Grumliga vatten

August 27th, 2010 Allmänt

Islamologi.ses Erica li Lundqvist har i dag en krönika i Sydsvenskan om den amerikanska debatten om moskén vid Ground Zero (i själva verket två kvarter därifrån) och som tangerar mina egna tidigare inlägg om högerextrema krafters (och jag räknar amerikanska neokonservativa dit) instrumentalisering av hbt-personers rättigheter i hetsen mot muslimer. Pernilla Ouis tar idag avstånd från Sverigedemokraternas sätt att använda hennes forskning i deras rapport om våldtäckt. Marc Lynch analyserar hur den amerikanska moskédebatten tagits emot i Mellanöstern och dess implikationer för framtiden. Hans poäng är att det är moderata muslimer som visat störst engagemang, vilket potentiellt innebär en större skada för amerikanska intressen än jihadistiska gruppers kritik. De senare betraktar ju ändå USA som en fiende. Mark Blumenthal har i boken Republic Gomorrah beskrivit Tea Party-rörelsen som den yttersta högerflanken av det republikanska partiet och diskuterar vilka konsekvenser extremistiska kandidaters övertag kommer att få för partiet. Se även min kollega Daniel Carlssons inlägg om Grizzlymammor på hans amerikanologiska blogg State of the Union.

Denna fråga diskuteras även i slutet på detta inslag på The Rachel Maddow Show som inleds med en uppräkning av hur ett antal republikanska kandidater som nu beskriver Imam Faisal Abdul Rauf som en farlig islamist tidigare inte har haft några problem att samarbeta med honom. Programmet avslutas med en intervju med en representant för George W. Bushs administration och han skräder inte orden när det gäller den nya antiislamiska retoriken:

Se även Jon Stewarts satir på Fox News terrorretorik:

[Rickard]

Den halva procenten rider igen - i sällskap med muslimska flator

August 24th, 2010 Allmänt

Naturligtvis kan jag kan inte låta bli att göra en uppföljare på succén Den halva procenten anfaller (den blev till och med länkad i The Guardian). Som jag skrev i min artikel i Sydsvenskan i början på året (och som gav upphov till de första två inläggen på islamologi.se del 1 och del 2) så är det intressanta med de europeiska debatterna om heltäckande slöja inte så mycket vad de säger om den statistiskt omätbara andel muslimska kvinnor i Europa som bär detta plagg utan vad de säger om olika europeiska samhällens självsyn. Den amerikanska filosofen Martha C. Nusbaum skrev nyligen ett intressant inlägg om denna debatt i vilket hon går igenom fem vanliga argument för ett förbud: säkerhet, nödvändigheten att medborgare ser varandras ansikte i offentligheten, att heltäckande slöja symboliserar kvinnoförtryck, att kvinnor tvingas bära den samt att det är fysiskt ohälsosamt att bära heltäckande slöja.

Jag skrev för några veckor sedan om Sverigedemokraternas nya giv att presentera sig som Sveriges mest hbt-vänliga parti. I juni vägrade Judith Butler ta emot en pris för civilkurage på Berlin Pride (kallad Christopher’s Day) med motiveringen att en del av  arrangörerna använt antimuslimsk retorik. Jag upptäckte det via Roya Hakimnias blogg (där hon även länkar till en läsvärd artikel hon publicerade i Queer Magazine förra året). Hela Butlers tal finns på engelska här. Den som kan tyska kan kolla in videon:

Se även denna intervju med Butler på den tyska online-tidskriften Iablis där hon kritiserar instrumentaliseringen av kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter i en hetsjakt på religiösa minoriteter, i synnerhet muslimer (vilket även Joan W. Scott gör i denna intervju). Liksom jag själv gjort ifrågasätter Butler föreställningen att heltäckande slöja kan fixeras vid en entydig symbolisk mening: Read more »

