Ny rapport om ”Islamic banking”

September 5th, 2010 Allmänt

På väg in i planet till Istanbul tar jag ett exemplar av den engelskspråkiga, och regimvänliga, turkiska dagstidningen Today’s Zaman. Jag är på väg till Istanbul i syfte att delta i ett sammanträde med styrelsen för det Svenska forskningsinstitutet i Istanbul. Jag ska även träffa turkiska forskare och diskutera en del samarbetsförslag, och delta invigningen av det Svenska institutets nya byggnad som nu står klar i syfte att inhysa forskare. Byggnaden är varmt välkommen, och jag hoppas att den kan göra svenska institutet i Istanbul till en viktig plats för islam- och mellanösternforskning i allmänhet.

Today’s Zaman innehåller en relativt kort artikel som jag läser med stort intresse. I artikeln redogörs för en ny rapport publicerad av International Monetary Fund (IMF). Det är vad som på svenska kan beskrivas som ett arbetspapper och ett arbete som är pågående, och det noteras på länken från IMF att det är ett arbete delvis oberoende av organisationen. Texten är författad av Patrick A. Imam och Kangi Kpodar och bär titeln Islamic Banking: How has it Diffused?. Rapporten är intressant på många sätt, men det som är slående är att författarna menar sig ha försökt följa mönstren för hur ”Islamic banking” har utvecklats under åren 1992 till 2006 och att denna utveckling tydligt pekar på en stark utveckling för denna form av ekonomi. Några slutsatser i rapporten är att ett islamiskt bankväsende har förändrats från att vara något udda i finansvärlden till att bli en naturlig del av en global finansvärld. I syfte att visa att ett islamiskt finansväsende inte är någon dagslända påpekas att räntesatser och oljepris har varit viktigare för utvecklingen av ”Islamic banking” än händelserna som utspelades 11 september 2001.

Rapporten diskuterar den positiva utveckling, och påpekar att invånare i många länder där muslimer utgör en majoritetsbefolkning inte är delaktiga i det institutionaliserade ekonomiska livet, enklare uttryckt de har inte sin ekonomi kopplad till en bank. Dessutom menar författarna att islamiska banker kan vara viktiga delar i att utveckla ekonomier i länder med muslimsk majoritetsbefolkning. De islamiska bankerna blir även ett allt tydligare alternativ till konventionella banker och marknadsför sig allt mer runt om i världen i syfte att attrahera praktiserande muslimer, men även andra, det vill säga icke-muslimer. Ett argument som då förs fram är att ett islamiskt finansväsende skulle vara mindre konjunkturkänsligt. Rapporten förutspår med hänsyn till utvecklingstakten inom ett islamiskt finanssystem att mer än hälften av världens muslimers sparande kommer att vara i islamiska banker år 2015.

Det kan säkert diskuteras om ovanstående prognos kommer att förverkligas, men utvecklingstakten menar jag understryker betydelsen av att studera och analysera det fenomen som vi beskriver som ”Islamic banking”. Inte minst är det islamologiskt intressant att till exempel på en nivå studera utveckling av ett islamiskt finansväsende i relation till sharia-rätt, och på en annan nivå hur praktiserande muslimer handlar i relation till möjligheten att knyta sin ekonomi till en islamisk eller en konventionell bank. En annan islamologiskt intressant aspekt är om ”Islamic banking” ska uppfattas som ett framgångsrikt islamiseringsprojekt, men även vilken betydelse ett islamiskt finansväsen har, och kan få, rörande maktfrågor. Makt kan i detta sammanhang likaväl röra politiska beslut i stater som över hur islam ska tolkas lokalt.

Se gärna mitt tidigare och längre inlägg på islamologi.se för grunderna i ett islamiskt finansväsende.

Amina Wadud ramadanbloggar

August 16th, 2010 Allmänt

Under senare år har ramadanbloggar blivit en allt vanligare företeelse, både i Sverige och utomlands. De handlar ofta om mat som förtärs i stora sällskap om kvällen, om hunger och nyfikna frågor från främlingar under dagen, och rätt mycket om vilka tankar som dyker upp av att fasta under dygnets ljusa timmar. Jag tycker det är en god idé att blogga ramadan, men det kan också bli lite enformigt och präktigt.

En muslimsk skribent som garanterat är mindre präktig än flertalet är Amina Wadud. Särskilt om man jämför henne med andra teologer. Wadud är känd över hela världen för sina radikala idéer om hur Koranen och islams tradition bör förstås och tolkas. Inte minst hennes feministiska sympatier och tolkningsmässiga utgångspunkter brukar skapa debatt. Amina Wadud är även berömd för att ha lett fredagsbön med mixade kön. Denna pågående ramadan bloggar hon också, dels om ramadan och dels om sina planer på att resa på hajj, vallfärd till Mekka. Hon räds inte för att ta upp aspekter av vallfärden som kan vara rätt ansträngande, t.ex.tafsande män och kritiken mot hennes användande av iPad i heliga miljöer. Men samtidigt har hon ett innerligt personligt förhållningssätt till de religiösa sysslorna som fascinerar. Läs hennes blogg här.

[Simon]

Ahmadinejad och oppositionen

August 10th, 2010 Allmänt

Som vanligt är The New Yorkers reportage mycket läsvärda. Även då det handlar om Iran. I tidskriftens senaste utgåva skriver Jon Lee Anderson om sitt besök till Iran i början av sommaren. Han fick bland annat en intervju, sällsynt i amerikanska (och europeiska) medier, med president Ahmadinejad själv. Som sin vana trogen ger djupt motsägelsefulla intryck. Anderson ramar in intervjun med sina målande intryck från Tehran, samtal med oppositionella, samt en analys av effekten av de nyligen införda sanktionerna och Obamas ställning i sin Iran-politik. Helt klart läsvärt.

[Simon]

Det schweiziska minaretförbudet — en legitim inskränkning av religionsfriheten?

