Bishwa Ijtema och Tabligh Jama’at

Den 24 januari 2010 avslutades den 45:e Bishwa Ijtema – ett tre dagar långt muslimskt sammanslutningsmöte som äger rum vid floden Turag nära Tongi, Dhaka – när Tabligh Jama’at-predikanten Maulana Jobayerul Hasan höll en tjugotvå minuter lång avslutningsbön. Muslimska pilgrimer från uppemot 70 olika länder samlas på denna årliga mötesplats, som kommit att utgöra den största muslimska sammanslutningen av sitt slag efter den muslimska pilgrimsfärden hajj, för att meditera och förrätta särskilda böner. Det är inte absolut säkert när den första Bishwa Ijtema, vilket bokstavligen betyder ”Världsförsamling”, anordnades men det har spekulerat att mötet initierades 1946. Från att ha börjat som en liten händelse som inledningsvis deltogs av ett fåtal anhängare, har det nu vuxit till ett stort evenemang som besöks av miljontals muslimer. Dess främsta mål är att inspirera muslimer i världen att följa islams normer samt att uppmuntra dem att leva ett liv som är förenligt med islams grundsatser, så som de kommer till uttryck i Koranen och de profetiska traditionerna (hadith). Det tre dagar långa programmet innehåller predikningar, eller så kallade bayan, vilka behandlar de för Tabligh Jama’at (TJ) fundamentala frågorna, fördjupning i studiet av Koranen och själslig rannsakning. Däremot är politiska diskussioner och yttringar något de närvarande bör avstå ifrån.

VILKA ÄR TABLIGH JAMA’AT OCH VAD ÖNSKAR DE ÅSTADKOMMA?

Lingvistiskt består rörelsens namn av två arabiska termer: Tabligh och Jama’at, där det föregående betyder ”bjuda in” (eller “predika”) och det senare kan förstås som ”gemenskap” eller ”grupp”, vilket sammanslaget betyder ungefär ”gemenskapen som inbjuder till islam”. TJ grundades av Muhammad Ilyas al-Kandhlawi (d. 1944) i Indien på 1920-talet. I likhet med flertalet av de muslimska rörelserna på den indiska subkontinenten grundar sig TJ i deobandi-metodologin (manhaj), i vilken även talibanrörelsen har sitt ursprung. I trosläror har den deobandiska metodologin sin utgångspunkt i de maturidiska idé- och tankeströmningarna och i rättvetenskapliga frågor utgår de ifrån den hanafitiska rättsskolan, dock bör det påpekas att sedan rörelsens begynnelse har ingen särskild jurisprudens eller tolkning av islam fått företräde. Rörelsen är en kvietistisk, apolitisk väckelserörelse vars grundidé kretsar runt koranverser som uppmuntrar muslimerna att sprida islam, följande vers kan belysa det ovanstående:

KALLA [människorna, Muhammad] med kloka och goda ord att följa din Herres väg, och lägg fram argumenten på ett måttfullt och försynt sätt; din Herre vet bäst vem det är som avviker från Hans väg och Han vet bäst vem det är som följer Hans ledning. [16:125]

Rörelsens främsta syfte är således att arbeta på gräsrotsnivå och nå ut till människor – i synnerhet nominella muslimer – i hopp om att föra dem närmare ett liv som utgår från profeten Muhammads livsexempel.

VILKEN ÄR DERAS VERKSAMHET?

Som beskrivet ovanför så är den främsta verksamheten för TJ att bedriva da’wah, det vill säga ”missionsverksamhet”. Till skillnad från andra samtida muslimska rörelser och nätverk, som exempelvis salafi-nätverk, tenderar Tabligh Jama’at att undvika att nyttja ny teknologi för att sprida sitt budskap – även om undantag existerar – utan man ger företräde till moskébesök och att gå dörr till dörr i sin strävan att reformera muslimen.

