Grumliga vatten

August 27th, 2010
Allmänt
Comments Off

Islamologi.ses Erica li Lundqvist har i dag en krönika i Sydsvenskan om den amerikanska debatten om moskén vid Ground Zero (i själva verket två kvarter därifrån) och som tangerar mina egna tidigare inlägg om högerextrema krafters (och jag räknar amerikanska neokonservativa dit) instrumentalisering av hbt-personers rättigheter i hetsen mot muslimer. Pernilla Ouis tar idag avstånd från Sverigedemokraternas sätt att använda hennes forskning i deras rapport om våldtäckt. Marc Lynch analyserar hur den amerikanska moskédebatten tagits emot i Mellanöstern och dess implikationer för framtiden. Hans poäng är att det är moderata muslimer som visat störst engagemang, vilket potentiellt innebär en större skada för amerikanska intressen än jihadistiska gruppers kritik. De senare betraktar ju ändå USA som en fiende. Mark Blumenthal har i boken Republic Gomorrah beskrivit Tea Party-rörelsen som den yttersta högerflanken av det republikanska partiet och diskuterar vilka konsekvenser extremistiska kandidaters övertag kommer att få för partiet. Se även min kollega Daniel Carlssons inlägg om Grizzlymammor på hans amerikanologiska blogg State of the Union.

Denna fråga diskuteras även i slutet på detta inslag på The Rachel Maddow Show som inleds med en uppräkning av hur ett antal republikanska kandidater som nu beskriver Imam Faisal Abdul Rauf som en farlig islamist tidigare inte har haft några problem att samarbeta med honom. Programmet avslutas med en intervju med en representant för George W. Bushs administration och han skräder inte orden när det gäller den nya antiislamiska retoriken:

Se även Jon Stewarts satir på Fox News terrorretorik:

[Rickard]

Den halva procenten rider igen - i sällskap med muslimska flator

August 24th, 2010
Allmänt
Comments Off

Naturligtvis kan jag kan inte låta bli att göra en uppföljare på succén Den halva procenten anfaller (den blev till och med länkad i The Guardian). Som jag skrev i min artikel i Sydsvenskan i början på året (och som gav upphov till de första två inläggen på islamologi.se del 1 och del 2) så är det intressanta med de europeiska debatterna om heltäckande slöja inte så mycket vad de säger om den statistiskt omätbara andel muslimska kvinnor i Europa som bär detta plagg utan vad de säger om olika europeiska samhällens självsyn. Den amerikanska filosofen Martha C. Nusbaum skrev nyligen ett intressant inlägg om denna debatt i vilket hon går igenom fem vanliga argument för ett förbud: säkerhet, nödvändigheten att medborgare ser varandras ansikte i offentligheten, att heltäckande slöja symboliserar kvinnoförtryck, att kvinnor tvingas bära den samt att det är fysiskt ohälsosamt att bära heltäckande slöja.

Jag skrev för några veckor sedan om Sverigedemokraternas nya giv att presentera sig som Sveriges mest hbt-vänliga parti. I juni vägrade Judith Butler ta emot en pris för civilkurage på Berlin Pride (kallad Christopher’s Day) med motiveringen att en del av  arrangörerna använt antimuslimsk retorik. Jag upptäckte det via Roya Hakimnias blogg (där hon även länkar till en läsvärd artikel hon publicerade i Queer Magazine förra året). Hela Butlers tal finns på engelska här. Den som kan tyska kan kolla in videon:

Se även denna intervju med Butler på den tyska online-tidskriften Iablis där hon kritiserar instrumentaliseringen av kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter i en hetsjakt på religiösa minoriteter, i synnerhet muslimer (vilket även Joan W. Scott gör i denna intervju). Liksom jag själv gjort ifrågasätter Butler föreställningen att heltäckande slöja kan fixeras vid en entydig symbolisk mening: Read more »

Amina Wadud ramadanbloggar

August 16th, 2010
Allmänt
Comments Off

Under senare år har ramadanbloggar blivit en allt vanligare företeelse, både i Sverige och utomlands. De handlar ofta om mat som förtärs i stora sällskap om kvällen, om hunger och nyfikna frågor från främlingar under dagen, och rätt mycket om vilka tankar som dyker upp av att fasta under dygnets ljusa timmar. Jag tycker det är en god idé att blogga ramadan, men det kan också bli lite enformigt och präktigt.

