Den halva procenten anfaller

February 3rd, 2010
Allmänt

Sydsvenskan publicerar idag en artikel (update: jag upptäckte att det var redan i onsdagens tidning) av mig om burqadebatten och de rapporter om heltäckande slöja som förra veckan släpptes i både Frankrike och Danmark. Den danska rapporten är skriven av forskare på Köpenhamns universitet på uppdrag av danska inrikes- och socialministeriet Man fick i uppdrag att uppskatta hur många muslimska kvinnor som bär heltäckande slöja, vad som kännetecknar dem (ålder, etnisk bakgrund, vilken islamisk riktning de tillhör) deras motiv, huruvida heltäckande slöja bärs permanent eller endast vid specifika tillfällen, vilka konsekvenser de upplever att deras klädsel får samt en bedömning av tendensen i Europa. För att uppskatta hur många muslimska kvinnor i Danmark som bär burqa intervjuade man ett antal forskare, myndigheter, muslimska organisationer och observerade deltagarna i några större arrangemang i anslutning till ramadans avslutning. Alla dessa källor bygger naturligtvis på uppskattningar. När jag kollar uppgifterna igen ser jag att överdrev kraftigt när jag i artikeln skrev att ungefär en halv procent av den kvinnliga muslimska befolkningen i olika europeiska länder bär heltäckande slöja. Den högsta siffran som anges gäller just Danmark och är på 0.15 procent. Rapporten kommer nämligen fram till att en rimlig uppskattning är att mellan 100 och 200 kvinnor i Danmark bär heltäckande slöja. Man jämför även med de siffror som finns för andra länder i Europa. I Frankrike gjordes två undersökningar 2009. Den första, som gjordes av polisen, kom fram till 367, vilket skulle innebära 0.015 procent. Eftersom denna siffra betraktades som för låg gjordes en ny undersökning av underrättelsetjänsten som kom fram till drygt 2000, vilket ger 0.08 procent. Olyckligtvis är denna undersökning hemlig så det går inte att värdera metoden som följts. I Holland gjorde Amsterdams universitet en undersökning 2006 som kom fram till 400 kvinnor vilket ger 0.09 procent. Uppgiften för Sverige har man fått genom ett samtal med Anne Sofie Roald som gissade på 100 personer vilket ger 0.15 procent. Alla dessa siffror är naturligtvis högst osäkra. Antalet kvinnor som bär heltäckande slöja är så litet att det egentligen inte går att mäta statistiskt. Man har även intervjuat ett antal av dessa kvinnor. Majoriteten är under fyrtio år, hälften är danska konvertiter. De flesta företräder någon sort salafi-tendens, även om de inte identifierar sig som salafi (typiskt för salafi är att förneka att det finns mer än ett sätt att praktisera islam). Alla betonar att de själva har valt att bära heltäckande slöja. Som författarna påpekar skulle de krävas en mer djuplodande undersökning med återkommande intervjuer och tid att bygga upp förtroende för att göra en ordentlig undersökning om motiven. Det är ungefär det som man kommer fram till på de 28 sidor av rapporten som behandlar heltäckande slöja i Danmark och övriga Europa. Den andra delen av rapporten är en översikt av heltäckande slöja i den muslimska världen.

Den franska rapporten är betydligt tyngre, rent fysiskt. Själva rapporten består av 250 sidor, sedan följer nästan 400 sidor till med utskrifter från de arton sessioner som kommissionen höll hösten 2009. Den innehåller emellertid inte fler konkreta fakta än den danska rapporten utan snarare filosofiska spekulationer om burqans symboliska innebörd, lite teologiska spekulationer om den sanna innebörden av Korantexten och högtidliga proklamationer till stöd för Republikens värderingar. Inledningen förtjänar att citeras:

Bärandet av burqa, niqab eller varje annan heltäckande slöja är ett glödhett ämne, till den grad att en del fruktar att en offentlig diskussion om denna fråga skulle uppväcka känslor, oförståelse och konflikter. Men att låta denna praktik utvecklas, som står i motsättning till Republikens värderingar, utan att våga debattera, på grund av intellektuell bekvämlighet eller, ännu värre, av fruktan, innebär det inte att riskera att en dag hinnas ikapp av verkligheten? Det är just för att bevara framtiden, för att tillåta var och en, oberoende av ursprung, övertygelse, religiös tillhörighet, att leva fridfullt i vår Republik som vi har önskat konfrontera denna fråga med en vilja att observera, förstå och komma med förslag.