Den form av Tabligh aktivitet som är vanligast att stötta på i Sverige är Khurūj, eller ”missionsresor”, och innebär att man försakar det världsliga och ger sig ut på resande fot för att sprida islam. Vilket kan uttrycka sig på följande vis att en grupp av män på fem till tio personer besöker en lokal moskén – oftast en moské med personer som tillhör eller sympatiserar med Tabligh Jama’ats budskap – och spenderar en kortare period där. De integrerar sig med moskébesökarna, genom att exempelvis ställa frågor om deras bakgrund, om de studerar eller arbetar och i så fall med vad och så vidare. Det sker på ett mycket trevligt och informellt vis där de närvarande bjuds på läskedrycker och tilltugg. Detta pågår framtill det att kallet till bön uppläses. Efter bönen håller en av de besökande tablighi en bayan, en predikan, som pågår uppemot en halv timma och består av material från bland annat Muhammad Zakariya al-Kandahlawis (d. 1982) bok Faza’il A’maal (”De goda gärningarnas dygder”), vilken behandlar ämnen som rör Koranen, Profetens följeslagare, att bege sig ut och kalla folk till islam etcetera. Efter denna bayan brukar en annan av de tillresta tablighi resa sig upp med papper och penna i hand och ställa sig bredvid predikanten och fråga moskébesökarna vem som önskar att bege sig ut på Khurūj. Detta sker oftast genom att man uppmanar folk att tillbringa en natt i veckan, en helg i månaden, 40 sammanhängande dagar per år, och i slutändan 120 dagar minst en gång i sitt liv åt att ägna sig åt TJ aktiviteter. De mötena jag personligen deltagit vid så är det nu eventuella grupperingar tenderar att kunna uttydas, där vissa besvarar deras kall medan andra individer som ej sympatiserar fullt ut med TJ:s budskap reser sig upp och går ut eller väljer att förbli tysta såväl som även undviker ögonkontakt för att undgå att besvara deras kall på Khurūj. Dessa påtalar ofta de uppskattar TJ engagemang, men att det känns lite besvärligt att gång på gång bli tillfrågad om man vill bege sig ut på Khurūj, och således förenklas det att lämna rummet. Utöver detta brukar TJ att anordna studiecirklar där de bland annat fördjupar sig i de sex grundprinciper Muhammad Ilyas hade som önskemål skulle vara fundamentet för TJ. I de fall då någon av medlemmarna studerat koranrecitation i något högre islamiskt lärosäte, som exempelvis Medina, brukas det att anordnas koranrecitationslektioner för män såväl som kvinnor, då detta är något som är mycket uppskattat bland medlemmarna, vilka ofta är av icke-arabisk härkomst.

LIVSSTIL

Medlemmar av Tabligh Jama’at är relativt enkla att lägga märke till, eftersom de ofta rättar sig efter en viss kläddkod, en kläddkod som säg ha sitt ursprung hos Profeten Muhammad och hans följeslagare (sahaba). Männen bär en thawb – en slags lång tunika som når ner till anklarna – oftast i färgerna vit, grå, ljusblå eller brunt, och bär en huvudbonad eller kalott. Denna kläddkod är dock vanligast förekommande i Sverige i en religiös kontext, det vill säga när de befinner sig i moskén eller är på Khurūj eller liknande, medan i en vardaglig kontext är de ofta iklädda i det som kan beskrivas som en mer västerländsk klädsel. De anammar vidare en livsstil som baseras på profetiska traditioner, vilket kan uttrycka sig i att de inte bär plagg som faller under anklarna, eftersom det har rapporterats att Profeten ansåg att detta är en form av arrogans och högmod. Vidare kan detta uttrycka sig i att de enbart äter och dricker med höger hand, att de har en specifik sömnställning, att de avstår att ta det motsatta könet i hand – förbehållet när släktingar – och så vidare.

KONTROVERSER

Eftersom TJ inte publicerar något om sin verksamhet samt undviker att ge sig in i politiska debatter eller andra kontroversiella frågor har detta medfört att de inte dragit till sig särskilt stor uppmärksamhet. Dock har de på senare tid varit på tapeten till följd av planerna på ett moskébygge i östra London, nära det område där många av OS-tävlingarna skall hållas 2012. Moskén var tänkt att husera uppemot 12000 besökare, något som kritikerna till bygget ansåg medföra att moskén skulle dominera stadsdelen samt att kristna och andra boende i Newham skulle känna sig trängda och flytta därifrån. Planerna för bygget ligger nu på is. Vidare har gripandet av de då terrormisstänkta svenskarna i Pakistan uppmärksammat rörelsen i svensk media, eftersom de förklarade att de var på väg till ett TJ möte.

[Güney Dogan]

har en magisterexamen i religionsvetenskap från Linköpings universitet

Litteraturtips

Jeffery, Patricia & Basu, Amrita (red.) (1998). Appropriating gender: women’s activism and politicized religion in South Asia. New York: Routledge

King J. “Tablighi Jamaat and the Deobandis Mosques in Britain.” Islam in Europe. The Politics of Religion and Community. London-Basingtoke: MacMillan and St. Martin’s Press, 1997. 129-146.

Masud, Muhammad Khalid (red.) (2000). Travellers in faith: studies of the Tablīghī Jamāʾat as a transnational Islamic movement for faith renewal. Leiden: Brill

Metcalf, Barbara. Islam and women: the case of the tablighi jama`at.

