Tankar kring ett besök i Kairo

January 26th, 2010 Allmänt

Fotboll, religion, konst,
Muslimska brödraskapet, kopter och segregation

Det började redan innan jag åkte till Kairo. En kollega skickade runt artikeln från World Wide Religious News som berättade att ledaren för det egyptiska landslaget, Hassan Shehata, väljer spelare som ska representera Egypten på grundval av två kriterier - spelarnas religiositet och deras kvaliteter som fotbollsspelare. Inte nog med det, fromhet var mer betydande än fotbollskunskap. Artikeln understryker ett relativt vanligt fenomen, att egyptiska, men även muslimska i allmänhet, idrottsmän och kvinnor öppet visar sin religiositet. Idrott ses i detta sammanhang som att den speglar den roll som islam ges i offentligheten. Det kan även noteras att spelare i det egyptiska landslaget är pressade av den fromme landslagstränaren Shehata att delta i bön och den för internationella fotbollsentusiaster kanske mest kände egyptiske spelaren, Mido, står utanför landslaget på grund av sitt rykte som playboy och festprisse. Inga ”kristna” spelare ingår heller i det egyptiska fotbollslandslaget. Idrottens koppling till religion kan nog inte bli tydligare än i ovanstående, och det ska bli intressant att följa det egyptiska landslagets fortsatta matcher i det afrikanska mästerskapet, speciellt eftersom jag är i Kairo.

På väg till Kairo bytte jag plan i Genève. Resan med Egypt Air inleddes med en du‘a’ al-safar, det kan kanske översättas med ”resebön”. Vad det innebär är att innan resan påbörjas åkallas Gud i en bön där avsikten är att be om hans hjälp och stöd. Syftet är följaktligen att vi ska ta hjälp av Gud så att vi säkert anländer till vårt resmål. På planet reciteras denna bön allra först, det vill säga innan resenärer får ta del av säkerhetsinformation osv. Under flygningen serveras inte heller någon alkohol – Egypt Airs beslut att införa alkoholförbud var uppmärksammat för ett antal år sedan. Liksom i fallet från idrottens värld ovan blir resenären tydligt påmind om den roll islam tilldelats i offentligheten, i detta fall av ett flygbolag ägt av den egyptiska staten. Samtidigt som resebönen reciteras på bildskärm och i högtalarsystem sitter tre unga egyptiskor på raden bakom mig och diskuterar den senaste utvecklingen i Big Brother.

Den första morgonen i Kairo var en fredag. Jag beger mig tillsammans med gästprofessorn i islamologi vid Lunds universitet, Mona Abaza, och ytterligare en vän, till det som kallas för fredagsmarknaden. En mycket stor marknad där allt från antikviteter till uråldriga mobiltelefoner och allehanda plastskräp finns till försäljning. Ibland är det svårt att se var gränsen går mellan handelsvara och skräp. Marknadens publik är fattig och känslan är i vissa delar av marknaden att befinna sig tillsammans med tusentals människor på en enda gigantisk soptipp. Marknaden är också belägen i anslutning till “de dödas stad” där flera miljoner av Kairos fattiga lever i bostäder som inte finns i några stadsplaner. En islamologisk reflektion är att marknaden konkurrerar med moskén om uppmärksamhet – kommers mot fromhet. Visst kan marknadens män – en klar majoritet markandsbesökare är män – hinna med ett besök i en moské i syfte att delta i fredagsbönen, men min känsla är att marknadens besökare gör andra prioriteringar. Vi besöker även området kring Imam Shafis (d. 870) moské och olika gravplatser för kända män och kvinnor i islams historia. Det är inte speciellt mycket folk i vare sig i moskén eller vid graven. Dock är folklivet hektiskt utanför och i anslutning till de båda.

Efter något dygn i Kairo är det naturligtvis svårt att med säkerhet peka på vad som är mest omdiskuterat i samhället. Men om jag uppfattar saken korrekt är diskussioner om de styrandes korruption och oförmåga att styra samhället ett ständigt samtalsämne. På Zamalek Art Gallery ser jag tillsammans med Mona den egyptiske kulturministern Farouk Hosnys tavlor (www.zamalekartgallery.com). Hosny är en väl ansedd konstnär, men även den egyptiske minister som på grund av sina uttalanden om israelisk litteratur inte valdes till chef för UNESCO. Han har i sin politik en vänsterprägel, men anses likt många egyptiska politiker vara korrumperad och ha ett finger med i det mesta som rör kultur och där det går att för egen del tjäna pengar. Ministrar som inte kan sköta sophämtning eller svininfluensa är också samtalsämnen. Till detta kommer demonstrationer och våldsamheter i samband med förlusten mot Algeriet i den avgörande matchen i kvalet till världsmästerskapen i fotboll. Det mesta är alltså kanske som vanligt i Kairo, men av stort intresse är även de förändringar som det Muslimska brödraskapet genomgått i form av interna konflikter och val av ny ledning.