En muslimsk skribent som garanterat är mindre präktig än flertalet är Amina Wadud. Särskilt om man jämför henne med andra teologer. Wadud är känd över hela världen för sina radikala idéer om hur Koranen och islams tradition bör förstås och tolkas. Inte minst hennes feministiska sympatier och tolkningsmässiga utgångspunkter brukar skapa debatt. Amina Wadud är även berömd för att ha lett fredagsbön med mixade kön. Denna pågående ramadan bloggar hon också, dels om ramadan och dels om sina planer på att resa på hajj, vallfärd till Mekka. Hon räds inte för att ta upp aspekter av vallfärden som kan vara rätt ansträngande, t.ex.tafsande män och kritiken mot hennes användande av iPad i heliga miljöer. Men samtidigt har hon ett innerligt personligt förhållningssätt till de religiösa sysslorna som fascinerar. Läs hennes blogg här.

[Simon]

Ramadanfirande och ramadanprotester

August 11th, 2010
Allmänt
No Comments

När jag gick på högstadiet hade jag en fysiklärare som alla elever tyckte var nördig. Det blev inte bättre av att han efter en övergång mellan vinter- och sommartid berättade att han hade suttit uppe på natten för att kunna ringa Fröken Ur och lyssna  när kl. 0.50 gick över till 2.00. Men nu är jag själv där och sitter framför datorn varje år under tvivlets natt för att kolla vilka olika muslimska länder som inleder ramadan nästföljande dag och vilka som gör det en dag senare och huruvida de grundar detta på astronomiska beräkningar eller visuella bedömningar. Detta år firar jag även  ramadans inledning genom att publicera en artikel i dagens Sydsvenskan på just detta tema (finns ingen länk än). Artikeln bygger på ett inlägg jag i all hast (det märks på alla stavfel, jag hann inte ens läsa igenom texten innan jag la upp den) skrev här på islamologi.se förra ramadan men är mer välstrukturerad och jag har lagt en större tonvikt på de politiska implikationerna. Frågan gäller alltså huruvida det är legitimt att utgå från astronomiska beräkningar eller om nymånen måste ses med blotta ögat. Jag behöver inte upprepa vad jag skrivit i Sydsvenskanartikeln och i mitt tidigare inlägg, den som är intresserad kan klicka på länkarna. Jag kan dock påpeka att det som fick mig att försöka reda ut hur olika svenska församlingar och olika muslimska stater räknar ut ramadans inledning var när jag för Helsingborgs dagblad recenserade antologin Ramadan – en svensk tradition i vilken ett antal svenska religionsvetare och islamologer intervjuat och följt svenska muslimers ramadanfirande. En av skribenterna är islamologi.ses eminente Simon Stjernholm. Jenny Berglund, som tillsammans med Simon Sorgenfrei redigerade boken, intervjuas här. Staffan Söderberg recenserade samma bok i Sydsvenskan.

Som framgår av denna TT-artikel (där jag själv intervjuas - mina kollegor har ju försummat detta centrala område inom islamforskningen) så utgår Islamic Center i Lund från den traditionella visuella metoden. När nymånen har siktats i något land annonseras att ramadan har börjat på arabiska satellitkanaler. Islamic Center i Malmö utgår från astronomiska beräkningar. Jag har undrat huruvida det innebär att de följer det turkiska religionsministeriet Diyanet eller det Europeiska fatwa-rådet men Islamic Centers vd Bejzat Becirov förklarar i artikeln att de helt enkelt går efter almanackan. Natten till idag, som alltså var tvivlets natt, meddelade ett flertal muslimska stater, inklusive Saudiarabien, att nymånen hade siktats och att ramadan därför inleds idag. I Jordanien hade den inte synts men de följer enligt artikeln astronomiska beräkningar, liksom Libyen, Turkiet och Balkanländerna. I Oman hade den inte heller synts och de inleder därför ramadan först imorgon. Det gör tydligen shi´iter i Irak också, om de följer Ayatollah Sistani, medan irakiska sunniter inleder idag. Även det Franska rådet för muslimsk tro deklarerade att franska muslimer skulle inleda ramadan idag, efter att en kommitté hade siktat nymånen. I Sverige kommer därmed en överväldigande majoritet att inleda ramadan idag.