HYPERLINK “http://www.stanford.edu/group/SHR/5-1/text/metcalf.html” http://www.stanford.edu/group/SHR/5-1/text/metcalf.html

Metcalf, Barbara Daly (red.) (1996). Making Muslim space in North America and Europe. Berkeley: University of California Press

Sikand, Yoginder. The origins and growth of the Tablighi Jamaat in Britain. Islam and Christian-Muslim Relations, Volume 9, Issue 2 July 1998, pages 171 - 192

Sikand, Yoginder (2002) .Origins and Development of the Tablighi-Jama’at (1920-2000): A Cross-Country Comparative Study. Sangam Books Ltd

Den halva procenten anfaller

Sydsvenskan publicerar idag en artikel (update: jag upptäckte att det var redan i onsdagens tidning) av mig om burqadebatten och de rapporter om heltäckande slöja som förra veckan släpptes i både Frankrike och Danmark. Den danska rapporten är skriven av forskare på Köpenhamns universitet på uppdrag av danska inrikes- och socialministeriet Man fick i uppdrag att uppskatta hur många muslimska kvinnor som bär heltäckande slöja, vad som kännetecknar dem (ålder, etnisk bakgrund, vilken islamisk riktning de tillhör) deras motiv, huruvida heltäckande slöja bärs permanent eller endast vid specifika tillfällen, vilka konsekvenser de upplever att deras klädsel får samt en bedömning av tendensen i Europa. För att uppskatta hur många muslimska kvinnor i Danmark som bär burqa intervjuade man ett antal forskare, myndigheter, muslimska organisationer och observerade deltagarna i några större arrangemang i anslutning till ramadans avslutning. Alla dessa källor bygger naturligtvis på uppskattningar. När jag kollar uppgifterna igen ser jag att överdrev kraftigt när jag i artikeln skrev att ungefär en halv procent av den kvinnliga muslimska befolkningen i olika europeiska länder bär heltäckande slöja. Den högsta siffran som anges gäller just Danmark och är på 0.15 procent. Rapporten kommer nämligen fram till att en rimlig uppskattning är att mellan 100 och 200 kvinnor i Danmark bär heltäckande slöja. Man jämför även med de siffror som finns för andra länder i Europa. I Frankrike gjordes två undersökningar 2009. Den första, som gjordes av polisen, kom fram till 367, vilket skulle innebära 0.015 procent. Eftersom denna siffra betraktades som för låg gjordes en ny undersökning av underrättelsetjänsten som kom fram till drygt 2000, vilket ger 0.08 procent. Olyckligtvis är denna undersökning hemlig så det går inte att värdera metoden som följts. I Holland gjorde Amsterdams universitet en undersökning 2006 som kom fram till 400 kvinnor vilket ger 0.09 procent. Uppgiften för Sverige har man fått genom ett samtal med Anne Sofie Roald som gissade på 100 personer vilket ger 0.15 procent. Alla dessa siffror är naturligtvis högst osäkra. Antalet kvinnor som bär heltäckande slöja är så litet att det egentligen inte går att mäta statistiskt. Man har även intervjuat ett antal av dessa kvinnor. Majoriteten är under fyrtio år, hälften är danska konvertiter. De flesta företräder någon sort salafi-tendens, även om de inte identifierar sig som salafi (typiskt för salafi är att förneka att det finns mer än ett sätt att praktisera islam). Alla betonar att de själva har valt att bära heltäckande slöja. Som författarna påpekar skulle de krävas en mer djuplodande undersökning med återkommande intervjuer och tid att bygga upp förtroende för att göra en ordentlig undersökning om motiven. Det är ungefär det som man kommer fram till på de 28 sidor av rapporten som behandlar heltäckande slöja i Danmark och övriga Europa. Den andra delen av rapporten är en översikt av heltäckande slöja i den muslimska världen.

Den franska rapporten är betydligt tyngre, rent fysiskt. Själva rapporten består av 250 sidor, sedan följer nästan 400 sidor till med utskrifter från de arton sessioner som kommissionen höll hösten 2009. Den innehåller emellertid inte fler konkreta fakta än den danska rapporten utan snarare filosofiska spekulationer om burqans symboliska innebörd, lite teologiska spekulationer om den sanna innebörden av Korantexten och högtidliga proklamationer till Read more »

Tankar kring ett besök i Kairo

Fotboll, religion, konst,
Muslimska brödraskapet, kopter och segregation

Det började redan innan jag åkte till Kairo. En kollega skickade runt artikeln från World Wide Religious News som berättade att ledaren för det egyptiska landslaget, Hassan Shehata, väljer spelare som ska representera Egypten på grundval av två kriterier - spelarnas religiositet och deras kvaliteter som fotbollsspelare. Inte nog med det, fromhet var mer betydande än fotbollskunskap. Artikeln understryker ett relativt vanligt fenomen, att egyptiska, men även muslimska i allmänhet, idrottsmän och kvinnor öppet visar sin religiositet. Idrott ses i detta sammanhang som att den speglar den roll som islam ges i offentligheten. Det kan även noteras att spelare i det egyptiska landslaget är pressade av den fromme landslagstränaren Shehata att delta i bön och den för internationella fotbollsentusiaster kanske mest kände egyptiske spelaren, Mido, står utanför landslaget på grund av sitt rykte som playboy och festprisse. Inga ”kristna” spelare ingår heller i det egyptiska fotbollslandslaget. Idrottens koppling till religion kan nog inte bli tydligare än i ovanstående, och det ska bli intressant att följa det egyptiska landslagets fortsatta matcher i det afrikanska mästerskapet, speciellt eftersom jag är i Kairo.