August 2nd, 2010 Allmänt

Den som ännu tviflar på möjligheten af en anslutning till ett stort Europeiskt statsförbund, en gång i framtiden, med folk talande olika språk, den skall se Schweiz, där experimentet redan är utfördt och lyckadt. (…) Det är därför också som Europa flyr till Schweiz, när det vill göra något för mänskligheten godt, det är därför Alabamafrågan afgjordes i Genève, det är därför den internationella post- och telegrafbyrån sitter i Bern, och det är därför den stora fredsligan, mänsklighetens och århundradets vackraste tanke, bakom hvilken just det Europeiska statsförbundet ligger gömdt, har sitt säte i Genève.

— August Strindberg

Schweiz och Europa har förändrats sedan August Strindberg – som annars var ointresserad av internationella angelägenheter – skrev de här raderna 1884. ’Nu har Europa fått sitt Saudiarabien’, sade Jan Hjärpe när han intervjuades i Aktuellt den 29 november 2009. Samma dag hade en majoritet av de Schweiziska väljarna röstat för ett tillägg till konstitutionen som förbjuder byggandet av minareter.

Hjärpe var inte ensam i sin kritik. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter – Navi Pillay – som har sitt kontor i Genève fördömde omgående beslutet som diskriminerande och menade att det riskerar att föra Schweiz på kollisionskurs med sina internationella åtaganden.

Ett av dessa är artikel 18 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966. Där fastslås bland annat var och ens rätt att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller privat utöva sin religion. Samma rättighet återfinns i Europakonventionens artikel 9.

Kollisionskurs? Helt klart. Och så tidigt som den 16 december 2009 lämnade Hafid Ouardiri – en före detta talesman för Genèves moské – in en klagan till Europadomstolen i Strasbourg.

Däremot är det fortfarande oskrivet vad Europadomstolen kommer att göra. För det första är det  inte ens säkert att de kommer att pröva fallet. Chefsdomaren Jean-Paul Costa har försiktigt uttryckt att det i sådana fall kommer att bli svårt att enas om ett domslut eftersom det helt enkelt är ett ‘komplext juridiskt problem’. På grund av domstolens arbetsbörda kan det dessutom dröja flera år innan vi får något svar på den frågan.

Även om det står klart att ett byggstopp för minareter är en inskränkning av muslimers religionsfrihet är det inte heller säkert att domstolen i sådana fall kommer att döma till Hafid Ouardiris fördel. I domstolens praxis är inskränkningar av politiska rättigheter tillåtna om de är reglerade i lag och ‘nödvändiga i ett demokratiskt samhälle’. I att avgöra vad som menas med ‘nödvändigt i ett demokratiskt samhälle’ har domstolen dessutom gett staterna ett visst tolkningsutrymme, det som på engelska kallas för ‘margin of appreciation’.

Ett tidigare fall som skulle kunna inspirera domstolen till att fria Schweiz är Leyla Sahin v. Turkey från 2004. Leyla Sahin studerade medicin i Istanbul där hon trotsade ett förbud att bära hijab och stängdes av från universitetet. Sahin klagade vid domstolen över att hennes religionsfrihet hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att det förbudet mot hijab på universitet var grundat i två för den Turkiska demokratin centrala principer: sekularism och jämställdhet mellan kvinnor och män. De regler mot bärande av huvudduk som universitet i Istanbul utfärdat ansåg Europadomstolen därför vara proportionerliga och nödvändiga i just det här demokratiska samhället.

Om det turkiska och det franska trumfkortet för att legitimera inskränkningar i religionsfriheten är  laîcité, så är det Schweiziska att man utgör ett läroboksexempel på direktdemokrati. Det blir därför ett värdigt test för Europadomstolens relevans som försvare av icke-förhandlingsbara rättigheter.

Hur kunde det gå så här? Redan på 1600-talet var Schweiz en symbol för religiöst oliktänkande. Jean Calvin flydde hit undan pogromerna mot protestanter i Frankrike 1534. 150 år senare sammanfattade religionsfrihetens hovfilosof, John Locke sina tankar om religionsfriheten så här  : ’The sum of all we drive at is that every man may enjoy the same rights that are granted to others. Is it permitted to worship God in the Roman manner? Let it be permitted to do it in the Geneva form also’.

Det var också i Schweiz som mycket av arbetet med FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna utfördes 1948. Det var i Genève som den Libanesiske filosofen Charles Malik föreslog att ‘rätten att byta religion’ skulle infogas i deklarationen. Den svenska delegationen protesterade – hör och häpna – med hänvisning till att en sådan skrivelse inte hade stöd i svensk lag. Rätten att fritt lämna Svenska kyrkan utan att ingå i ett annat statligt erkänt samfund infördes först 1951 i Sverige och då med hänvisning till att det stod i bättre överensstämmelse med den då ’nutida uppfattningen’ av religionsfriheten.

Den Europeiska toleransens fyrbåk lever inte längre upp till sina traditioner. Länder som Schweiz och Nederländerna har förvandlats från historiska undantag till relativt vanliga Europeiska länder där friheten alltid är villkorad. Måtte vi relativt traditionslösa undvika att gå i deras fotspår!

Linde Lindkvist,

doktorand i Mänskliga rättighetsstudier

Källor:

Likt och olikt, andra häftet, 1884, s. 57.

Glendon, Mary Ann (2001). A world made new : Eleanor Roosevelt and the Universal Declaration of Human Rights. 1st ed. New York: Random House

Regeringens Proposition 1951:100

TfMS tillgänglig online

June 11th, 2010 Allmänt

Nya Babylon om Irak

June 2nd, 2010 Allmänt

Det har kommit ett nytt nummer av tidskriften Babylon: Nordisk tidsskrift for Midtøstenstudier med säte i Norge. Temat för numret är (fritt översatt till svenska) “Dåtidens skuggor i framtidens Irak”. Intressant läsning utan tvekan. Bland annat medverkar Mohammad Fazlhashemi som är professor i idéhistoria vid Umeå universitet med en artikel om shi‘itisk politisk idétradition.