Ramadanfirande och ramadanprotester

August 11th, 2010 Allmänt

När jag gick på högstadiet hade jag en fysiklärare som alla elever tyckte var nördig. Det blev inte bättre av att han efter en övergång mellan vinter- och sommartid berättade att han hade suttit uppe på natten för att kunna ringa Fröken Ur och lyssna  när kl. 0.50 gick över till 2.00. Men nu är jag själv där och sitter framför datorn varje år under tvivlets natt för att kolla vilka olika muslimska länder som inleder ramadan nästföljande dag och vilka som gör det en dag senare och huruvida de grundar detta på astronomiska beräkningar eller visuella bedömningar. Detta år firar jag även  ramadans inledning genom att publicera en artikel i dagens Sydsvenskan på just detta tema (finns ingen länk än). Artikeln bygger på ett inlägg jag i all hast (det märks på alla stavfel, jag hann inte ens läsa igenom texten innan jag la upp den) skrev här på islamologi.se förra ramadan men är mer välstrukturerad och jag har lagt en större tonvikt på de politiska implikationerna. Frågan gäller alltså huruvida det är legitimt att utgå från astronomiska beräkningar eller om nymånen måste ses med blotta ögat. Jag behöver inte upprepa vad jag skrivit i Sydsvenskanartikeln och i mitt tidigare inlägg, den som är intresserad kan klicka på länkarna. Jag kan dock påpeka att det som fick mig att försöka reda ut hur olika svenska församlingar och olika muslimska stater räknar ut ramadans inledning var när jag för Helsingborgs dagblad recenserade antologin Ramadan – en svensk tradition i vilken ett antal svenska religionsvetare och islamologer intervjuat och följt svenska muslimers ramadanfirande. En av skribenterna är islamologi.ses eminente Simon Stjernholm. Jenny Berglund, som tillsammans med Simon Sorgenfrei redigerade boken, intervjuas här. Staffan Söderberg recenserade samma bok i Sydsvenskan.

Som framgår av denna TT-artikel (där jag själv intervjuas - mina kollegor har ju försummat detta centrala område inom islamforskningen) så utgår Islamic Center i Lund från den traditionella visuella metoden. När nymånen har siktats i något land annonseras att ramadan har börjat på arabiska satellitkanaler. Islamic Center i Malmö utgår från astronomiska beräkningar. Jag har undrat huruvida det innebär att de följer det turkiska religionsministeriet Diyanet eller det Europeiska fatwa-rådet men Islamic Centers vd Bejzat Becirov förklarar i artikeln att de helt enkelt går efter almanackan. Natten till idag, som alltså var tvivlets natt, meddelade ett flertal muslimska stater, inklusive Saudiarabien, att nymånen hade siktats och att ramadan därför inleds idag. I Jordanien hade den inte synts men de följer enligt artikeln astronomiska beräkningar, liksom Libyen, Turkiet och Balkanländerna. I Oman hade den inte heller synts och de inleder därför ramadan först imorgon. Det gör tydligen shi´iter i Irak också, om de följer Ayatollah Sistani, medan irakiska sunniter inleder idag. Även det Franska rådet för muslimsk tro deklarerade att franska muslimer skulle inleda ramadan idag, efter att en kommitté hade siktat nymånen. I Sverige kommer därmed en överväldigande majoritet att inleda ramadan idag.

I Sverige är det naturligtvis upp till varje muslim om han eller hon vill fasta. Även i en muslimsk stat som Turkiet, som är en deklarerat sekulär stat (vilket inte innebär att religion och stat är åtskilda utan att staten kontrollerar religionen) är firandet av ramadan förpassat till den privata sfären. I Istanbul är det fortfarande fritt fram att äta och dricka, även alkohol, på uteserveringarna dygnet runt. Även i Libanon, med sin stora kristna minoritet, är det upp till var och en. I Marocko, det muslimska land som jag själv känner bäst till, finns det en paragraf (§ 222) i kriminallagen som förbjuder muslimska marockaner att bryta fastan offentligt: Read more »