Det Muslimska brödraskapet är förbjudet i Egypten, men lever i någon slags förhållande till staten där de kan verka i samhället, men från tid till annan arresteras och fängslas ledare och andra inom organisationen. Närmare en femtedel av ledamöterna i det egyptiska parlamentet tillhör emellertid brödraskapet, men dessa har kandiderat som oberoende kandidater. Organisationen grundades av Hasan al-Banna år 1928. Modellen för brödraskapets verksamhet byggdes upp av al-Banna och är en struktur som många andra islamistiska rörelser senare kopierat. Den bygger på olika grenar som bedriver till exempel sjukvård, utbildning, välgörenhet och religiös träning, men även en hemlig del som är den väpnade grenen. Efter bildandet formade brödraskapet efterhand en ledningsstruktur där en generell ledare (murshid al-‘am) leder verksamheten och han utser i sin tur en generalsekreterare. Se för mer information den engelskspråkiga www.ikhwanweb.com och för arabiska www.ikhwanonline.com.

Under en tid har det varit klart att brödraskapet skulle välja en ny ledare och denne skulle tillkännages i mitten av januari 2010. I spekulationerna om vem som skulle bli ny ledare har en splittring inom brödraskapet diskuteras. Det finns minst tre grupperingar. De beskrivs i media som konservativa, reformister och mer väpnat inriktade. De konservativa är beskrivningen på dem inom brödraskapet som är vad beskrivs som starkt religiösa. Jag uppfattar det som att det betyder att de är mer intresserade av teologi och fromhetsliv än de är intresserade av att delta i egyptisk politik. Reformister får i denna uppdelning beteckna dem som önskar att brödraskapet ska vara en aktiv och öppen deltagare i egyptisk politik. De som står för en hårdare linje är inställda på att det är med våldsmedel som Egypten ska islamiseras. Jag kan inte uttala mig om styrkeförhållandena inom brödraskapet mellan dessa grupper, men valet av organisationens åttonde ledare eller murshid al-‘am föll på Mohamed Badie Abdel Maguid (ibland Mohamed Badea’). Ny generalsekreterare blev Mahmoud Hussein som ersätter Mahmoud Ezzat. Hussein är en professor verksam vid Assuits tekniska högskola. Han är relativt ny i ledningen och valet av Hussein var den nye supreme guidens första beslut. De anses båda dela en konservativ syn på islam och det kan betyda att fokus kommer att läggas mer på socialt och religiöst arbete än på partipolitisk verksamhet.

Mohamed Badie har till och från varit fängslad för sin tillhörighet till Muslimska brödraskapet och fängslades som ung lärjunge tillsammans med Sayyid Qutb 1965. Han dömdes till 15 års fängelse, men avtjänade 9 innan han släpptes fri. Ursprungligen är Badie veterinär med examen från Bani Suief i södra Egypten. Han har sedan sin examen gjort karriär inom organisationen. Att han är från södra eller övre Egypten sägs kunna betyda att han inte är så intresserad av en särskilt kairocentrerad egyptisk politik. Badie uppfattas som mycket kunnig ifråga om korankunskap och han ska vara väl insatt i olika tolkningstradioner av Koranen. Ideologiskt sägs han vara starkt kopplad till ovan nämnde Sayyid Qutbs idéer. En tanke som lyfts fram i media är hans tanke att Muslimska brödraskapet ska avskärma sig och kanske till och med ta avstånd från samhället så länge de styrande eller ”samhället” ej lyssnar på brödraskapet. Det kan beskrivas som ett klassiskt ställningstagande inom många islamistiska rörelser och ger dessa en möjlighet att bygga upp parallella semi-offentliga strukturer som syftar till att påvisa hur ett islamiskt samhälle kan fungera. Badies idé är även att brödraskapet ska propagera för sin position genom att närmast dupera icke-medlemmar. Det verkar inte som att några skrupler föreligger när det gäller att påverka människor.

Vad kan då förväntas av en ny ledare för det Muslimska brödraskapet? Anklagelserna mot honom i samband med att Badie tidigare fängslats har varit att han önskar förgöra den nuvarande egyptiska regimen. Möjligen är det en tanke som han kan förväntas försöka förverkliga. Badie anses även ha ett starkt stöd bland brödraskapets anhängare och är populär i organisationen. Hans nära kollegor i ledningen för brödraskapet, Mahmoud Ezzat, Rashad Bayoumi och Gomaa Amin är kända för att stå för en mer islamistisk revolutionär politik – något som kan få konsekvenser under ett valår. De ledare inom brödraskapet som är kända för önskemål att reformera verksamheten och för ett sktivt och öppet deltagande i egyptisk politik, Mohamed Habib och Abdul-Moneim Abul-Fotouh är numera uteslutna ur den innersta kretsen. Ett problem är att Hussein ersatt Ezzat som generalsekreterare. Ezzat anses har varit politiskt inflytelserik och möjligen finns en spänning mellan Ezzat och den nye ledaren Badie. En annan möjlighet är att Badie vill skapa sin egen struktur som är beroende av honom.