Tyvärr har inte Lunds universitetsbibliotek någon prenumeration på denna tidskrift än. Jag har bett Universitetsbiblioteket att skaffa en sådan, men det blir tidigast nästa år. Men det går förstås att läsa den ändå! På Centrum för Mellanösternstudier (CMES) finns de senaste numren, och en komplett samling av Babylons utgivning kommer att finnas på plats inom kort.

Det muslimska arvet och relationen till Europa

May 20th, 2010 Allmänt

Torsdagen den 15 april höll jag ett inlägg om syrisk religionspolitik på en konferens om etnicitet och nationalism på London School of Economics. Fram till min egen presentation hade jag inte ägnat askmolnet speciellt många tankar. Det fick jag dock göra omedelbart efter presentationen. Genom ett sms meddelade SAS att den planerade hemresan på lördagen ställts in och jag fick något mer än en dag extra i London innan en tågresa till Köpenhamn påbörjades under måndagen.

Efter visst funderande bestämde jag mig för att under söndagen göra ett besök på Science Museum. Jag rekommendera detta museum varmt i största allmänhet. Emellertid riktade sig mitt intresse främst mot utställningen ”1001 Inventions – Discover the Muslim Heritage in our World”. Utställningen är prisbelönt och har en egen hemsida, se www.1001inventions.com.

Utställningen fokuserar på vetenskap och teknologi och vad som kanske kan beskrivas som mekanik. Målet är att visa på det arv mänskligheten i sin helhet erhållit från en muslimsk kultur – ett arv varpå vår värld eller globala civilisation vilar. Tidsramen för utställningen är ungefär mellan 800-talet och 1400-talet. Den epok som i muslimsk historia i dag ses som en gyllene tid då muslimskt kultur- och samhällsliv frodades. En period vars tidsspann sträckts ut något i jämförelse med tidigare då kulturell nedgång sammankopplades med mongolernas erövring av Baghdad år 1258. Tanken bygger på att visa att kulturell blomstring fortsatte i de framväxande indiska och osmanska imperierna.

Utställningen är påkostad och uppbyggd genom att antal stationer där besökaren kan läsa om olika personer i historien och deras arbete. Vid varje station finns även en bildskärm där en skådespelare porträtterar en av dessa berömda lärde. Personen berättar trivsamt om sitt liv och sina upptäckter. Den mest framträdande av dessa karaktärer är al-Jazari (d.1206) spelad av den oscarsbelönade Sir Ben Kingsley. Al-Jazari är känd i muslimsk lärdomshistoria för främst en bok om kunskap och om olika konstruktioner. I boken beskrivs följaktligen tekniska konstruktioner som till exempel en klocka, en vattenpump, en fontän och flera andra liknande föremål. Boken ger även beskrivningar av hur dessa ska byggas. I stort är emellertid al-Jazaris liv höljt i dunkel. Vi har följaktligen inte speciellt mycket av historiska belägg för en teckning av hans liv.

Ben Kingsley återkommer även i huvudrollen i filmen 1001 Inventions and the Library of Secrets som spelas varje halvtimme på en större filmduk mitt i utställningsområdet (filmen kan ses här). Han är en mystisk bibliotekarie som introducerar några brittiska skolungdomar till kunskap om vad den ”mörka medeltiden” innebar i muslimsk kultur, det vill säga han introducerar barnen till al-Jazari, genom ett trollslag tar han al-Jazaris karaktär. Al-Jazari presenteras i filmen som en person med många strängar på sin lyra, men fräst en person verksam inom ingenjörsvetenskap. Kingsley/al-Jazari introducerar därefter några andra bland de kända lärde från den gyllene eran som till exempel Ibn al-Haytham, Abbas ibn Firnas, al-Zahrawi och Maryam al-Astrulabi. Dessa är i filmen beskrivna som i tur och ordning föregångare inom optik, flyg, kirurgi och astronomi. Samtidigt är några av dem likt al-Jazari personer vi i en källkritisk mening inte känner så väl. Filmen är mångfalt prisbelönad och kan alltså ses via länken ovan.

En outtalad idé som utställningen bygger på är att den muslimska världen ska uppfattas som en rimligt sammanhållen civilisation som redan från 700/800-tal sträcker sig från Spanien till Kina. Den vetenskap och teknologi som skapas i denna civilisation bygger vidare på och förvaltar en kunskap som skapats av tidigare samhällen i Indien, Kina, Grekland, Rom och Egypten. Det kan diskuteras om de tidiga arabiska kalifaten som erövrar stora landområden verkligen kan ses som sammanhållna av ett islamiskt kitt. I relation till utställningen bör även påpekandet göras att den muslimska civilisationen byggde vidare på kunskap producerad i tidigare existerande samhällen. Frågor som rör hur kunskap i vid mening förmedlades och utvecklades i en arabisk och muslimsk miljö för att senare nå det område som skulle bli Europa är omdiskuterat. Se till exempel hur en ny bok av Sylvain Gouguenheim, som är kritisk mot tanken att araber förmedlade och utvecklade kunskap som senare lade en grund för kunskapsproduktion och kultur norr om Medelhavet, uppmärksammats, se Svenska Dagbladet och New York Times.