Sverigedemokrater, islam och HBT

July 31st, 2010 Allmänt

Efter att RFSL inte bjudit in Sverigedemokraterna till en partidebatt om HBT-frågor på Stockholm Pride har deras partidelare Jimmy Åkesson har deklarerat att hans parti är det mest HBT-vänliga i Sverige, eftersom det är det enda parti som tar det islamiska hotet på allvar, ett stöd som RFSLs ordförande Ulrika Westerlund   betackat sig för. Åkesson gjorde redan ett sådant utspel i slutet av mars tillsammans med partiets andre vice ordförande Carina Herrstedt. Islam är enligt honom den religion som är mest fientligt inställd till homosexualitet. Den islamiska teologiska traditionen skiljer sig emellertid inte så mycket från den kristna i denna fråga. Båda utgår från historien om Sodom och Gomorra, vars manliga invånare våldtar Lots söner (Update: Simon påpekade att det gick lite snabbt här. Sodoms invånare ville våldtar Lots gäster, änglarna, men Lot erbjuder dem sina döttrar istället. Detta har f.ö. fått en del kommentatorer att hävda versen i själva verket handlar om gästfrihet. Koranversen finns här och bibelversen här). Varken Koranen eller Bibeln talar om homosexualitet, som är ett modernt begrepp som bygger på föreställningen om sexuella identiteter men även på idén om äktenskap som två förälskade individers fria val. En förutsättning för denna syn, som idag har blivit norm i Sverige, är existensen av en modern stat som har övertagit släktens roll som garant för individers trygghet. Sexualiteten har idag frigjorts från sin funktion att garantera individers sociala och ekonomiska integration. I områden där staten inte fyller denna funktion är äktenskap ofta släkters kollektiva beslut snarare än individuella val och det är i denna kontext som hederskulturer förekommer, både bland muslimer och kristna. Låt mig påminna om att Fadime kom från en kristen familj (Jag kan rekommendera den norska antropologen Unni Wikans bok om Fadime, En fråga om heder som recenseras här). Hedersförtryck drabbar även homosexuella muslimer och kristna från Mellanöstern i Sverige och ibland straffas de med våld av sina släktingar för att de anses ha vanhedrat familjen (se Oscar Hedins dokumentär Sämre än djur) . Ofta nöjer sig familjen med att uttrycka sin bestörtning och försöker hålla det hemligt. Men samtidigt anammar många muslimer och kristna från Mellanöstern idén att det i slutändan är individen som själv väljer sitt liv.

Det enda fall jag känner till när muslimer angripit en icke-muslimsk homosexuell är det uppmärksammade mordet på Kapellgatan i Malmö 2008 då två muslimska ynglingar, av vilka en hade en salafistisk blogg, mördade en homosexuell bekant till en av dem och där verkar motivet vara osäkert, liksom vilken relation de hade. Men denna händelse har därefter använts för att bevisa att det är muslimer och inte svenska högerextremister som väntar utanför gayklubbar för att knacka bög.

I Mellanöstern är den allmänna uppfattningen, både bland kristna och muslimer, att homosexualitet är onormalt och mot religionen men att det är okej så länge det sker diskret. Det som provocerar är manifestationer som bejakar homosexuell identitet. Bland folk med bakgrund i Mellanöstern som är bosatta i Sverige är synen naturligtvis mer varierad. Det finns dock organisationer i Mellanöstern som arbetar för HBT-människors rättigheter, som Helem i Libanon( islamologi.ses Erica i Lundqvists inlägg om dem och en intervju med deras koordinator här och en artikel av min kompis Bengt Sigvardsson här) och Kif Kif i Marocko. Se den Marockanska gaytidskriften Mithly och den libanesiska gaytidskriften Bekhsoos. Och det är väl lika bra att nämna den i Paris bosatte marockanske författaren Abdellah Taïa, som är den förste marockanske författare att under eget namn öppet skylta med sin homosexualitet och som, liksom pseudonymen Rachid O som gav ut några böcker på 1990-talet, skriver självbiografisk skönlitteratur. Taïa är för övrigt med i Rémi Langes film The Road to Love.