Sammantaget verkar buden vara att Muslimska brödraskapet går mot en utveckling där deltagande i det genomkorrumperade egyptiska politiska systemet inte är prioriterat. Snarare blir riktningen mot mer fromhet och religiös praktik, men om detta ska uppfattas som att det innebär en mer väpnad islamistisk hållning gentemot den egyptiska staten återstår att se. Samtidigt är det möjligt att såväl inre stridigheter som att den nya ledaren kan uppfattas som svag gör att den egyptiska maktapparaten nu tar en chans att slå till mot rörelsen.

Ovanstående information är baserad på samtal med olika personer i Kairo. De flesta jag talat med menar att de engelskspråkiga tidningarna www.egyptian.gazette.com och www.dailynewsegypt.com rapporterar bra om utvecklingen inom brödraskapet, speciellt eftersom de trycks på engelska, det vill säga deras nyheter är relativt ofarliga.

En annan fråga som är aktuell är relationen mellan kopter och muslimer. President Mubarak uttrycker i media oro för att nedskjutningarna av kopter i södra Egypten under julen ska få konsekvenser, det vill säga att de ska leda till oroligheter som tar en konfessionell prägel. Detta rapporteras i all media, såväl engelskspråkig som arabisk. Presidenten varnar mycket tydligt för att en sådan utveckling kommer myndigheter att slå ner på omedelbart. Den “nationella säkerheten kommer inte att kompromissas”, som rubrikerna lyder i flera tidningar. Dödskjutningarna av kopter under julhelgen har även ogillats av personer med kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Till exempel Mohamad al-Beltragi, som är jurist och närstående till Muslimska brödraskapet, menar att de som sköts var oskyldiga människor som dödades endast på grund av att de tillhörde en annan religion. De skarpa uttalandena från president Mubarak och de unisona fördömandena i media visar att religiöst definierade motsättningar mellan muslimer och kopter är ett problem som oroar regimen.

Ett av skälen för mitt besök är att besöka Amerikanska universitet i Kairo (AUC). Detta ligger inte längre i centrala staden utan har flyttas ut i öknen. Ett område i sydöstra Kairo där det byggs nya och mycket dyra bostäder – en del av dem omgärdade med murar och med bevakade entréer. När vi kör förbi dessa har de namn som Leena Springs, Maadi Heights, Riviera, The Lake View och Palm Hills. På vägen till universitetet finns även andra och konkurrerande nya privata universitet som till exempel Future University. Det är ett av de nya egyptiska privata universiteten som växer i och kring Kairo. De är inriktade på ämnen som attraherar studenter och att göra en vinst verkar vara det väsentliga. Ett problem som deras konkurrenter vid AUC påpekar är att de inte alla är ackrediterade, det vill säga deras examina är inte accepterade av den egyptiska staten. Precis som i många andra länder i Asien och Afrika är högre utbildning i en fas av privatisering i vilken kvalitetskontrollen av de nya utbildningsinstitutionerna verkar släpa efter.

Det nya Amerikanska universitet är en spännande arkitektonisk upplevelse och universitetet utvecklar nya områden som till exempel naturvetenskap och teknik. En del av utvecklingen sker i samarbete med det saudiska King Abdullah University of Science and Technology (KAUST). Ett nystartat saudiskt elituniversitet som finansierar forskning och utbildning inom naturvetenskapens och teknikens områden innan de byggt upp egna fakulteter och institutioner.

Mycket av det som nämnts ovan kan säkert utvecklas och det finns onekligen mer att såväl lära som att reflektera kring innan omdömen görs om det egyptiska samhället. Men några av de frågor som berörts rör grundläggande islamologiska frågor om hur religiösa traditioner tolkas och relationen mellan ideal och praktik, eller kanske snarare vilket förhållande som råder mellan offentlighetens diskursiva islam och de faktiska utövarnas eventuella fromhet och religiositet. Personligen börjar jag bli allt mer tveksam till utsagor om graden av religiositet inom grupper av människor och jag vill ifrågasätta slentrianmässiga påståenden om icke definierad religiositet i breda befolkningslager i muslimska samhällen.

Avslutningsvis kan det kanske vara på sin plats att saga något positivt. Egypten vann matchen mot Kamerun i Afrikanska Mästerskapen och spelarna knäböjde tillsammans precis som i bön efter varje mål. Vid en middag med egyptiska akademiker efter matchen påpekade en deltagare vilken vinst det skulle vara för Egypten som nation om den energi och organisation som landslaget i fotboll utstrålar kunde omsättas i samhället i stort.