I nedanstående korta diskussion är inte min avsikt at misskreditera utställningen. Jag anser att den i grunden är bra och att den borde visas i Sverige. Gärna tillsammans med vetenskapligt grundade föreläsningar om det historiska arv utställningen vill beskriva och få oss att upptäcka. Utställningen kan ses som skapare av såväl en meningshistoria som minneskonstruktioner. Jag tänker här på att utställningen utifrån nutidens diskussioner om islam avser att ge en bild av händelser i en historisk tid i syfte att skapa en föreställning om vilken betydande roll islam och muslimer spelat för vår samtid. Medvetet eller omedvetet etablerar även utställningen en historia och förmedlar en bild av utveckling. Den ger besökaren en föreställning om denna kunskapshistoria och kanske till och med bidrar till att skapa ett kollektivt minne. I detta sammanhang är det intressant att besökarna på denna delutställning på det till ytan enorma Science Museum var till en mycket hög grad personer med en muslimsk och brittisk bakgrund. Eftersom jag endast var besökare vid ett enskilt tillfälle kan inga växlar dras på detta. Möjligen kan emellertid spekuleras i om en av utställningens ambitioner var att ge dessa bilder, föreställningar, minnen och kanske ytterst bidra till att stärka en muslimsk identitet genom att visa på hur deras kulturella rötter bidragit till världens utveckling. Ett resonemang som även kan föras i omvänd riktning. Utställningen som ett led i en politik som vill visa för icke-muslimer att islam och muslimer bidragit till utvecklingen av europeisk kultur i vid mening.

Avslutningsvis kan noteras att utställningen har en ändamålsenlig syn på kunskap där det praktiska är betydelsefullt. Det viktiga i denna historia är följaktligen det användbara och praktiska. Den gyllen erans bidrag i fråga om filosofi eller annan kunskapsproduktion som relaterar till vad som idag kallas humaniora eller samhällsvetenskap är inte en tydlig del av utställningen. Det kan vara ett skäl till att personer i historien som vi inte vet mycket om prioriteras framför till exempel personer som Ibn Khaldun.

INFÖR RIKSDAGSVALET 2010: Praktiserande muslimer i europeisk och svensk politik

April 6th, 2010 Allmänt

av Johan Cato & Leif Stenberg

ATT DEFINIERA “MUSLIMSKA VÄLJARE”

Svenska politiska partier som satsar på att attrahera väljargrupper med hänvisning till islam gör ofta detta utifrån tanken att de som definieras som muslimer är praktiserande muslimer. Politisk mobilisering bland muslimer inkluderar följaktligen ett ställningstagande rörande hur grupper av muslimer ska definieras, och vad som är avgörande för politiskt engagemang. Ligger betoningen på det specifikt islamiska eller muslimska borde det religiösa lyftas fram. Dock har det visat sig i ett europeiskt perspektiv att partier och listor som betonar denna inriktning inte varit särskilt framgångsrika i att attrahera presumtiva väljare.

Även om renodlade muslimska partier hittills inte vunnit några större anhängarskaror i Västeuropa bör man inte avfärda framtida möjligheter för politiska uttryck på religiös grund bland muslimer. I Sverige har Mahmoud Aldebe uttryckt tankar om ett svenskt muslimskt parti, men samtidigt har han kandiderat för Centerpartiet. Kandidaturen lades dock ner efter att han beskyllts av andra centerpartister för att vara islamist (Expressen 091007). Det kan även finnas flera andra förklaringar som påverkat de magra framgångarna, exempelvis bristen på organisering, icke-representativitet bland ledarskapet och en för stor personfixering. En islamisk närvaro inom politik kan också få en annan indirekt följd. Undersökningar i Storbritannien har visat hur icke-muslimska parlamentsledamöter som företräder valkretsar som befolkas av stora grupper av muslimer helt sonika flyttar sina valkontor till lokala moskéer i området (Allievi 2003).

Om etnicitet ligger i förgrunden istället för ”det muslimska” får också detta följder för en politisk mobilisering. Väljargruppen muslimer definieras då istället exempelvis som turkar, marockaner eller palestinier och den avgörande identitetsmarkören ligger i den etniska-nationella bakgrunden. Genom att människor i vissa fall kommer från relativt små regioner eller områden blir det möjligt att relationer som grundar sig på släktskap, klan och patron-klient förhållanden i det gamla landet även kan spela en roll i det nya landet. Detta kan utmynna i politisk mobilisering och röstande grundat på etnicitet eller tribalism. En utveckling där etnicitet och tribala relationer kommit att favoriseras har ibland lett till att det etniska röstandets legitimitet har ifrågasättas. I de fall där olika partier har förlitat sig på en strategi som betonar etnicitet har detta betytt en ökad fokusering på ledare inom etniska minoriteter och andra samhällsföreträdare som ett sätt att attrahera hela kommuniteter att rösta på ett specifikt parti eller kandidat. I detta sammanhang kan även strategin att föra in lämpliga etniska eller religiösa företrädare på valbara platser förstås.

Muslimer som potentiella väljare kan även definieras in i en större grupp av invandrare som anses dela gemensamma värderingar som de vill försvara och gemensamma intressen som de vill garanteras rätten till. De försök av partier som gjorts i Europa med en inriktning på frågor som rör immigranters status och förhållanden har haft sparsmakade framgångar (Allievi 2003). Att tillhöra en grupp som lider under olika former av diskriminering väger troligen ofta tyngre än att dess medlemmar väljer att rösta för eller emot i vissa sakpolitiska frågor.

Ett annat perspektiv på muslimer och politisk mobilisering förs fram av den danska statsvetaren Jytte Klausen. Hon menar att det är möjligt att se muslimer som en ny intressegrupp bland många andra och tillhörande en ny väljarkår istället för att utmåla dem som en generell grupp som på något sätt är väsenskilda från andra grupper i samhället. Europeiska politiska system kommer, menar Klausen, att förändras genom en utvidgad process som inkluderar utmaningar och frågor som rör representation. Frågor som förs fram av muslimer kommer att inlemmas bland andra politiska spörsmål. Även om olika värderingar krockar med varandra finns de viktigaste skillnaderna mellan de som anammar en sekulär inriktning respektive en konservativ, och hur de uppfattar ett samhälle med religiös pluralism (Klausen 2005).

MUSLIMSK MOBILISERING OCH POLITISKT ENGAGEMANG

I avsaknad av muslimska institutioner som har ett brett samhälleligt erkännande och legitimitet bland olika muslimska riktningar i Europa har europeiska regeringar stött på stora svårigheter att relatera till och uppmärksamma de behov som muslimska befolkningar uttrycker. Europeiska stater tycks sammantaget ha ett ambivalent förhållande till religion och mer specifikt islam. Det finns ett starkt stöd bland Europas stater för jämlikhet och religiös frihet samtidigt som betydelsen av en separation mellan den offentliga och den privata sfären betonas.