På väg till Kairo bytte jag plan i Genève. Resan med Egypt Air inleddes med en du‘a’ al-safar, det kan kanske översättas med ”resebön”. Vad det innebär är att innan resan påbörjas åkallas Gud i en bön där avsikten är att be om hans hjälp och stöd. Syftet är följaktligen att vi ska ta hjälp av Gud så att vi säkert anländer till vårt resmål. På planet reciteras denna bön allra först, det vill säga innan resenärer får ta del av säkerhetsinformation osv. Under flygningen serveras inte heller någon alkohol – Egypt Airs beslut att införa alkoholförbud var uppmärksammat för ett antal år sedan. Liksom i fallet från idrottens värld ovan blir resenären tydligt påmind om den roll islam tilldelats i offentligheten, i detta fall av ett flygbolag ägt av den egyptiska staten. Samtidigt som resebönen reciteras på bildskärm och i högtalarsystem sitter tre unga egyptiskor på raden bakom mig och diskuterar den senaste utvecklingen i Big Brother.

Den första morgonen i Kairo var en fredag. Jag beger mig tillsammans med gästprofessorn i islamologi vid Lunds universitet, Mona Abaza, och ytterligare en vän, till det som kallas för fredagsmarknaden. En mycket stor marknad där allt från antikviteter till uråldriga mobiltelefoner och allehanda plastskräp finns till försäljning. Ibland är det svårt att se var gränsen går mellan handelsvara och skräp. Marknadens publik är fattig och känslan är i vissa delar av marknaden att befinna sig tillsammans med tusentals människor på en enda gigantisk soptipp. Marknaden är också belägen i anslutning till “de dödas stad” där flera miljoner av Kairos fattiga lever i bostäder som inte finns i några stadsplaner. En islamologisk reflektion är att marknaden konkurrerar med moskén om uppmärksamhet – kommers mot fromhet. Visst kan marknadens män – en klar majoritet markandsbesökare är män – hinna med ett besök i en moské i syfte att delta i fredagsbönen, men min känsla är att marknadens besökare gör andra prioriteringar. Vi besöker även området kring Imam Shafis (d. 870) moské och olika gravplatser för kända män och kvinnor i islams historia. Det är inte speciellt mycket folk i vare sig i moskén eller vid graven. Dock är folklivet hektiskt utanför och i anslutning till de båda.

Efter något dygn i Kairo är det naturligtvis svårt att med säkerhet peka på vad som är mest omdiskuterat i samhället. Men om jag uppfattar saken korrekt är diskussioner om de styrandes korruption och oförmåga att styra samhället ett ständigt samtalsämne. På Zamalek Art Gallery ser jag tillsammans med Mona den egyptiske kulturministern Farouk Hosnys tavlor (www.zamalekartgallery.com). Hosny är en väl ansedd konstnär, men även den egyptiske minister som på grund av sina uttalanden om israelisk litteratur inte valdes till chef för UNESCO. Han har i sin politik en vänsterprägel, men anses likt många egyptiska politiker vara korrumperad och ha ett finger med i det mesta som rör kultur och där det går att för egen del tjäna pengar. Ministrar som inte kan sköta sophämtning eller svininfluensa är också samtalsämnen. Till detta kommer demonstrationer och våldsamheter i samband med förlusten mot Algeriet i den avgörande matchen i kvalet till världsmästerskapen i fotboll. Det mesta är alltså kanske som vanligt i Kairo, men av stort intresse är även de förändringar som det Muslimska brödraskapet genomgått i form av interna konflikter och val av ny ledning.

Det Muslimska brödraskapet är förbjudet i Egypten, men lever i någon slags förhållande till staten där de kan verka i samhället, men från tid till annan arresteras och fängslas ledare och andra inom organisationen. Närmare en femtedel av ledamöterna i det egyptiska parlamentet tillhör emellertid brödraskapet, men dessa har kandiderat som oberoende kandidater. Organisationen grundades av Hasan al-Banna år 1928. Modellen för brödraskapets verksamhet byggdes upp av al-Banna och är en struktur som många andra islamistiska rörelser senare kopierat. Den bygger på olika grenar som bedriver till exempel sjukvård, utbildning, välgörenhet och religiös träning, men även en hemlig del som är den väpnade grenen. Efter bildandet formade brödraskapet efterhand en ledningsstruktur där en generell ledare (murshid al-‘am) leder verksamheten och han utser i sin tur en generalsekreterare. Se för mer information den engelskspråkiga www.ikhwanweb.com och för arabiska www.ikhwanonline.com.