Det främsta argumentet mot heltäckande slöja är att innebär en kränkning av kvinnors värdighet att tvingas att dölja sitt ansikte. Problemet är att även i Frankrike hävdar de flesta tillfrågade kvinnor, de mellan 0.015 och 0.15 procent av den totala kvinnliga muslimska befolkningen som bär heltäckande slöja, att de gör detta av ett eget val. Det är här frågan om individens autonomi kommer in. Vad menas med ett fritt val? Måste de inte vara manipulerade av salafistiska ideologer? Ett återkommande påstående är att de kvinnor som offentligt träder fram och försvarar sin rätt att bära heltäckande slöja är utsända av dunkla krafter och ett led i en organiserad kampanj med syfte att underminera det franska systemet. Det förklara också hur en så liten andel av den muslimska kvinnliga befolkningen kan destabilisera hela det franska systemet. Det är bara början på en utveckling som kommer att accelerera om den inte stoppas i tid. Så vad är det franska systemet? Det är det sekulära system som grundades med franska revolutionen och som bygger på frihet, jämlikhet och broderskap. Broderskap får en vidare definition under de sessioner som hålls under hösten. Det börjar redan den andra sessionen den 8 juli 2009 då filosofen Abdennour Bidar, författare till Islam utan underkastelse tar upp det han kallar ”den objektiva förnimmelsen av burqa i det offentliga rummet”:

Det förefaller mig nödvändigt att övergå till detta område snarare än att förbli i de individuella motivens sumpmarker. Annars exponerar man sig för en mångfald av rättfärdiganden, som alla finns närvarande i den individuella frihetens namn, medan det rum i vilket denna frihet uttrycks kräver att man tar hänsyn till andra individuella samveten. Detta är problemet med et jag har kallat ”delningen av det offentliga rummet”. Vår vision av detta är i själva verket den av ett delat rum och därmed delbart. De innebär att de som befinner sig där uppfyller ett visst antal plikter och att de inte kan stänga in sig i en logik av hävdandet av sina individuella rättigheter. Detta är ett av villkoren för att ”leva tillsammans”. Ett viktig argument man kan rikta mot bärandet av burqa är därför att den omgivande kulturella miljön inte kan acceptera en praktik som majoriteten uppfattar som en manifestation av ett visst symboliskt våld.

I själva verket är det första villkoret för att möta någon att förhålla sig till denna persons ansikte. Som Emmanuel Levinas har sagt, ”den andres ansikte talar till mig.” I vår kulturella tradition har denna del av vår kropp alltid varit själens spegel. Genom att inte ge mig sitt ansikte svara den andre med ett nekande till den uppfordran till kommunikation som är inneboende i det offentliga rummet. Därför har jag skäl att betrakta detta beteende som ett symboliskt våld utövat mot mig.

Filosofen och feministen Elisabeth Badinter fortsätter den 9 september: ”Ansiktet är inte en del av kroppen och det finns i våra västerländska civilisationer ingen ansiktsklädnad” och hon avslutar sitt anförande”:

Jag vill avslutningsvis betona hur mycket bärandet av heltäckande löja strider mot broderskapets princip – denna grundläggande princip som man så sällan har tillfälle att hänvisa till – och, därutöver, mot hövlighetens princip, i relation till den andre. Att bära heltäckande slöja innebär en absolut vägran att inleda kontakt med den andre eller, mer exakt, att vägra ömsesidighet: en kvinna klädd på detta vis tar sig själv rätten att se mig men förvägra mig rätten att se henne. Utöver denna icke-ömsesidighets symboliska våld kan jag inte låta bli att i detta se ett uttryck för en patologisk motsägelse: å ena sidan vägrar man att visa sitt ansikte under förevändning att man inte vill vara föremål för orena blickar – vilket för övrigt är en märlig syn på män – å andra sidan hänger man sig åt en veritabel uppvisning av sig själv. Genom att på detta sätt väcka nyfikenhet drar man blickar till sig vilka annars kanske inte skulle ha riktats mot en om man inte gick omkring med ansiktet täckt – kort sagt, man blir föremål för fantasier.

I denna möjlighet att bli betraktad utan ses och att betrakta den andre utan att denne kan se dig uppfattar jag en tillfredsställelse av en tredubbel pervers njutning: njutningen av allmakt över den andra, njutningen av exhibitionism och njutningen av voyeurism. Dessutom, när jag hör vissa kvinnor förklarar att de genom denna klädsel mår bättre och känner sig tryggare – men mot vad? -, vill jag gärna tro dem men jag tror att det rör sig om väldigt sjuka kvinnor och jag tror inte att vi måste bestämma oss på grund av deras sjukdom.