Åkessons utspel är ett försök att förena två svårförenliga islamkritiska riktningar. Den ena bygger på en nationalchauvinist föreställning om Sverige som ett homogent samhälle som saknar plats, inte bara för muslimer, utan för alla som avviker från normen, inklusive heteronormen. Bortsett från muslimerna har ”homosexlobbyn” länge varit ett stående inslag i den hotbild mot det svenska samhället som Sverigedemokraterna målat upp. Det är utifrån denna grund som Sverigedemokraterna framställer sig som försvare av Svenska kyrkans traditionella värderingar, i synnerhet när det gäller just homosexualitet. 2003 skrev Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Erik Söder ett uppmärksammat och väldigt hätskt blogginlägg mot Stockholm Pride men har senare även han har ställt sig bakom partiets nya politik att försvara homosexuella mot muslimer. Liksom Åkesson är han emellertid fortfarande lika kritisk mot ”homosexlobbyn” och publicerar varje år nya utfall mot Stockholm Pride. Sverigedemokraternas nya HBT-politik innebär uppenbarligen att man tar avstånd mot våld mot HBT-människor och tolererar homosexuella så länge som de inte syns. En hållning som, vilket jag nämnde ovan, ligger nära den som dominerar i Mellanöstern.

Den andra riktningen tillhör en i grunden religionskritisk liberal föreställning om alla religioners skadlighet och oförenlighet med moderna upplysta värderingar om kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter. I sin allmänna form representeras denna av Humanisternas ordförande Christer Sturmark som riktar in sig på svensk kristendom snarare än att sparka på religiösa minoriteter. Men det finns en undergrupp som betraktar islam som ett särskilt allvarligt hot, t.ex. Christopher Hitchens och Ayaan Hirsi Ali. Dessa utgår från en orimlig föreställning om religioner som oföränderliga företeelser som låser troende i vissa fasta värderingar. Men de är genuina i sitt försvar av sexuella minoriteters rättigheter.  Samtidigt har både Hitchens och Hirsi Ali ingått en ohelig allians med amerikanska neokonservativa.

Frågan är bara hur Sverigedemokraterna ska lyckas förena dessa båda riktningar. Kan religionskritiska liberaler försonas med partiets värnande om ”traditionella kristna värderingar”? Och kan de som omfattar dessa värderingar försonas med partiets nya vurm för sexuella minoriteter? När man värvade röster i Södertäljes genom att nominera kristna syrianer och kaldéer till kommunfullmäktige möttes det av starka reaktioner från grupper inom partiet som betraktade dessa som lika främmande som muslimer. En kaldéisk kandidat i Södertälje fokuserade dessutom hela sin kampanj på det homosexuella hotet och visade sig därmed ha exakt samma syn på homosexualitet som dessa avskydda muslimer. Och som delas av många helsvenska Sverigedemokrater. Sverigedemokraternas närmande till olika grupper bygger hela tiden på att mobilisera dem mot en fiende. Det kan vara svårt att välja vilken minoritet man ska sparka på.

[Rickard]

Rasism och reduktionism

June 9th, 2010 Allmänt

Sydsvenskan publicerar idag en krönika av mig i vilken jag som vanligt inleder med att kritiserar den israeliska politiken men sedan ägnar största delen till ett angrepp på Torbjörn Tännsjös uppmaning till alla judar att ta avstånd från denna. Jag kan även passa på att tipsa om två artiklar i Palestine Studies av den svenske ambassadören Mathias Mossberg respektive den israeliske sociologen Lev Grinberg där båda diskuterar alternativa lösningar av Israel-Palestinakonflikten än en enstats- eller tvåstatslösning. Mossberg leder ett UD-finansierat projekt på Centrum för Mellanösternstudier i Lund i vilket israeler och palestinier med olika ideologisk tillhörighet diskuterar möjligheten av två parallella stater på ett territorium. Poängen med dessa diskussioner är att de olika grupperna ska lära sig vilka intressen och motiv motparterna har. Värdet, för att inte säga nödvändigheten, av sådana läroprocesser (i Jürgen Habermas bemärkelse) är fokus i den turkisk-australiensiske Bora Kanras relativt nyutkomna Islam, Democracy and Dialogue in Turkey. Deliberating in Divided Societies, som jag läste förra veckan och hoppas återkomma till för att ge den en uppmärksamhet den förtjänar. Read more »