Under en tid har det varit klart att brödraskapet skulle välja en ny ledare och denne skulle tillkännages i mitten av januari 2010. I spekulationerna om vem som skulle bli ny ledare har en splittring inom brödraskapet diskuteras. Det finns minst tre grupperingar. De beskrivs i media som konservativa, reformister och mer väpnat inriktade. De konservativa är beskrivningen på dem inom brödraskapet som är vad beskrivs som starkt religiösa. Jag uppfattar det som att det betyder att de är mer intresserade av teologi och fromhetsliv än de är intresserade av att delta i egyptisk politik. Reformister får i denna uppdelning beteckna dem som önskar att brödraskapet ska vara en aktiv och öppen deltagare i egyptisk politik. De som står för en hårdare linje är inställda på att det är med våldsmedel som Egypten ska islamiseras. Jag kan inte uttala mig om styrkeförhållandena inom brödraskapet mellan dessa grupper, men valet av organisationens åttonde ledare eller murshid al-‘am föll på Mohamed Badie Abdel Maguid (ibland Mohamed Badea’). Ny generalsekreterare blev Mahmoud Hussein som ersätter Mahmoud Ezzat. Hussein är en professor verksam vid Assuits tekniska högskola. Han är relativt ny i ledningen och valet av Hussein var den nye supreme guidens första beslut. De anses båda dela en konservativ syn på islam och det kan betyda att fokus kommer att läggas mer på socialt och religiöst arbete än på partipolitisk verksamhet.

Mohamed Badie har till och från varit fängslad för sin tillhörighet till Muslimska brödraskapet och fängslades som ung lärjunge tillsammans med Sayyid Qutb 1965. Han dömdes till 15 års fängelse, men avtjänade 9 innan han släpptes fri. Ursprungligen är Badie veterinär med examen från Bani Suief i södra Egypten. Han har sedan sin examen gjort karriär inom organisationen. Att han är från södra eller övre Egypten sägs kunna betyda att han inte är så intresserad av en särskilt kairocentrerad egyptisk politik. Badie uppfattas som mycket kunnig ifråga om korankunskap och han ska vara väl insatt i olika tolkningstradioner av Koranen. Ideologiskt sägs han vara starkt kopplad till ovan nämnde Sayyid Qutbs idéer. En tanke som lyfts fram i media är hans tanke att Muslimska brödraskapet ska avskärma sig och kanske till och med ta avstånd från samhället så länge de styrande eller ”samhället” ej lyssnar på brödraskapet. Det kan beskrivas som ett klassiskt ställningstagande inom många islamistiska rörelser och ger dessa en möjlighet att bygga upp parallella semi-offentliga strukturer som syftar till att påvisa hur ett islamiskt samhälle kan fungera. Badies idé är även att brödraskapet ska propagera för sin position genom att närmast dupera icke-medlemmar. Det verkar inte som att några skrupler föreligger när det gäller att påverka människor.

Vad kan då förväntas av en ny ledare för det Muslimska brödraskapet? Anklagelserna mot honom i samband med att Badie tidigare fängslats har varit att han önskar förgöra den nuvarande egyptiska regimen. Möjligen är det en tanke som han kan förväntas försöka förverkliga. Badie anses även ha ett starkt stöd bland brödraskapets anhängare och är populär i organisationen. Hans nära kollegor i ledningen för brödraskapet, Mahmoud Ezzat, Rashad Bayoumi och Gomaa Amin är kända för att stå för en mer islamistisk revolutionär politik – något som kan få konsekvenser under ett valår. De ledare inom brödraskapet som är kända för önskemål att reformera verksamheten och för ett sktivt och öppet deltagande i egyptisk politik, Mohamed Habib och Abdul-Moneim Abul-Fotouh är numera uteslutna ur den innersta kretsen. Ett problem är att Hussein ersatt Ezzat som generalsekreterare. Ezzat anses har varit politiskt inflytelserik och möjligen finns en spänning mellan Ezzat och den nye ledaren Badie. En annan möjlighet är att Badie vill skapa sin egen struktur som är beroende av honom.

Sammantaget verkar buden vara att Muslimska brödraskapet går mot en utveckling där deltagande i det genomkorrumperade egyptiska politiska systemet inte är prioriterat. Snarare blir riktningen mot mer fromhet och religiös praktik, men om detta ska uppfattas som att det innebär en mer väpnad islamistisk hållning gentemot den egyptiska staten återstår att se. Samtidigt är det möjligt att såväl inre stridigheter som att den nya ledaren kan uppfattas som svag gör att den egyptiska maktapparaten nu tar en chans att slå till mot rörelsen.

Ovanstående information är baserad på samtal med olika personer i Kairo. De flesta jag talat med menar att de engelskspråkiga tidningarna www.egyptian.gazette.com och www.dailynewsegypt.com rapporterar bra om utvecklingen inom brödraskapet, speciellt eftersom de trycks på engelska, det vill säga deras nyheter är relativt ofarliga.