[Leif]

Indonesiens Abdurrahman Wahid har avlidit

January 5th, 2010 Allmänt

Abdurrahman Wahid, allmänt kallad Gus Dur, avled vid 69 års ålder på ett sjukhus i Jakarta den 30 december 2009 och genom hans död har Indonesien förlorat ännu en av sina stora religiösa nytänkare och ledare. Gus Dur var sonson till Hasyim Asy’ari vilken 1926 grundade Nahdlatul Ulama. Denna är Indonesiens och förmodligen också världens största Islamiska organisation med sina idag cirka 35 miljoner medlemmar. Gus Durs far Wahid Hasyim ledde organisationen och så gjorde också Gus Dur själv från 1984-1999. Han är därför del av en religiös dynasti och begravdes bredvid sina förfäder på familjens gravplats i hemstaden Jombang på Java. Han var också Indonesiens president under några turbulenta år i början av 2000-talet.
 
Det är dock inte som varken president eller medlem av denna religiösa dynasti som Gus Dur främst bör bli ihågkommen. Istället är det hans idéer om demokrati, multikulturalism, religiös pluralism och frihet samt jämställdhet mellan könen som varit hans mest betydelsefulla bidrag till det indonesiska samhället. Dessa idéer kämpade han för att sprida, stärka och institutionalisera i alla de olika roller han haft genom livet; som make och far till fyra döttrar, som religiös ledare och lärare, som politiker och som förebild för många indoneser på både nationell och lokal nivå. Han må ha varit kontroversiell på många sätt – han var en stor skämtare och ofta mer än frispråkig – men han stod för sina grundläggande ideal in i det sista.
 
Hans ställning som muslimsk reformator och nytänkare är odiskutabel – även om de konservativa krafter som blivit allt starkare i landet de senaste fem-sex åren har gjort vad de kunnat för att misskreditera honom – och han är nu efter sin död nominerad som ”national hero”. Förslaget skall behandlas av presidenten och en utredningsgrupp redan nästa vecka och det skulle förvåna mig om det inte bifalles. Dock har ännu en nominering av den förre presidenten Suharto komplicerat förfarandet. Experter anser allmänt att dessa två figurer inte går att jämföra. Gus Dur var en innovativ tänkare men också en sann demokrat och förkämpe för mänskliga rättigheter. Suharto var en diktator med lite till övers för demokrati och mänskliga rättigheter. Förslaget att nominera honom till ”national hero” kommer förmodligen att avslås även om det stöds av vissa grupper inom det politiska etablissemanget och det belyser en viktig företeelse i det indonesiska samhället, nämligen att ”diktaturkramarna” aldrig är långt borta.
 
Med Abdurrahman Wahids bortgång är ännu en av Indonesiens liberala förgrundsfigurer borta, den jämnårige Nurcholish Madjid dog redan 2005, dessa män som kanske allra mest symboliserade det muslimskt moderata och moderna Indonesien. Det är hög tid att nästa generation tar över på allvar och de finns gott om kompetenta män och kvinnor som kan axla deras ansvar. Dessa behöver nu agera mera kraftfullt för att utgöra en tydligare motpol till de konservativa och radikala muslimer som blivit en allt vokalare grupp i den nationella debatten och för att se till att slutgiltigt förpassa ”diktaturkramarna” in i den politiska skuggan.
 
 [Ann]

Nytt nummer av Babylon!

December 10th, 2009 Allmänt

Den ledande nordiska tidskriften för Mellanösternstudier, Babylon, har kommit med ett nytt nummer. Läs mer om det här. Det handlar om migration, med fokus bland annat på afrikanska flyktingar i Israel och flyktingidentitetens betydelse för palestinskt nationsbygge.

Vårens kommande nummer ska behandla den osäkra framtiden för det krigshärjade Irak. Redaktionen önskar fler insända vetenskapliga artiklar.

Peter van Agtmael: att dokumentera historia

November 19th, 2009 Allmänt

Den amerikanske fotografen Peter van Agtmael (f.1981) har mellan 2006 och 2008 varit “inbäddad” fotograf med militära styrkor i både Irak och Afghanistan. Hans bilder, som kan ses på hans hemsida, kommer oerhört nära soldaterna i deras vardagsliv, tristess och krigsvedermödor. Men de ger även en inblick i mötet med samhället de verkar i. Bilder tagna inifrån en Humvee blir genom van Agtmaels lins långt mer uttrycksfulla än man kunnat ana. Skräcken hos civila irakier som blivit offer för räder på jakt efter vapen, och rädslan hos soldaterna på helspänn, känns nästan rent fysiskt hos betraktaren.

van Agtmaels egna kommentarer sätter också sin prägel på bilderna. Han berättar små historier kring bilderna - vad hände före, under och efter bilden togs - och förmedlar en närhet till objekten. En soldat med maskingevär på vakt framför en skolgård där irakiska killar spelar basket ackompanjeras med upplysningen att soldaten blev dödad ett par veckor senare. van Agtmaels bilder inifrån skyttegravar och militärhelikoptrar har en direkt obehaglig atmosfär. En del sår, amputerade kroppsdelar och blod är oundvikligt. Bilderna visar hur, både fysiskt och psykiskt, krigen trasar sönder människor på alla sidor om frontlinjerna.