I Sverige är det naturligtvis upp till varje muslim om han eller hon vill fasta. Även i en muslimsk stat som Turkiet, som är en deklarerat sekulär stat (vilket inte innebär att religion och stat är åtskilda utan att staten kontrollerar religionen) är firandet av ramadan förpassat till den privata sfären. I Istanbul är det fortfarande fritt fram att äta och dricka, även alkohol, på uteserveringarna dygnet runt. Även i Libanon, med sin stora kristna minoritet, är det upp till var och en. I Marocko, det muslimska land som jag själv känner bäst till, finns det en paragraf (§ 222) i kriminallagen som förbjuder muslimska marockaner att bryta fastan offentligt: Read more »

Ahmadinejad och oppositionen

August 10th, 2010
Allmänt
No Comments

Som vanligt är The New Yorkers reportage mycket läsvärda. Även då det handlar om Iran. I tidskriftens senaste utgåva skriver Jon Lee Anderson om sitt besök till Iran i början av sommaren. Han fick bland annat en intervju, sällsynt i amerikanska (och europeiska) medier, med president Ahmadinejad själv. Som sin vana trogen ger djupt motsägelsefulla intryck. Anderson ramar in intervjun med sina målande intryck från Tehran, samtal med oppositionella, samt en analys av effekten av de nyligen införda sanktionerna och Obamas ställning i sin Iran-politik. Helt klart läsvärt.

[Simon]

Det schweiziska minaretförbudet — en legitim inskränkning av religionsfriheten?

August 2nd, 2010
Allmänt
No Comments

Den som ännu tviflar på möjligheten af en anslutning till ett stort Europeiskt statsförbund, en gång i framtiden, med folk talande olika språk, den skall se Schweiz, där experimentet redan är utfördt och lyckadt. (…) Det är därför också som Europa flyr till Schweiz, när det vill göra något för mänskligheten godt, det är därför Alabamafrågan afgjordes i Genève, det är därför den internationella post- och telegrafbyrån sitter i Bern, och det är därför den stora fredsligan, mänsklighetens och århundradets vackraste tanke, bakom hvilken just det Europeiska statsförbundet ligger gömdt, har sitt säte i Genève.

— August Strindberg

Schweiz och Europa har förändrats sedan August Strindberg – som annars var ointresserad av internationella angelägenheter – skrev de här raderna 1884. ’Nu har Europa fått sitt Saudiarabien’, sade Jan Hjärpe när han intervjuades i Aktuellt den 29 november 2009. Samma dag hade en majoritet av de Schweiziska väljarna röstat för ett tillägg till konstitutionen som förbjuder byggandet av minareter.

Hjärpe var inte ensam i sin kritik. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter – Navi Pillay – som har sitt kontor i Genève fördömde omgående beslutet som diskriminerande och menade att det riskerar att föra Schweiz på kollisionskurs med sina internationella åtaganden.

Ett av dessa är artikel 18 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966. Där fastslås bland annat var och ens rätt att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller privat utöva sin religion. Samma rättighet återfinns i Europakonventionens artikel 9.

Kollisionskurs? Helt klart. Och så tidigt som den 16 december 2009 lämnade Hafid Ouardiri – en före detta talesman för Genèves moské – in en klagan till Europadomstolen i Strasbourg.

Däremot är det fortfarande oskrivet vad Europadomstolen kommer att göra. För det första är det  inte ens säkert att de kommer att pröva fallet. Chefsdomaren Jean-Paul Costa har försiktigt uttryckt att det i sådana fall kommer att bli svårt att enas om ett domslut eftersom det helt enkelt är ett ‘komplext juridiskt problem’. På grund av domstolens arbetsbörda kan det dessutom dröja flera år innan vi får något svar på den frågan.