En annan fråga som är aktuell är relationen mellan kopter och muslimer. President Mubarak uttrycker i media oro för att nedskjutningarna av kopter i södra Egypten under julen ska få konsekvenser, det vill säga att de ska leda till oroligheter som tar en konfessionell prägel. Detta rapporteras i all media, såväl engelskspråkig som arabisk. Presidenten varnar mycket tydligt för att en sådan utveckling kommer myndigheter att slå ner på omedelbart. Den “nationella säkerheten kommer inte att kompromissas”, som rubrikerna lyder i flera tidningar. Dödskjutningarna av kopter under julhelgen har även ogillats av personer med kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Till exempel Mohamad al-Beltragi, som är jurist och närstående till Muslimska brödraskapet, menar att de som sköts var oskyldiga människor som dödades endast på grund av att de tillhörde en annan religion. De skarpa uttalandena från president Mubarak och de unisona fördömandena i media visar att religiöst definierade motsättningar mellan muslimer och kopter är ett problem som oroar regimen.

Ett av skälen för mitt besök är att besöka Amerikanska universitet i Kairo (AUC). Detta ligger inte längre i centrala staden utan har flyttas ut i öknen. Ett område i sydöstra Kairo där det byggs nya och mycket dyra bostäder – en del av dem omgärdade med murar och med bevakade entréer. När vi kör förbi dessa har de namn som Leena Springs, Maadi Heights, Riviera, The Lake View och Palm Hills. På vägen till universitetet finns även andra och konkurrerande nya privata universitet som till exempel Future University. Det är ett av de nya egyptiska privata universiteten som växer i och kring Kairo. De är inriktade på ämnen som attraherar studenter och att göra en vinst verkar vara det väsentliga. Ett problem som deras konkurrenter vid AUC påpekar är att de inte alla är ackrediterade, det vill säga deras examina är inte accepterade av den egyptiska staten. Precis som i många andra länder i Asien och Afrika är högre utbildning i en fas av privatisering i vilken kvalitetskontrollen av de nya utbildningsinstitutionerna verkar släpa efter.

Det nya Amerikanska universitet är en spännande arkitektonisk upplevelse och universitetet utvecklar nya områden som till exempel naturvetenskap och teknik. En del av utvecklingen sker i samarbete med det saudiska King Abdullah University of Science and Technology (KAUST). Ett nystartat saudiskt elituniversitet som finansierar forskning och utbildning inom naturvetenskapens och teknikens områden innan de byggt upp egna fakulteter och institutioner.

Mycket av det som nämnts ovan kan säkert utvecklas och det finns onekligen mer att såväl lära som att reflektera kring innan omdömen görs om det egyptiska samhället. Men några av de frågor som berörts rör grundläggande islamologiska frågor om hur religiösa traditioner tolkas och relationen mellan ideal och praktik, eller kanske snarare vilket förhållande som råder mellan offentlighetens diskursiva islam och de faktiska utövarnas eventuella fromhet och religiositet. Personligen börjar jag bli allt mer tveksam till utsagor om graden av religiositet inom grupper av människor och jag vill ifrågasätta slentrianmässiga påståenden om icke definierad religiositet i breda befolkningslager i muslimska samhällen.

Avslutningsvis kan det kanske vara på sin plats att saga något positivt. Egypten vann matchen mot Kamerun i Afrikanska Mästerskapen och spelarna knäböjde tillsammans precis som i bön efter varje mål. Vid en middag med egyptiska akademiker efter matchen påpekade en deltagare vilken vinst det skulle vara för Egypten som nation om den energi och organisation som landslaget i fotboll utstrålar kunde omsättas i samhället i stort.

[Leif]

Babylon - Call for Papers

Babylon, den nordiska tidskriften för Mellanösternstudier har ett “Call for papers” ute. Deadline för artiklar är den 10 februari 2010 och för recensioner den 1 mars 2010.

Intresserade kan ladda ner en .pdf med mer information.

Foucault och Iran

Jag var nio år gammal under revolutionen i Iran. Jag hade inga större förutsättningar att sätta in händelserna i ett större perspektiv men jag var tillräckligt gammal för att på avstånd följa dem på TV och i Sydsvenskan och Kvällsposten. Jag minns inte hur jag uppfattade händelserna under själva revolutionen men jag minns min överraskning ett år senare, vid årsskiftet 1979-1980 då jag som vanligt fick en julbok med Tecknar-Anders kommentarer på året som gått. Där fanns en teckning på en svartklädd Khomeini med mörk blick, vandrande längs en allé av galgar i vilka politiska motståndare hängde. Khomeini hade ju under hösten året innan skildrats som ledaren för en befrielsekamp mot shahens tyranni och nu framställdes han själv som en tyrann. Samtidigt förstod jag naturligtvis poängen för jag hade också hört talas om de utrensningar som följde på upprättandet av den islamiska republiken. Jag kom att tänka på detta när jag läste Fredrik Ekelunds artikel på Sydsvenskans kultursida i lördags i vilken Ekelund efter att kåserat om tiden han bodde i Paris 1984 och ett besök på en av Michel Foucaults föreläsningar på Collège de France avslutar med att jämföra Foucaults fascination för den iranska revolutionen med Jean Paul Sartres strategiska tigande om Gulag (lysande skildrat av Simone de Beauvoir i romanen Mandarinerna):