Mer om Ship to Gaza

June 4th, 2010 Allmänt

Abu Muqawwama illustrerar olika sätt att borda en båt. Juan Cole hade igår ett inlägg med en liknande poäng som jag hade i onsdags. Max Blumenthal skriver om hur den israeliska arméns språkrör tvingade dra tillbaka anklagelser i ett pressmeddelande att deltagare i Ship to Gaza hade koppling till al-Qaida efter att han och en israelisk journalist pressade dem: Read more »

Ship to Gaza

June 2nd, 2010 Allmänt

Sydsvenskan publicerar idag en artikel av mig om Israels blodiga attack mot de hjälpfartyg som var på väg med förnödenheter till Gaza som i strid med internationell rätt blockeras av Israel. Se även artiklar av Gideon Levi, Wilhem Agrell, Cordelia Edvardson och islamologi.ses kompis Mark LeVine. I artikeln vänder jag mig mot att palestinier och israeler mäts med olika måttstockar. Både Hamas och Likud gör i princip anspråk på hela det område som omfattar Israel och Palestina men båda har förklarat sig beredda att acceptera avtal som ingås av andra nationella aktörer. Likud har förklarat att man följer de avtal som ingåtts av tidigare regeringar.  Hamas har upprepade gånger förklarat sig beredda att respektera en fredsöverenskommelse om den förhandlas fram av Fatah och sedan godkänds av palestinierna i en folkomröstning. Båda partierna intar därmed liknande positioner av en blandning av oförsonlighet och pragmatism. Dessutom har Hamas det senaste decenniet sällan hänvisat till sitt partiprogram. Som jag skrev i mitt förra inlägg tenderar islamistiska partier som deltar i fria val att röra sig mot mitten. Den palestinska kontexten, och i synnerhet den i Gaza, är högst speciell med tanke på den israeliska ockupationen men även Hamas rörde sig mot mitten inför de palestinska parlamentsvalen 2006, som partiet vann vilket resulterade i ett misslyckat kuppförsök från Fatahs sida, med stöd av Israel och USA. Den senaste tiden har det kommit rapporter om att klimatet i Gaza har hårdnat allt mer och att Hamasledda polisstyrkor på eget bevåg försöker framtvinga en islamisk moralordning. Istället för att se det som en anledning för Israel att än en gång bomba Gazas befolkning anser jag det vara ett belägg för nödvändigheten av fria val. Problemet är naturligtvis nu hur den palestinska befolkningen ska kunna övertygas att valutgången denna gång kommer att respekteras av det internationella samfundet. Read more »

Vilket stöd har islamistiska partier egentligen?

May 29th, 2010 Allmänt

Sydsvenskan hade igår den goda smaken att publicera en artikel av Khaled Hroub om hur USA och EU underminerar demokratiseringsprocesser i Mellanöstern genom sitt stöd till auktoritära regimer. Hroubs Hamas: A Beginner’s Guide är en av de monografier som man bör läsa om man vill läsa in sig på Hamas. De andra är Azzam Tamimis sympatiskt inställda Hamas: A History From Within men framför allt Jeroen Gunnings Hamas in Politics: Democracy, Religion, Violence (se en artikel av honom här). Hroub menar att det finns en ohelig allians mellan västerländska demokratier och lokala envåldshärskare. Orsaken till att USA och EU inte sätter större press på regimerna är farhågan att fria val skulle vinnas av islamistiska partier som inte skulle ställa upp för kriget mot terrorismen och stödet för Israel:

Om fria och rättvisa val skulle hållas i något arabland idag så skulle islamister komma till makten. Det skedde i Algeriet 1991 – 92, i Irak 2005, och på Västbanken och i Gaza 2006. Andra länder, som Jordanien, Marocko, Kuwait, Jemen och Bahrain har låtit demokratin få mindre spelrum. Men även där har islamister omedelbart fyllt det utrymme som funnits.