De första försöken till muslimsk mobilisering i det offentliga rummet startade under 1970-talet och hade sin grund i etablerandet av religiösa, kulturella och utbildningsinriktade organisationer samt moskéer och andra bönerum (Nielsen 2004). Utvecklingen under mitten av 1970-talet innebar en viss gräsrotsmobilisering bland muslimer vilket resulterade i olika institutioner som skulle tjäna Europas olika muslimska grupper. Vid denna tidpunkt var det vanligt att moskéer och kulturella center antingen startades eller styrdes av muslimska stater eller av transnationella muslimska rörelser som exempelvis Muslimska Brödraskapet.

Muslimsk aktivism tenderade att förändras efter 1989 i och med Rushdie-affären i England och debatten om slöjan i Frankrike. Den blev nu mer fristående och politisk. En politisk mobilisering ökade under en följd av år under 1990-talet och ett särskilt politiskt uppvaknande kan tillskrivas det första Gulf-kriget 1991 och de följder som konflikten fick. Internets utveckling underlättade också förmågan till kommunikation och mobilisering bland muslimer i Europa. Muslimska organisationer som växte fram under denna tidpunkt var främst inriktade på sociala frågor som rörde hälsa, bostäder och arbete, men det skapades också nätverk inom olika yrkesgrupper, lobbygrupper och en utökad organisering inom media med egna tidningar och tv-kanaler (Silvestri 2007). Muslimska röster hörs numera allt oftare och de uttrycker olika synpunkter och krav gentemot majoritetssamhället. I Sverige kan de organiserade protesterna mot tennismatchen mellan Sverige och Israel i Malmö under 2009 ses som ett exempel på muslimska organisationers deltagande i civilsamhället – muslimska organisationer deltog i organisationskommittén.

RELIGION, REPRESENTATIVITET, RADIKALISERING

En ytterligare fråga som gör sig påmind när det kommer till politiskt engagemang bland muslimer i förhållande till representation i europeiska samhällen handlar om att islam ska ”passa in” i de normer och lagar som styr förhållandet till de dominerande religiösa grupperna (kristna kyrkor).  En strävan efter att islam ska passa in vilar på några antaganden: ”islam” ska uppföra sig som en organiserad trosövertygelse vilket inkluderar att det måste finnas mekanismer som tydliggör representation och att det finns ett klart ledarskap som innehar reell makt. Poängen med detta är att islam också ska fungera i den traditionella kyrka-stat modellen med dess sekulära inriktning där det görs en skillnad mellan den offentliga och den privata sfären. En abstrakt önskan om integration gör sig också påmind vars utformning skiljer sig markant mellan olika europeiska staters inriktning på assimilation, multikulturalitet eller andra mer blandade politiska inriktningar. Muslimska organisationer förväntas också representera muslimer i Europa såväl demografiskt som i de religiösa orienteringarna som finns i samtidens Europa. Sammantaget kan sägas att nyckeln till politiskt deltagande har setts som att det går genom muslimska gruppers anpassning till de förhållanden som sedan tidigare satts upp för relationen mellan stat, etnicitet och religiös grupp.

Olika staters krav på representativitet har fått konkreta följder som avspeglas i organiseringen bland muslimer i Europa. Institutionaliseringen handlar inte längre i lika stor utsträckning om moskéer och muslimska skolor utan också nationella muslimska råd blir vanligare och finns i en rad olika europeiska stater. De är ofta etablerade som en direkt påföljd av uppmaningar från berörda regeringar. Råd av detta slag skapas med förhoppningar om att de kan vara officiella företrädare för muslimer och att de kan konsulteras inom olika områden. Vidare uppfattas deras roll ofta som den att vara medlare och fungera som en bro mellan gräsrotsaktivism bland muslimer och staten (Silvestri 2007). Skapandet av nationella muslimska råd kan förstås som en strävan från statligt håll att i någon form normalisera islam i en europeisk tappning där moderata tolkningar skjuts fram som värdiga att stödja. En tanke är att detta speglar och gör rättvisa mot en muslimsk minoritet och dessutom undergräver en ökande radikalisering. I detta sammanhang kan ett problem vara att det blir en form av närmast artificiell islam som lyfts fram - den goda europeiska eller svenska blågula islam omfattar alla de värden som kan anses vara politiskt lämpliga, men som följaktligen praktiseras av få.

Ytterligare motiv är den rädsla som finns för en presumtiv radikalisering bland muslimer som slutgiltigt kan leda till terrorism. Frågan om säkerhet är en starkt motiverande faktor där tonvikten ofta ligger vid att förebygga uppkomsten av terrorism, vilket konkret betyder en utökad kontroll av sociala, etniska och religiösa grupper som anses löpa risk att radikaliseras i en våldsam riktning. Denna rädsla har till en del även legat till grund för många politiska partiers strävan att integrera muslimska individer eller grupper i deras praktiska arbete.