Allra bäst tycker jag att bilderna från vardagsliv i Afghanistan är. Här finns en stillhet, ett lugn, som nyhetsförmedlingen om terrorattentat och korruption aldrig närmar sig. Man undrar vad människorna på bilderna tänker; hur hamnade de här? Vilka är barnen?

Llikaså är avdelningen “Graffiti” slående. van Agtmael har fotograferat soldaters klotter på toaletter och andra offentliga platser. Från väggarna läser vi t.ex. “I shot an unarmed man in Afghanistan. OOPS!!!”, eller “2nd tour Hope I don’t Die”, vilket också blivit namnet på den bok som van Agtmael gett ut på Magnum Photos.

Detta är kanske inte “islamologi” i ordets strikta bemärkelse. Men det är märkligt engagerande dokumentärfotografi från områden som spelar en avgörande roll i den nutida debatten om islam och muslimer, och dess relation till USA och “västvärlden”. De visar något som nyhetstexter eller akademiska resonemang svårligen fångar. Därför tyckte jag att det kunde passa på islamologi.se.

[Simon]

Peter van Agtmaels hemsida. Se en intervju med honom här.

Pakistansk rock: inte anti-talibansk

November 13th, 2009 Allmänt

Trots att musiker tillhörde en del av samhället som drabbades väldigt konkret av talibanstyrets förtryck i Afghanistan, och talibanerna ser ut att vinna allt mer inflytande i grannlandet Pakistan, tvekar flera av dess mest populära rockmusiker att ta upp kampen med dem i sin musik. NYT publicerade igår en intressant video där några pakistanska stjärnor inom populärmusik ger sin syn på talibanerna och landets problem. Enligt videon blir konspirationsteorier om att senaste tidens bombattentat (som talibanerna allmänt hålls ansvariga för) är en del av amerikanska, neo-konservativa och sionistiska gruppers strategi för att angripa islam, allt vanligare. Ingen vill (eller vågar) anklaga talibanerna. Istället förklarar en av de intervjuade artisterna att talibanerna tillhör Pakistans minsta problem för tillfället. Inte ens attackerna mot skolor för flickor ådrar sig kritik från de intervjuade musikerna.

Reportaget ger en tragisk bild av det offentliga samtalet i Pakistan. Läget verkar låst. Samtidigt visar det på en levande och kreativ musikscen, vilket antagligen innebär att popartisterna har stort inflytande över sina fans åsikter och ställningstaganden. Det bådar i så fall gott för talibanerna, men betydligt sämre för ökad fri- och öppenhet.

[Simon]

Giganterna samtalar

November 10th, 2009 Allmänt

Via bloggen The Immanent Frame kan man ta del av en diskussion som nyligen ägde rum vid Georgetown University i Washington D.C. mellan antropologen Talal Asad och juristen Abdullah an-Na’im. De diskuterar “questions and criticisms concerning the concept of human rights.” Bägge är bland de mest inflytelserika tänkarna kring förhållandet mellan islam och sekularism.

En islamisk anarkism blir till

October 16th, 2009 Allmänt

Det var lite mer än ett hundra år sedan som den svenska konstnären och anarkisten Ivan Aguéli konverterade till islam. Trots att han var både anarkist och muslim samtidigt utvecklade han aldrig en tydlig syntes mellan de två tankesystemen. Men nu börjar något hända i mötet mellan islam och anarkism. I media har paralleller dragits mellan anarkistisk terrorism runt förra sekelskiftet och dagens al-Qaeda (av bl a forskaren James Gelvin och tidskriften The Economist) men det som pågår nu är något annat. Mötet är både bredare och djupare.