Även om det står klart att ett byggstopp för minareter är en inskränkning av muslimers religionsfrihet är det inte heller säkert att domstolen i sådana fall kommer att döma till Hafid Ouardiris fördel. I domstolens praxis är inskränkningar av politiska rättigheter tillåtna om de är reglerade i lag och ‘nödvändiga i ett demokratiskt samhälle’. I att avgöra vad som menas med ‘nödvändigt i ett demokratiskt samhälle’ har domstolen dessutom gett staterna ett visst tolkningsutrymme, det som på engelska kallas för ‘margin of appreciation’.

Ett tidigare fall som skulle kunna inspirera domstolen till att fria Schweiz är Leyla Sahin v. Turkey från 2004. Leyla Sahin studerade medicin i Istanbul där hon trotsade ett förbud att bära hijab och stängdes av från universitetet. Sahin klagade vid domstolen över att hennes religionsfrihet hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att det förbudet mot hijab på universitet var grundat i två för den Turkiska demokratin centrala principer: sekularism och jämställdhet mellan kvinnor och män. De regler mot bärande av huvudduk som universitet i Istanbul utfärdat ansåg Europadomstolen därför vara proportionerliga och nödvändiga i just det här demokratiska samhället.

Om det turkiska och det franska trumfkortet för att legitimera inskränkningar i religionsfriheten är  laîcité, så är det Schweiziska att man utgör ett läroboksexempel på direktdemokrati. Det blir därför ett värdigt test för Europadomstolens relevans som försvare av icke-förhandlingsbara rättigheter.

Hur kunde det gå så här? Redan på 1600-talet var Schweiz en symbol för religiöst oliktänkande. Jean Calvin flydde hit undan pogromerna mot protestanter i Frankrike 1534. 150 år senare sammanfattade religionsfrihetens hovfilosof, John Locke sina tankar om religionsfriheten så här  : ’The sum of all we drive at is that every man may enjoy the same rights that are granted to others. Is it permitted to worship God in the Roman manner? Let it be permitted to do it in the Geneva form also’.

Det var också i Schweiz som mycket av arbetet med FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna utfördes 1948. Det var i Genève som den Libanesiske filosofen Charles Malik föreslog att ‘rätten att byta religion’ skulle infogas i deklarationen. Den svenska delegationen protesterade – hör och häpna – med hänvisning till att en sådan skrivelse inte hade stöd i svensk lag. Rätten att fritt lämna Svenska kyrkan utan att ingå i ett annat statligt erkänt samfund infördes först 1951 i Sverige och då med hänvisning till att det stod i bättre överensstämmelse med den då ’nutida uppfattningen’ av religionsfriheten.

Den Europeiska toleransens fyrbåk lever inte längre upp till sina traditioner. Länder som Schweiz och Nederländerna har förvandlats från historiska undantag till relativt vanliga Europeiska länder där friheten alltid är villkorad. Måtte vi relativt traditionslösa undvika att gå i deras fotspår!

Linde Lindkvist,

doktorand i Mänskliga rättighetsstudier

Källor:

Likt och olikt, andra häftet, 1884, s. 57.

Glendon, Mary Ann (2001). A world made new : Eleanor Roosevelt and the Universal Declaration of Human Rights. 1st ed. New York: Random House