Försöken att skapa representativa nationella muslimska råd i Europa har i stor utsträckning startats efter officiella propåer från politiska företrädare och myndigheter, ofta i en top-down struktur även om en önskan att formalisera relationerna också uttryckts av muslimska organisationer och enskilda individer. Trots en betoning av risken för radikalisering tycks det också från politiskt håll finnas en genuin önskan om ökad kommunikation mellan statens institutioner och muslimer. Detta kan ses som ett led i att uppehålla värderingar om icke-diskriminering och religionsfrihet. Från statligt håll motiveras detta ofta med hänvisning till en ökad möjlighet att svara mot de behov muslimer har samt att skydda dem från diskriminering. Muslimska organisationer ser ofta positivt på de framstötar som görs från officiellt håll eftersom detta ger dem utrymme såväl medialt som monetärt att ytterligare föra fram sina intresseområden och synpunkter (Silvestri 2007). Samtidigt är det svårt att se muslimska organisationer som något enhetligt. Kritiken från muslimska organisationer på samarbetet med officiella strukturer bottnar ofta i en aversion mot säkerhetsaspekten och det återkommande användandet av benämningar och definitioner som ”moderat islam”, ”islamisk extremism” och ”islamisk terrorism” i vokabulären från statligt håll. En sammanhållande länk i utvecklingen är en förändring under de senaste fem åren där alltfler europeiska stater uttrycker en ökad önskan om kraftfullare kontroll av organiseringen inom den muslimska befolkningen. I ett svenskt sammanhang kan den starkt kritiserade ”Rosengårdsrapporten” ses som ett exempel som vilar på ett tänkande som fick sitt definitiva genombrott efter Londonbombningarna 2005.

MUSLIMER OCH SVENSKA RIKSDAGSPARTIER

Ytterligare en process rör att svenska riksdagspartier alltmer har börjat uppmärksamma betydelsen av väljare som är antingen utlandsfödda eller har utländsk härkomst. Att försäkra sig om sympatier i den här växande gruppen är något som är av stor strategisk vikt för de politiska partierna eftersom detta ger möjlighet till framgång i framtida riksdagsval (Oscarsson & Holmberg 2004). Vid riksdagsvalen 2002 var 9 % av dem som är födda utanför Sverige röstberättigade och de som idag är röstberättigade i kommunalvalen kommer i ett senare skede att vara röstberättigade i riksdagsvalen.  Det kommer följaktligen att ske en successiv ökning av antalet potentiella väljare med utländsk härkomst. Historiskt har partier till vänster på den ideologiska skalan haft störst attraktionskraft för svenska medborgare med utländsk bakgrund. Bland väljare födda utanför Norden röstar så många som tre fjärdedelar på antingen Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet och denna majoritet är än större om vi ser på väljare med utomeuropeisk bakgrund, där så många som 80 % röstar socialistiskt (Oscarsson & Holmberg 2004).

Det finns generellt en mycket begränsad akademisk forskning som berör svenska muslimer och deras politiska attityder och syn på svenska riksdagspartier. En utgångspunkt har ofta varit att, ibland i relation till kunskap som ovanstående, beskriva Socialdemokraterna som det parti med mest sympatisörer bland muslimer. En sådan analys grundar sig på antagandet att muslimska väljare anses uppfatta Socialdemokraterna som ett parti som är positivt till olika former av bidragssystem, medan Moderaterna uppfattas som generella motståndare till alltför generösa bidragssystem finansierade av staten (Roald 2002). Muslimska väljares attraktion för Socialdemokraterna antas även ha blivit mindre under slutet på 1990-talet som en reaktion på partiets familjepolitik, vilket bland praktiserande muslimer uppfattades som ett tecken på en uppluckring av grundläggande värderingar angående familjens struktur och roll i samhället. Statsvetaren Magnus Hagevis undersökning om muslimska väljare i Västra Götaland och specifikt i områdena Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och Norra Biskopsgården visar emellertid att 70 till 75 % av de tillfrågade muslimerna sympatiserade med Socialdemokraterna (Hagevi 2009). Totalt fick det rödgröna blocket 85 till 90 % av rösterna i undersökningen.

Tidigare forskning beskriver också Miljöpartiet som ett attraktivt val av politiskt parti bland svenska muslimer. Miljöpartiets attraktionskraft uppfattas som liggande nära islam när det handlar om civilisationskritik och kritik av den ensidiga fokuseringen på framsteg och monokulturer. En sådan idé utgår från att det inom miljörörelsen finns en öppenhet både på ett biologiskt och ett mångkulturellt plan och att alternativt tänkande välkomnas vilket skapar utrymme för ett djupare samarbete mellan engagerade muslimer och miljörörelsen. På ett mer konkret plan har Miljöpartiet utarbetat en medveten strategi där partiet strävar efter att få nya medlemmar från olika invandrargrupper samt att de nya medlemmarna får möjlighet att stå på valbar plats i lokala och regionala val. Partiet har även satsat på att besätta inflytelserika positioner inom partihierarkin med invandrare (Roald 2002). Ett exempel på denna strategi som kan ha en viss betydelse för Miljöpartiets attraktionskraft bland svenska muslimer är att Sveriges unga muslimers (SUM) tidigare ordförande Mehmet Kaplan är invald i riksdagen för Miljöpartiet och sitter även i partiets styrelse. Kaplan blev också utnämnd till partiets integrationspolitiske talesperson 2009.

Tanken om att en religiös övertygelse predisponerar människor till en mer konservativ politisk övertygelse kan dock med hänvisning till muslimer i Europa till viss del modifieras. Statsvetaren Jytte Klausen menar att synen på religiösa muslimer som enbart konservativa med en faiblesse för partier på högerkanten är missvisande. Istället finns det tecken på att sympatierna är större för partier i mitten eller till vänster på den ideologiska skalan. Dessutom är det inte ovanligt att det finns en dissonans mellan hur personen väljer att karakterisera sin politiska övertygelse respektive engagemang i ett traditionellt politiskt parti utifrån en traditionell vänster-högerskala. Poängen är att muslimer som är aktiva inom kristdemokratiska partier ofta beskriver sig som ideologiskt tillhörande mitten, och inte högern, som traditionellt sammankopplas med Kristdemokratiska partiers ideologi (Klausen 2005). Samtidigt är det inte ovanligt att muslimer aktiva i partier som uppfattas som vänsterinriktade (Socialdemokraterna, Miljöpartiet), själva menar att de befinner sig i den politiska mittfåran. Klausen förklarar bristen på koherens genom påståendet att partiideologier inte alltid fungerar för muslimer, och att detta kan förklaras med att de inte har samma uppfattning om betydelsen av partihistorik och partiprogram. Ett problem kan även vara att praktiserande muslimers värden och normer ofta omfattar såväl sociala rättvisekrav som en könskonservativ familjesyn. Det vill säga argument som traditionellt tillhör vänster respektive höger i svensk politik. Ett ytterligare förhållande som har betydelse för den ovan nämnda dissonansen är att allt fler partier, även till vänster, har uttryckt sig skeptiskt till invandring och inte minst negativt till muslimer som grupp.