Under de senaste tio åren har vi sett en akademisk utveckling med artiklar av bl a Patricia Crone (“Ninth-Century Muslim Anarchists”) och Harold Barclay (“Islam, Muslim Societies, and Anarchy”). Kort därefter började muslimska anarkistiska manifest dyka upp på internet (t ex Yakoub Islams Muslim Anarchist Charter och Salim McCarrons Toward an Anti-Authoritarian Islam). Taqwacore scenen startade för knappt fem år sedan med inspiration från boken av samma namn (se Vem är den där Michael Muhammad Knight? av Anders Ackfeldt). Sekulära och västerländsk influerade anarkistgrupper har funnits länge i mellanöstern men nu finns en jordansk anarkistgrupp som söker sina filosofiska rötter inom islam och har hämtat inspiration från bl a Hadi Al-Alawi [1]. Reclaim the Streets-rörelsen (som hittar inspiration hos den muslimska anarkisten Hakim Beys skrifter om Temporary Autonomous Zones) kom till Sverige för ungefär tio år och har varit en samlingspunkt för vissa anarkister och kravallsugna ungdomar med muslimsk bakgrund, senast med Reclaim Rosengård som började i samband med ramadan i augusti. Men även om det uppstår samarbete mellan anarkister och folk (mestadels killar) med muslimsk bakgrund så handlar det oftas inte om en islamisk anarkism utan snarare handlar det om ett samarbete mellan icke-religiösa anarkister och icke-praktiserande muslimer. I vissa fall möter sekulär anarkism islam i samma person (som med Ivan Aguéli) men det betyder inte för den del att det leder till en syntes, en islamisk anarkism.

Däremot kan man notera att det var precis det som skedde i juni 2009 då Mohamed Jean Veneuse blev klar med sin magister uppsats: “Anarca-Islam”. Jean Veneuse, med bakgrund i USA och Mellanöstern, nu bosatt i Kanada, har skrivit ett av de mest systematiska försöken hittills att fastlägga ett anti-kapitalistiskt och anti-auktoritärt synsätt i Koranen, sunna och haditherna. Han menar att tidigare försök har saknat detta eller har t o m varit medvetet kätterska (t ex Bey eller Knight). Till skillnad från de ovannämnda är han inte konvertit men han är utbildad i väst. Nu använder han sig av bl a post-strukturalistisk och post-kolonialistisk teori för att dekonstruera islams anarkistiska budskap. Med fokus på ett anti-kapitalistiskt och anti-aukoritärt perspektiv förhåller han sig till islam som helhet oavsett om källorna är från sunni eller shia.

Till skillnad från Bey och Knight som hyllar kätterska rörelser (assassinerna, Moorish Science Temple, Five Percenters) vill Mohamed Jean Veneuse hålla sig inom ramen för ortodoxi med ett resonemang som muslimer i stort kan respektera. Därför grundar han sin muslimska anarkism i det som han tolkar som de anti-kapitalistiska eller anti-auktoritära aspekterna inom ortodox islam som t ex förbudet mot ränta (riba), konsensus (ijma), rådgivning inför beslut (shura), fastan (ramadan) och allmoseskatt till behövande (zakat). Att använda sig av dessa begrepp för att förespråka liberalism eller demokrati är i för sig ingenting nytt (se t ex Kurzman, Safi eller Fazlhashemi) men att uttryckligen påstå att dessa koncepter utgör en kärna till en sorts anarkism inom islam har inte hänt till stor grad (om det har skett överhuvudtaget) innan de senaste tio åren [2]. Mohamed Jean Veneuses omtolkning av islam innebär samtidigt en omtolkning av västerländsk anarkism. Inspirerad av postanarkistisk teori menar han att det inte handlar om en statisk ideologi utan om en ständig utvecklande process som resar sig emot “micro-fascisms” vart de än uppstår. Precis som Koranen ska omtolkas utifrån specifika kontexter så ska anarkism också tolkas om utefter behov. Hans egen variant är bara en bland många islamer och många anarkismer. Han förespråker ingen exklusivitet.

Att han räknar sig som feminist syns i hans val av namn:

…it is Anarca-Islam’s resistance to Euro, logo, and phallocentricity that leads me to adopt for Anarca-Islam the feminine ‘Anarca’ as opposed to ‘Anarcho-Islam.’ ‘Anarca’ is moreover adopted to dispel the general Western false image that all interpretative traditions of Islam are naturally anti-feminist.

När han efterlyser en ijtihad (kritisk tolkning av skrifterna) för allmänheten låter han som en annan feminist, Heba Raouf Ezzat, som pratar om behovet av en “gräsrots-ijtihad.” Hon är statsvetare vid Cairo University och beskriver sig själv som en socialdemokratisk islamistisk feminist med anarkistisk passion. Hon har även skrivit en artikel om anarkism på den informationssajt som hon medgrundade: IslamOnline. Ezzat vill att muslimer ska ta anarkism på allvar som en politisk teori och menar att det är religionen som en del av det civila samhället som ska balansera ut statens makt med folkmakt. Hennes vision om en islamistisk sekularism blir relevant då för människor långt utanför den lilla kretsen som nu kan betecknas som muslimska anarkister. Vad nästa steg blir kan man inte veta men att något som kan kallas för en islamisk anarkism nu har fötts i mötet mellan de två världarna är svårt att förneka.

[Anthony T. Fiscella]
är religionsvetare

Noter:
[1] Hadi Al-Alawi (1933-1999) var en irakisk författare och vegetarian som skrev om bl a sufier och motstånd mot makt inom islam.