För Foucaults del handlade det om den iranska revolutionen. Khomeinis islamism attraherade honom så mycket att han gjorde flera resor till Iran, både före och efter revolutionen, och kanske är det här, i det paradoxala mötet mellan Foucault, sinnebilden för det upplysta förnuftet, och Khomeini, symbolen för den religiösa fanatismen, som vi ska leta efter rötterna till dagens kulturrelativism, den som vill göra gällande att en Mulla Omars predikningar kan gå på ett ut med Voltaires skrifter.

Foucault såg vart den iranska revolutionen var på väg men någon uppgörelse med den entusiasm han kände inför den finns, mig veterligt, inte. Inte ens en variant på Sartres fantastiska piruett: Jag hade fel. Men jag hade rätt att ha fel. Då.

Jag blev provocerad av dessa påståenden men det gav mig en välkommen anledning att läsa om Foucaults artiklar revolutionens Iran (finns samlade i Dits et écrits II, 1979-1988, Gallimard 2001, sidhänvisningarna i citaten nedan är från denna upplaga) och idag publicerar Sydsvenskan det svar jag skrev under lördagsnatten. Ekelund har en replik som jag menar helt missar poängen, nämligen att det under revolutionen inte gick att förutse vart den skulle leda. Det är just det som kännetecknar revolutioner. Olyckligtvis måste jag korta ned artikeln till 3300 tecken så jag var tvungen Read more »

Indonesiens Abdurrahman Wahid har avlidit

Abdurrahman Wahid, allmänt kallad Gus Dur, avled vid 69 års ålder på ett sjukhus i Jakarta den 30 december 2009 och genom hans död har Indonesien förlorat ännu en av sina stora religiösa nytänkare och ledare. Gus Dur var sonson till Hasyim Asy’ari vilken 1926 grundade Nahdlatul Ulama. Denna är Indonesiens och förmodligen också världens största Islamiska organisation med sina idag cirka 35 miljoner medlemmar. Gus Durs far Wahid Hasyim ledde organisationen och så gjorde också Gus Dur själv från 1984-1999. Han är därför del av en religiös dynasti och begravdes bredvid sina förfäder på familjens gravplats i hemstaden Jombang på Java. Han var också Indonesiens president under några turbulenta år i början av 2000-talet.
 
Det är dock inte som varken president eller medlem av denna religiösa dynasti som Gus Dur främst bör bli ihågkommen. Istället är det hans idéer om demokrati, multikulturalism, religiös pluralism och frihet samt jämställdhet mellan könen som varit hans mest betydelsefulla bidrag till det indonesiska samhället. Dessa idéer kämpade han för att sprida, stärka och institutionalisera i alla de olika roller han haft genom livet; som make och far till fyra döttrar, som religiös ledare och lärare, som politiker och som förebild för många indoneser på både nationell och lokal nivå. Han må ha varit kontroversiell på många sätt – han var en stor skämtare och ofta mer än frispråkig – men han stod för sina grundläggande ideal in i det sista.
 
Hans ställning som muslimsk reformator och nytänkare är odiskutabel – även om de konservativa krafter som blivit allt starkare i landet de senaste fem-sex åren har gjort vad de kunnat för att misskreditera honom – och han är nu efter sin död nominerad som ”national hero”. Förslaget skall behandlas av presidenten och en utredningsgrupp redan nästa vecka och det skulle förvåna mig om det inte bifalles. Dock har ännu en nominering av den förre presidenten Suharto komplicerat förfarandet. Experter anser allmänt att dessa två figurer inte går att jämföra. Gus Dur var en innovativ tänkare men också en sann demokrat och förkämpe för mänskliga rättigheter. Suharto var en diktator med lite till övers för demokrati och mänskliga rättigheter. Förslaget att nominera honom till ”national hero” kommer förmodligen att avslås även om det stöds av vissa grupper inom det politiska etablissemanget och det belyser en viktig företeelse i det indonesiska samhället, nämligen att ”diktaturkramarna” aldrig är långt borta.
 
Med Abdurrahman Wahids bortgång är ännu en av Indonesiens liberala förgrundsfigurer borta, den jämnårige Nurcholish Madjid dog redan 2005, dessa män som kanske allra mest symboliserade det muslimskt moderata och moderna Indonesien. Det är hög tid att nästa generation tar över på allvar och de finns gott om kompetenta män och kvinnor som kan axla deras ansvar. Dessa behöver nu agera mera kraftfullt för att utgöra en tydligare motpol till de konservativa och radikala muslimer som blivit en allt vokalare grupp i den nationella debatten och för att se till att slutgiltigt förpassa ”diktaturkramarna” in i den politiska skuggan.
 