UNGA MUSLIMERS ENGAGEMANG I MALMÖREGIONEN

I de samtal vi genomfört med unga praktiserande muslimer i Malmöregionen framträder inte en bild av personer i ett enkelt utanförskap. Snarare skulle tendensen kunna sägas vara en ökad aktivism i syfte att påverka sin egen livssituation och det samhälle man lever i, men inte nödvändigtvis känner sig som en del av. I detta sammanhang blir det centralt att skilja på aktivism och extremism. Utanförskapet kan vara ett politiskt utanförskap eller en känsla av att inte vara delaktig på olika, men inte alla, samhällets områden. Dessa unga religiöst aktiva är löst knutna till församlingar och de besöker ofta flera moskéer. Målet är att finna imamer som de känner kan leverera fredagspredikningar och råd som de känner sig berörda av. Popularitet hos församlingar och imamer kan alltså variera. Detta gäller även vilken tolkning av islam som dominerar inom en församling. Ibland är striden en generationsfråga, men de unga är inte alltid de progressiva. Ett intressant exempel utgjorde en turkisk moské i Malmö som efter att ha fört en tynande tillvaro under flera år fick en ung engagerad och välutbildad muslim med Mellanösternbakgrund som imam. Han predikade på svenska och snart räckte inte moskélokalen till för alla de unga muslimer av olika etnisk och religiös bakgrund som ville lyssna på den unge imamens predikningar. Efter att imamen lämnade Sverige i syfte att vidareutbilda sig sökte sig de flesta av moskéns nytillkomna publik vidare i en strävan att finna en islam som är meningsfull i deras liv.

Unga praktiserande muslimer följer även olika religiösa diskussioner transnationellt och ofta deltar de i diskussioner om islam på Internet. En ökad användning utav informations- och kommunikationsteknologi har redan tunnat ut gränserna mellan Sverige och den övriga världen och det är därför viktigt att i framtiden fördjupa analysen av hur muslimer använder nya medier för att söka och sprida information. Men även hur de deltar i skapandet av islamkunskap på Internet. Några unga muslimer vittnar om att Internet är en central källa och att de chattar med andra muslimer eller lyssnar på virtuella koranföreläsningar. Internet blir en kunskaps- och inspirationskälla, men alltså även plats där den enskilde individen kan delta i islamproduktionen. Tendensen är att det inte är en religiositet kopplad till en speciell riktning eller etnisk grupp. Det har visat sig att det finns ett anspråk hos många unga praktiserande muslimer att bli mer delaktiga i beslut som rör deras framtid, de vill bland annat ha mer inflytande i sina föreningar och församlingar genom att sitta i styrelser och de uttrycker ett behov av mer predikningar på svenska.

En annan tydlig trend bland Malmös unga muslimer är, som berörts ovan, en ökad rörlighet mellan olika församlingar. Något som kan bero på att etnisk tillhörighet inte är lika viktigt för dem som för deras föräldrar. Denna generationsskillnad speglar en integrationsproblematik som hör samman med den äldre generationens uppfattning att en total integrering i samhället skulle kunna innebära att de helt tappar sin etniska tillhörighet och religiösa övertygelse. Detta är en betydelsefull och intressant utveckling som skulle behöva mer ingående studier. Troligen speglar detta en privatisering av religion där politiska ställningstaganden blir ett individuellt val. Samtidigt reflekterar det antagligen även en process där nya identiteter formas genom ett nytänkande kring bland annat kultur och religion.

Möjligen är trenden att allt fler, inte bara unga, är på väg mot ett mer individualiserat förhållningssätt till religion och politik, och att försök från muslimska organisationer att företräda och påverka muslimer i olika riktningar är ett exempel på att dessa organisationer är medvetna om problem med representation och islams individualisering. Samtidigt kan upplevelser av utanförskap vara en omständighet i eventuell radikalisering. Emellertid är det svårt att visa varför en människa blir religiöst radikal och andra inte. Kopplingen till politiskt, religiöst, ekonomiskt och socialt utanförskap är inte självklar. Enkla orsakskedjor från utanförskap till en radikalisering som leder till våldshandlingar stämmer i de flesta fall inte, speciellt inte vid studiet av religiöst motiverat och rättfärdigat våld i ett globalt sammanhang. En läsning av radikala muslimska gruppers dokument och de studier som sedan 1980-talet utförts på bland annat fängslade muslimska terrorister, eller för den delen buddhistiska eller kristna, visar att enkla orsakssamband inte är förklaringen, utan snarare är ett detaljerat studium av utvecklingen lokalt betydligt viktigare i syfte att analysera varför religiös extremism uppstår oavsett om den är våldsutövande eller inte. Om religiös extremism avser till exempel religiöst legitimerad könskonservatism och patriarkala strukturer är de lokala förhållandena viktigare i ännu högre grad.

REFLEKTIONER KRING RELIGION I SAMHÄLLET

Det är betydelsefullt att ställa sig frågan om vi som samhälle bejakar vardaglig politisk aktivitet från personer som handlar politiskt i namn av islam? Är det till exempel bra eller dåligt att flera olika organisationer, däribland muslimska, deltog i organiseringen av protesterna mot Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i Malmö? Notera att 6000 personer av olika anledningar och tillhörande en mängd organisationer deltog i demonstrationen. Är alltså ett sådant deltagande ett tecken på när ett politiskt utanförskap är brutet? Liknande exempel där frågorna inte direkt berör typiska religiösa frågeställningar är frågor som rör till exempel djurrätt och miljö. Hur ska vi handla när religiösa individer eller sammanslutningar driver kollektiva frågor med Gud som argument - något som vanligtvis inte accepteras som ett rationellt argument. En gängse uppfattning är nog att kollektiv inte får styra individer utan människor ska välja vid vuxen ålder. Vilka argument driver egentligen den svenska staten som grund för ett medborgarskap, är det till exempel skillnad på statlig fostran och kollektiv fostran inom olika grupper. Vilka värden åsidosätts och vilka anses vara de riktiga? Vår åsikt är att en öppen diskussion om vilket samhälle vi ska ha i Sverige förutsätter dels ett bra underlag, dels en debatt som också rör vid de grundläggande filosofiska livsfrågorna.