[2] Några möjliga undantag skulle kunna vara Hakim Bey/Peter Lamborn Wilsons tolkning av Hassan-i Sabbah IIs politisk teologi eller Moammar Qaddafis “Tredje Universalistisk Teori.”

Vidareläsning:

Al-Alawi, Hadi. “Oberoendets linjer i den islamiska bildningstraditionen.” Tidskrift för Mellanösternstudier, no. 2 (1997): 31-47.

Barclay, Harold. “Islam, Muslim Societies, and Anarchy.” Anarchist Studies 10, no. 2 (2002): 105-118.

Crone, Patricia. “Ninth-Century Muslim Anarchists.” Past and Present, no. 167 (2000): 3-28.

DA. “Rosengård i Revolt”. Direkt Aktion 58 (2009): 8-17.

Fazlhashemi, Mohammad. Vems islam: De kontrastrika muslimerna. Stockholm: Norstedts, 2008.

Karamustafa, Ahmet T. God’s Unruly Friends: Dervish Groups in the Islamic Middle Period 1200-1550. Oxford: Oneworld, 2006.

Knight, Michael Muhammad. The Taqwacores. New York: Autonomedia, 2004.

Kurzman, Charles (ed.). Liberal Islam: A Sourcebook. Oxford: Oxford University Press, 1998.

Safi, Omid (ed.). Progressive Muslims: On Justice, Gender, and Pluralism. Oxford: Oneworld, 2003.

“Kan väl ha sina fester hemma i Limhamn”. Sydsvenskan (om aktionen Reclaim Rosengård) 23/08/2009. C4-7.

Wilson, Peter Lamborn. Sacred Drift: Essays on the Margins of Islam. San Francisco: City Lights, 1993.

Länkar:

Al-Qaeda and Anarchism: A Historian’s Reply to Terrorology av James Gelvin.

Anarchists and Jihadists, The Economist.

Vem är den där Michael Muhammad Knight? av Anders Ackfeldt.

Islam and Eugenics av Hakim Bey.

Muslim Anarchist Charter (amended 19/02/09) av Yakoub Islam.

Toward an Anti-Authoritarian Islam av Salim McCarron.

Anarca-Islam av Mohamed Jean Veneuse.

An Overview of Anarchism in Jordan Today.

Jordanian-anarchists.

Towards an Islamically Democratic Secularism av Heba Raouf Ezzat och Ahmed Mohammed Abdalla.

Alfaudawie: Alfelsefe Aleti Zelemetha Altergeme av Heba Raouf Ezzat.

Fredagsbön på Capitol Hill

September 28th, 2009 Allmänt

I fredags samlades ett antal muslimska organisationer i USA för fredagsbön i Washington D.C., mitt framför Vita huset. The Guardian hade en reporter med i bussen från en moské i Harlem, New York, till Washington. I videon som kan ses här ger några av deltagarna sin syn på denna händelse och dess betydelse.

En bild ur videon:

Man kan även läsa om evenemanget på Washinton Posts hemsida. De har också en lite längre video med intervjuer med deltagare samt utdrag ur den fredagspredikan som hölls framför Vita huset.

En bild ur Washington Posts video:

Evenemanget visar hur muslimska grupper aktivt hävdar rätten till både praktiskt och symboliskt utrymme genom fredliga och andligt laddade aktioner. Det fanns dock även kristna grupper på plats som ville hävda ensamrätt på “the true Jesus of the Bible”. Hur som helst en intressant tilldragelse.

[Simon]

A Jihad for Love

September 14th, 2009 Allmänt

På söndag (20 sept.) är det visning av den indiskfödde Parvez Sharmas dokumentärfilm A Jihad for Love på Inkonst i Malmö. Parvez är både muslim och öppet homosexuell, en kombination som på grund av traditionella tolkningar av Koranen är problematisk och tabubelagd. Filmen, som porträtterar situationen för homosexuella muslimer i tolv länder världen över, hade premiär i Sverige redan 2008 under Stockholm Pride. Men nu går den alltså åter att se i samband med Malmö Queer Art & Film Festival.

Parvez Sharma har blivit utsatt för mycket kritik, inte minst från muslimskt håll. På filmens blogg kan man hitta många exempel på hatbrev riktade mot Parvez. Ett exempel kommer från någon som kallar sig Yassir som ifrågasätter Parvez identitet som muslim och undrar om han överhuvudtaget har läst Koranen. Som svar får han:

Salam alaikum Yassir - I have read the Holy Quran very well and do consider myself a good Muslim. Let me ask you this -where in the Quran does Allah swt ask us to judge the faith of other Muslims? Is he not the one who will decide finally? Lets respect the basic tenets of our religion and believe me when you see the film, the respect for Islam is what you see.