Jag håller med i mycket av vad Hroub skriver men är inte lika övertygad om stödet för islamistiska partier. I flera stater i Mellanöster utgör islamistiska partier det enda reella alternativet till de styrande regimerna, främst för att den liberala och vänsteroppositionen har krossats. Statsvetare har emellertid länge diskuterat hur stort stöd islamistiska partier egentligen har och vilka framgångar de skulle ha i verkligt fria val. Flera ha uppskattat att de i flera länder, som Egypten, skulle få runt 20 procent. Det har mest varit kvalificerade gissningar men i april publicerade Journal of Democracy en kvantitativ undersökning av sociologerna Charles Kurtzman och Ijlal Naqvi av hur det gått för islamistiska partier i 89 parlamentariska val de senaste 40 åren och gjort en analys av 48 valprogram mellan 1969 och 2009. Deras slutsats är att med ett fåtal uppmärksammade undantag (FIS framgångar i Algeriet 1991, AKP i Turkiet 2001 och 2007, Hizbullah i Libanon 2005 och 2009, Hamas i de palestinska valen 2006) har islamistiska partier oftast nått medelmåttiga resultat. I de 89 parlamentsvalen de senaste 40 åren är medianresultatet 7,3 procent av rösterna och 6 procent av mandaten. Av de 32 islamistiska partier som ställt upp i mer än ett val, har fyra ökat sin representation med fem procent eller mer, sex har minskat med motsvarande marginal medan övriga har stått kvar på ungefär samma nivå. Ju mer rutin parlamentsval blir desto sämre resultat tenderar islamistiska partier att få. Ett annat resultat är att de når sämre resultat ju friare valen är. Det finns olika sätt att kategorisera fria och ofria val men författarna kommer fram till att islamistiska partier fått i genomsnitt runt 10 procent i fria val och runt 15 procent i ofria.

Read more »

Från Aisha till den heliga Birgitta och från barnäktenskap till kassettäktenskap

May 10th, 2010 Allmänt

Sydsvenskan publicerar idag en krönika av mig med utgångspunkt i Skånepartiets affischkampanj med en naken Muhammed tillsammans med sin minderåriga hustru Aisha. En krönika är numera begränsad till 2800 tecken (förlåt att jag gnäller, Rakel) så det är en kort och, hoppas jag, koncis artikel. Islamologi.se tillåter mig i alla fall att breda ut mig hur mycket som helst så här följer en bredare diskussion av vad som antyds i artikeln. Read more »

Den halva procentens återkomst

February 11th, 2010 Allmänt

Lars Åberg har i torsdagens Sydsvenskan en replik på min artikel om burqadebatten förra veckan och idag publiceras min replik. Ingen av de finns på nätet men det ger mig anledning till en uppföljare till mitt förra burqinlägg. Jag är ärligt talat inte riktigt klar över vad det är Åberg vill säga men eftersom han kritiserar min artikel, i vilken jag argumenterar mot ett förbud att bära heltäckande slöja på gator och torg, antar jag att han förespråkar ett sådant förbud. Åberg påstår att jag tycker att burqans symboliska betydelse är ointressant och att jag anser att ett liberalt samhälle ska bejaka burqan. Jag anser naturligtvis inte att samhället ska bejaka burqan men att det inte är statens uppgift att avgöra kläders symboliska betydelse. För Åberg finns det uppenbarligen inget mellanting mellan att bejaka och att förbjuda eller någon skillnad mellan stat och samhälle. Det är därför jag anklagar honom för att ge uttryck för ett jakobinskt nit. Jag hävdar också att ” [s]ekularitet, dvs. neutralitet inför olika livsåskådningar, bör vara något som åligger staten och dess institutioner, inte medborgarna.” Som jag avslutade min förra artikel med menar jag att svenska myndigheter och politiker hittills har undvikit den fällan. I flera andra europeiska länder är emellertid stämningen betydligt mer uppjagad, i synnerhet i Frankrike som var den huvudsakliga anledningen till artikeln. Svenska Dagbladet har idag ett reportage om burqadebatten i Frankrike (DN hade ett för ett par veckor sedan) Här kan jag inte låta bli att hänvisa till en intervju med den tyske filosofen Jürgen Habermas. Det är intressant Read more »