 [Ann]

Nytt nummer av Babylon!

Den ledande nordiska tidskriften för Mellanösternstudier, Babylon, har kommit med ett nytt nummer. Läs mer om det här. Det handlar om migration, med fokus bland annat på afrikanska flyktingar i Israel och flyktingidentitetens betydelse för palestinskt nationsbygge.

Vårens kommande nummer ska behandla den osäkra framtiden för det krigshärjade Irak. Redaktionen önskar fler insända vetenskapliga artiklar.

Peter van Agtmael: att dokumentera historia

Den amerikanske fotografen Peter van Agtmael (f.1981) har mellan 2006 och 2008 varit “inbäddad” fotograf med militära styrkor i både Irak och Afghanistan. Hans bilder, som kan ses på hans hemsida, kommer oerhört nära soldaterna i deras vardagsliv, tristess och krigsvedermödor. Men de ger även en inblick i mötet med samhället de verkar i. Bilder tagna inifrån en Humvee blir genom van Agtmaels lins långt mer uttrycksfulla än man kunnat ana. Skräcken hos civila irakier som blivit offer för räder på jakt efter vapen, och rädslan hos soldaterna på helspänn, känns nästan rent fysiskt hos betraktaren.

van Agtmaels egna kommentarer sätter också sin prägel på bilderna. Han berättar små historier kring bilderna - vad hände före, under och efter bilden togs - och förmedlar en närhet till objekten. En soldat med maskingevär på vakt framför en skolgård där irakiska killar spelar basket ackompanjeras med upplysningen att soldaten blev dödad ett par veckor senare. van Agtmaels bilder inifrån skyttegravar och militärhelikoptrar har en direkt obehaglig atmosfär. En del sår, amputerade kroppsdelar och blod är oundvikligt. Bilderna visar hur, både fysiskt och psykiskt, krigen trasar sönder människor på alla sidor om frontlinjerna.

Allra bäst tycker jag att bilderna från vardagsliv i Afghanistan är. Här finns en stillhet, ett lugn, som nyhetsförmedlingen om terrorattentat och korruption aldrig närmar sig. Man undrar vad människorna på bilderna tänker; hur hamnade de här? Vilka är barnen?

Llikaså är avdelningen “Graffiti” slående. van Agtmael har fotograferat soldaters klotter på toaletter och andra offentliga platser. Från väggarna läser vi t.ex. “I shot an unarmed man in Afghanistan. OOPS!!!”, eller “2nd tour Hope I don’t Die”, vilket också blivit namnet på den bok som van Agtmael gett ut på Magnum Photos.

Detta är kanske inte “islamologi” i ordets strikta bemärkelse. Men det är märkligt engagerande dokumentärfotografi från områden som spelar en avgörande roll i den nutida debatten om islam och muslimer, och dess relation till USA och “västvärlden”. De visar något som nyhetstexter eller akademiska resonemang svårligen fångar. Därför tyckte jag att det kunde passa på islamologi.se.

[Simon]

Peter van Agtmaels hemsida. Se en intervju med honom här.

Pakistansk rock: inte anti-talibansk

Trots att musiker tillhörde en del av samhället som drabbades väldigt konkret av talibanstyrets förtryck i Afghanistan, och talibanerna ser ut att vinna allt mer inflytande i grannlandet Pakistan, tvekar flera av dess mest populära rockmusiker att ta upp kampen med dem i sin musik. NYT publicerade igår en intressant video där några pakistanska stjärnor inom populärmusik ger sin syn på talibanerna och landets problem. Enligt videon blir konspirationsteorier om att senaste tidens bombattentat (som talibanerna allmänt hålls ansvariga för) är en del av amerikanska, neo-konservativa och sionistiska gruppers strategi för att angripa islam, allt vanligare. Ingen vill (eller vågar) anklaga talibanerna. Istället förklarar en av de intervjuade artisterna att talibanerna tillhör Pakistans minsta problem för tillfället. Inte ens attackerna mot skolor för flickor ådrar sig kritik från de intervjuade musikerna.

Reportaget ger en tragisk bild av det offentliga samtalet i Pakistan. Läget verkar låst. Samtidigt visar det på en levande och kreativ musikscen, vilket antagligen innebär att popartisterna har stort inflytande över sina fans åsikter och ställningstaganden. Det bådar i så fall gott för talibanerna, men betydligt sämre för ökad fri- och öppenhet.

[Simon]

Giganterna samtalar

Via bloggen The Immanent Frame kan man ta del av en diskussion som nyligen ägde rum vid Georgetown University i Washington D.C. mellan antropologen Talal Asad och juristen Abdullah an-Na’im. De diskuterar “questions and criticisms concerning the concept of human rights.” Bägge är bland de mest inflytelserika tänkarna kring förhållandet mellan islam och sekularism.