Regeringens Proposition 1951:100

Sverigedemokrater, islam och HBT

July 31st, 2010
Allmänt
No Comments

Efter att RFSL inte bjudit in Sverigedemokraterna till en partidebatt om HBT-frågor på Stockholm Pride har deras partidelare Jimmy Åkesson har deklarerat att hans parti är det mest HBT-vänliga i Sverige, eftersom det är det enda parti som tar det islamiska hotet på allvar, ett stöd som RFSLs ordförande Ulrika Westerlund   betackat sig för. Åkesson gjorde redan ett sådant utspel i slutet av mars tillsammans med partiets andre vice ordförande Carina Herrstedt. Islam är enligt honom den religion som är mest fientligt inställd till homosexualitet. Den islamiska teologiska traditionen skiljer sig emellertid inte så mycket från den kristna i denna fråga. Båda utgår från historien om Sodom och Gomorra, vars manliga invånare våldtar Lots söner (Update: Simon påpekade att det gick lite snabbt här. Sodoms invånare ville våldtar Lots gäster, änglarna, men Lot erbjuder dem sina döttrar istället. Detta har f.ö. fått en del kommentatorer att hävda versen i själva verket handlar om gästfrihet. Koranversen finns här och bibelversen här). Varken Koranen eller Bibeln talar om homosexualitet, som är ett modernt begrepp som bygger på föreställningen om sexuella identiteter men även på idén om äktenskap som två förälskade individers fria val. En förutsättning för denna syn, som idag har blivit norm i Sverige, är existensen av en modern stat som har övertagit släktens roll som garant för individers trygghet. Sexualiteten har idag frigjorts från sin funktion att garantera individers sociala och ekonomiska integration. I områden där staten inte fyller denna funktion är äktenskap ofta släkters kollektiva beslut snarare än individuella val och det är i denna kontext som hederskulturer förekommer, både bland muslimer och kristna. Låt mig påminna om att Fadime kom från en kristen familj (Jag kan rekommendera den norska antropologen Unni Wikans bok om Fadime, En fråga om heder som recenseras här). Hedersförtryck drabbar även homosexuella muslimer och kristna från Mellanöstern i Sverige och ibland straffas de med våld av sina släktingar för att de anses ha vanhedrat familjen (se Oscar Hedins dokumentär Sämre än djur) . Ofta nöjer sig familjen med att uttrycka sin bestörtning och försöker hålla det hemligt. Men samtidigt anammar många muslimer och kristna från Mellanöstern idén att det i slutändan är individen som själv väljer sitt liv.

Det enda fall jag känner till när muslimer angripit en icke-muslimsk homosexuell är det uppmärksammade mordet på Kapellgatan i Malmö 2008 då två muslimska ynglingar, av vilka en hade en salafistisk blogg, mördade en homosexuell bekant till en av dem och där verkar motivet vara osäkert, liksom vilken relation de hade. Men denna händelse har därefter använts för att bevisa att det är muslimer och inte svenska högerextremister som väntar utanför gayklubbar för att knacka bög.

I Mellanöstern är den allmänna uppfattningen, både bland kristna och muslimer, att homosexualitet är onormalt och mot religionen men att det är okej så länge det sker diskret. Det som provocerar är manifestationer som bejakar homosexuell identitet. Bland folk med bakgrund i Mellanöstern som är bosatta i Sverige är synen naturligtvis mer varierad. Det finns dock organisationer i Mellanöstern som arbetar för HBT-människors rättigheter, som Helem i Libanon( islamologi.ses Erica i Lundqvists inlägg om dem och en intervju med deras koordinator här och en artikel av min kompis Bengt Sigvardsson här) och Kif Kif i Marocko. Se den Marockanska gaytidskriften Mithly och den libanesiska gaytidskriften Bekhsoos. Och det är väl lika bra att nämna den i Paris bosatte marockanske författaren Abdellah Taïa, som är den förste marockanske författare att under eget namn öppet skylta med sin homosexualitet och som, liksom pseudonymen Rachid O som gav ut några böcker på 1990-talet, skriver självbiografisk skönlitteratur. Taïa är för övrigt med i Rémi Langes film The Road to Love.

Åkessons utspel är ett försök att förena två svårförenliga islamkritiska riktningar. Den ena bygger på en nationalchauvinist föreställning om Sverige som ett homogent samhälle som saknar plats, inte bara för muslimer, utan för alla som avviker från normen, inklusive heteronormen. Bortsett från muslimerna har ”homosexlobbyn” länge varit ett stående inslag i den hotbild mot det svenska samhället som Sverigedemokraterna målat upp. Det är utifrån denna grund som Sverigedemokraterna framställer sig som försvare av Svenska kyrkans traditionella värderingar, i synnerhet när det gäller just homosexualitet. 2003 skrev Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Erik Söder ett uppmärksammat och väldigt hätskt blogginlägg mot Stockholm Pride men har senare även han har ställt sig bakom partiets nya politik att försvara homosexuella mot muslimer. Liksom Åkesson är han emellertid fortfarande lika kritisk mot ”homosexlobbyn” och publicerar varje år nya utfall mot Stockholm Pride. Sverigedemokraternas nya HBT-politik innebär uppenbarligen att man tar avstånd mot våld mot HBT-människor och tolererar homosexuella så länge som de inte syns. En hållning som, vilket jag nämnde ovan, ligger nära den som dominerar i Mellanöstern.