Filmen visar på att man måste ha ett kritiskt förhållningssätt till Koranen och inte minst till dess uttolkare. Detta är av relevans även i Sverige, där en debatt blossat upp angående homofobin och diskrimineringen inom svenska religiösa samfund. Argumentationer mot samkönade äktenskap är likartade för såväl konservativa korantolkare som för bibeltolkare.

I Sydsvenska Dagbladet kunde vi för ett par veckor sedan läsa om Ardeshir Bibakadabi, enligt egen utsago Sveriges enda öppet homosexuella muslim och ordförande för hbt-organisationen Homan i Göteborg. Varför så få homosexuella muslimer vågar vara öppna med sin sexualitet i Sverige, trots att Sverige har kommit långt i kampen för HBT-personers rättigheter, kan förstås utifrån ett religiöst perspektiv där homosexuella ses som kriminella, även om lagen säger något annat. Invandrade homosexuella muslimer riskerar att förlora relationer till anhöriga både i Sverige och i hemlandet och väljer därför ett liv i tysthet.

En film som A Jihad for Love är därför lika aktuell i Sverige som i muslimska länder där homosexualitet oftast fördöms såväl moraliskt som rättsligt.

Efter filmen är det samtal med Sara Al-Rezighi, muslim och transförälder.

Här kan du se trailern.

[Erica]

Konflikt om Israel och bosättningarna, med Eli Göndör

September 7th, 2009 Allmänt

Radioprogrammet Konflikt P1 4 september ägnades helt åt israeliska bosättningar på Västbanken. Kommenterade gjorde Eli Göndör, doktorand i islamologi.

En stat, två stater eller, som Mattias Mossberg vid CMES i Lund resonerar, parallella stater, anses vara sammanlänkade med bosättningarnas framtid. Ofta hamnar samtalen i diket, i första hand för att idéföreställningar drivs av intressen som gör det omöjligt för vissa att vara både konsekventa och sakliga.

Tvåstatslösningen som ligger till grund för FNs syn på lösningen av konflikten mellan Israel/palestina utgår från två etniskt baserade stater - en judisk och en arabisk/palestinsk. Den arabiskpalestinska staten bildades aldrig på grund av att den arabiska världen startade ett krig för att förhindra bildandet av en judisk stat. Araber flydde eller drevs på flykt av Israel under kriget och har sedan dess konserverats i flyktingläger administrerade av UNWRA.

Fråga 1: Finns det någon anledning för Israel att ensamt bära det moraliska ansvaret för resultatet av ett krig man inte började? Från 1949 till 1967 ockuperades Västbanken och Gaza av Jordanien respektive Egypten. Under den tiden fanns det inga hinder för att etablera en palestinsk stat - om det legat i den arabiska världens intresse. Några bosättningar på Gaza respektive Västbanken existerade inte under dessa 18 år. Från 1970-talet började Israel att bygga på både Västbanken och Gaza. Högsta domstolen i Israel definierade området som “omtvistat” och har tolkat folkrätten som att det kan finnas både legala och illegala bosättningar på Västbanken. Naturligtvis kan man ifrågasätta Israels högsta domstols rättsliga kompetens, men det är nog ganska problematiskt.

Fråga 2: Varför är judiska samhällen på Västbanken ett hinder för en palestinsk stat? varför kan inte judar som vill bo kvar på Västbanken få bli palestinska medborgare i en palestinsk stat om en tvåstatslösning förverkligas? Det bor ju araber i Israel med israeliskt medborgarskap som definierar sig som palestinier.

Fråga 3: Om en enstatslöning är aktuell, ska då bara en del av den staten vara tillåten för judar? Och vad är det som säger att araber med israeliskt medborgarskap per automatik vill ha en enstatslösning? Enligt undersökningar från Haifas univeristet vill över 80 procent av araber med israeliskt medborgarskap att en palestinsk stat ska finnas, men bara 11 procent kan tänka sig att bo där.

Fråga 4: Om det är bosättningar som är problemet rent allmänt, varför är det ingen som bryr sig om bosättningarna på Golan höjderna? Föreställningen om att det finns en ursprungsbefolkning med större rättigheter än någon annan klarar inte en historisk prövning. Israeliska bosättningar på Västbanken innebär ett tillräckligt allvarligt moraliskt dilemma för att motståndare mot dessa bosättningar inte ska behöva trassla in sig i folkrättsliga eller historiska resonemang de inte kan ta sig ur.

Den dagen det verkligen kommer att handla om palestiniers väl kommer också en lösning att bli möjlig ganska omgående. De senaste hundra åren har det snarare handlat om att på olika vis förhindra att en judisk stat ska bildas och kunna existera. Det finns inget som säger att man måste tycka att Israel ska finnas, men det blir lättare att hitta en lösning och föra ett vettigt samtal om de som vill diskutera frågan står för sina åsikter oavsett om de heter Pappé eller något annat.

[Eli]

(Den kontroversiella israeliske forskaren Illan Pappé, som hänvisas till ovan, kan också höras i programmet)