Avslutningsvis kan sägas att islams roll i dagens Sverige redan har rönt uppmärksamhet inför det kommande riksdagsvalet. I de fall där aktivt troende muslimer kommit att kandidera för riksdagsplatser finns det en gemensam nämnare, nämligen anklagelserna om islamism. Så var fallet med Mahmoud Aldebes kandidatur för Centerpartiet och detsamma inträffade gällande Abdirisak Waberis kandidatur för Moderaterna i Göteborg (Svenska Dagbladet 091214). I båda exemplen har andra partikamrater från respektive parti varit mycket snabba att döma ut de muslimska kandidaterna som islamister och anklagat dem för att inte respektera vissa ”svenska värderingar” som jämställdhet och demokrati. I grunden framställs det som att vissa av de muslimska kandidaterna är så väsensskilda att de värderingsmässigt helt enkelt inte passar in bland de etablerade partierna. Anklagelserna om islamism mot politiskt aktiva muslimer är något som också inträffar i övriga Europa, ofta som ett sätt att misstänkliggöra deras politiska aspirationer och deras lojalitet mot de samhällen de verkar i. Ett uppenbart problem med anklagelserna om islamism bland muslimska politiska kandidater är en påtaglig brist på definitioner och troligen också kunskap bland dem som torgför dessa anklagelser. Islamism framstår som ett enda enhetligt fenomen helt i avsaknad av olika inriktningar och tolkningar, när det i själva verket finns en stor spännvidd från islamistisk kvietism till mer radikala varianter. Ett ytterligare drag i det politiska spelet angående islam är den tendens som finns att måla upp en bild av å ena sidan islamism, som framstår som extremt, och å andra sidan det stora flertalet av övriga muslimer, som inte låter religion styra deras vardagliga bestyr. Om staten och de etablerade riksdagspartierna menar allvar med sin önskan om ytterligare integration såväl politiskt som samhälleligt av muslimska grupper i Sverige, för att kunna motverka utanförskap och risken för radikalisering, anmäler sig frågan om denna öppenhet också återspeglas på ett konkret plan? Finns det i det svenska demokratiska systemet utrymme för dem som vill kandidera för ett politiskt parti med hänvisning till sin muslimska tro eller kan vi bara acceptera de som tonar ner sin religiösa övertygelse till att matcha vad som anses vara acceptabelt efter svenska mått?

[Johan & Leif]

Litteratur som refereras ovan:

Stefano Allievi (2003):”Muslim and Politics”, i S. Allievi, F. Dassetto, B. Maréchal, J. Nielsen (red.), Muslims in the Enlarged Europe: Religion and Society. Leiden: Brill, s. 183–213.

Magnus Hagevi (2009): Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland. Sekel bokförlag,

Jytte Klausen (2005): The Islamic Challenge: Politics and Religion in Western Europe. Oxford University Press.

Nielsen (2004): Muslims in Western Europe. Edinburgh: Edinburgh University Press, tredje upplagan.

Henrik Oscarsson & Sören Holmberg (2004): Väljare: svenskt valbeteende under 50 år. Norstedts.

Anne Sofie Roald (2002): ”From the People’s home to Multiculturalism: Muslims In Sweden” i Y. Haddad (red.) Muslims in the West: From Sojourners to Citizens. New York: Oxford University Press, s. 101–120.

Silvestri Sara (2007):”Muslim Institutions and Political Mobilisation”, i S. Amghar, A. Boubekeur, M. Emerson (red.) European Islam: the challenges for public policy and society. Brussels/Budapest: CEPS/OSI, s. 169–182.

Islam Online ändrar riktning?

March 29th, 2010 Allmänt

Nyligen har rapporterats att den välkända islamiska hemsidan och fatwa-banken Islam Online har bytt ägare och därmed ändrat ideologisk orientering. Enligt uppgifterna ska de styrande i Qatar, där hemsidan haft sitt administrativa säte, ha bestämt sig för att tvinga Islam Online att slå in på en mer konservativ kurs. Den globalt kände religiöst lärde Yusuf al-Qaradawi (som av många anses vara en relativt moderat islamist, av andra en fanatisk krigshetsare) ska ha utmanövrerats från ledningen för sidan.

Enligt APs rapport har 350 av hemsidans medarbetare i Kairo gått ut i strejk som protest mot den påtvingade ändringen. De ska ha fått i besked att de antingen kan säga upp sig eller söka jobb för hemsidan i Doha, Qatar. När jag tillsammans med en grupp nordiska doktorander besökte Islam Online:s kontor i centrala Kairo sommaren 2008 var det just öppenheten för svåra och provokativa frågor som medarbetarna betonade som deras starkaste sida. De upplevde att människor kände ett förtroende för dem eftersom de ansträngde sig för att presentera saker på ett komplext vis. Islam Online har använt muslimska lärde från olika delar av världen och även fått frågor från en global publik. Hemsidan har varit en av de främsta kommunikatörerna av frågor gällande nutida islam på internet.

Jag har själv inte haft tid att undersöka ett eventuellt byte av budskap på hemsidan, i dess forum eller de fatwas som ges. Om någon har uppmärksammat detta vore det intressant att ta del av!

[Simon]

Tidskriften Babylon - call for papers

March 23rd, 2010 Allmänt