Den andra riktningen tillhör en i grunden religionskritisk liberal föreställning om alla religioners skadlighet och oförenlighet med moderna upplysta värderingar om kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter. I sin allmänna form representeras denna av Humanisternas ordförande Christer Sturmark som riktar in sig på svensk kristendom snarare än att sparka på religiösa minoriteter. Men det finns en undergrupp som betraktar islam som ett särskilt allvarligt hot, t.ex. Christopher Hitchens och Ayaan Hirsi Ali. Dessa utgår från en orimlig föreställning om religioner som oföränderliga företeelser som låser troende i vissa fasta värderingar. Men de är genuina i sitt försvar av sexuella minoriteters rättigheter.  Samtidigt har både Hitchens och Hirsi Ali ingått en ohelig allians med amerikanska neokonservativa.

Frågan är bara hur Sverigedemokraterna ska lyckas förena dessa båda riktningar. Kan religionskritiska liberaler försonas med partiets värnande om ”traditionella kristna värderingar”? Och kan de som omfattar dessa värderingar försonas med partiets nya vurm för sexuella minoriteter? När man värvade röster i Södertäljes genom att nominera kristna syrianer och kaldéer till kommunfullmäktige möttes det av starka reaktioner från grupper inom partiet som betraktade dessa som lika främmande som muslimer. En kaldéisk kandidat i Södertälje fokuserade dessutom hela sin kampanj på det homosexuella hotet och visade sig därmed ha exakt samma syn på homosexualitet som dessa avskydda muslimer. Och som delas av många helsvenska Sverigedemokrater. Sverigedemokraternas närmande till olika grupper bygger hela tiden på att mobilisera dem mot en fiende. Det kan vara svårt att välja vilken minoritet man ska sparka på.

[Rickard]

TfMS tillgänglig online

June 11th, 2010
Allmänt
No Comments

Rasism och reduktionism

June 9th, 2010
Allmänt
No Comments

Sydsvenskan publicerar idag en krönika av mig i vilken jag som vanligt inleder med att kritiserar den israeliska politiken men sedan ägnar största delen till ett angrepp på Torbjörn Tännsjös uppmaning till alla judar att ta avstånd från denna. Jag kan även passa på att tipsa om två artiklar i Palestine Studies av den svenske ambassadören Mathias Mossberg respektive den israeliske sociologen Lev Grinberg där båda diskuterar alternativa lösningar av Israel-Palestinakonflikten än en enstats- eller tvåstatslösning. Mossberg leder ett UD-finansierat projekt på Centrum för Mellanösternstudier i Lund i vilket israeler och palestinier med olika ideologisk tillhörighet diskuterar möjligheten av två parallella stater på ett territorium. Poängen med dessa diskussioner är att de olika grupperna ska lära sig vilka intressen och motiv motparterna har. Värdet, för att inte säga nödvändigheten, av sådana läroprocesser (i Jürgen Habermas bemärkelse) är fokus i den turkisk-australiensiske Bora Kanras relativt nyutkomna Islam, Democracy and Dialogue in Turkey. Deliberating in Divided Societies, som jag läste förra veckan och hoppas återkomma till för att ge den en uppmärksamhet den förtjänar. Read more »

Mer om Ship to Gaza

June 4th, 2010
Allmänt
No Comments

Abu Muqawwama illustrerar olika sätt att borda en båt. Juan Cole hade igår ett inlägg med en liknande poäng som jag hade i onsdags. Max Blumenthal skriver om hur den israeliska arméns språkrör tvingade dra tillbaka anklagelser i ett pressmeddelande att deltagare i Ship to Gaza hade koppling till al-Qaida efter att han och en israelisk journalist pressade dem: Read more »