Sammanfattningsvis måste vi välja mellan två åberopade friheter: måste man respektera friheten att täcka ansiktet genom att betrakta den heltäckande slöjan som vilken klädsel som helst, eller bör vi tvärtom skydda de svagastes frihet, de vila inte har rätt till ordet och som, de facto, inte heller har rätt till att klä sig som de vill? För min del ser jag inte den heltäckande slöjan som vilken klädsel som helst och jag menar att dess bärande markerar ett brott mot samhällspakten, en vägran till integration och en vägran till dialog och demokrati.

Genom att på detta sätt ha förklarat att bärandet av heltäckande slöja är ett symptom på sjukdom, om än utan några som helst empiriska belägg, levererar Badinter en lösning till frågan om kvinnornas autonomi: den heltäckande slöjan är i sig själv ett bevis på att en kvinna inte är tillräknelig och hon kan därför inte ha gjort ett autonomt val.

Redan den andra sessionen Sabine Salmon och Michèle Vianès, båda ordföranden för två seularistiska kvinnoorganisationer, påmint om en ett beslut i Conseil d’État från 1995 som förbjuder dvärgkastning (den juridiska termen är ”kast med kortvuxen person”) även om denne ställer upp frivilligt mot betalning. Denna lag, som Salmon beskriver som ”ett framsteg för hela samhället även om det rörde sig om en marginell praktik” kommer också att återkomma i diskussionen. Efter att även ha hört jurister kommer kommissionen emellertid till slut fram till att det, trots denna lag mot dvärgkastning, ”är svårt att fastslå att erkännandet av principen om värdighet på ett konstitutionellt plan som konsekvens tillåter staten att bedöma personers värdighet för att skydda dem från dem själva.”

Vianès erinrar om fler lagar, förutom förbud mot bermudashorts och badkläder på vissa badorter (utanför stranden förstås) även om en lag från 1790 som förbjuder bärandet av livré. Hon avslutar sitt anförande:

Vi som haft turen att födas i det sekulära Frankrike är ansvariga gentemot yngre generationer till vilka vi är skyldiga att föra vidare denna stora landvinning som har sitt ursprung i upplysningen, men också gentemot dessa kvinnor och män som över hela världen kämpar för att uppnå dess ideal, för sekulariteten innehar en hög ställning i Frankrikes konstitution och i dess historia.

Sihem Habchi, ordförande för organisationen Inte horor, inte underkastade påpekar, liksom Badinter senare under samma session, att antalet muslimska kvinnor som bär heltäckande slöja är ointressant: ”det handlar inte om siffror utan om principer”. Efter att ha uttryckt sin vrede över Storbritanniens ”eftergivenhetspolitik gentemot fundamentalisterna” och presidnt Obamas ”utsträckta hand till fundamentalisterna i Kairo” beskriver hon Frankrikes civilisatoriska mission:

Vi måste stödja dessa kvinnor. Endast Frankrike kan göra detta för Frankrike har ett ramverk till förfogande för detta. Som kvinna, som fransyska och som muslim kräver jag av Republiken att den skyddar mig mot den otäcka fanatism som korrumperar vårt offentliga rum.

Renaud Gauquelin, borgmästare i Rillieux-la-Pape, fortsätter på denna linje den sjätte sessionen den 29 september:

[U]tan en lag, vilken signal ger vi då till hela världens kvinnor som i sina länder kämpar för att deras döttrar – som inte samma har rätt till utbildning som pojkarna – ska kunna gå i skolor som inte är koranskolor eller kunna gå i skolan överhuvudtaget? Vilken signal ger vi de kvinnor som kämpar i Iran för ett minimum av rättigheter, till de kvinnor som i Saudiarabien kräver rätten att få öra bil? Vilken signal sänder vi till alla de som lever i länder med islamisk konfession, vilka, i motsats till andra, tyvärr utvecklas i fel riktning? Att inte lagstifta, innebär inte det att överge ett stort antal kvinnor, unga flickor, småflickor på denna planet genom att säga till dem: det är hopplöst men det är så det är, världen går bakåt?

Borgmästaren i Montfermeil, Xavier Lemoine, fyller i sitt anförande samma dag i med en kritik av kommissionens strävan att hitta stöd hos ”moderata muslimer” som sluter upp bakom republikens principer:

Ni har avslutningsvis talat om en islam som ”respekterar Republiken och sekulariteten”. Jag menar för min del att det inte finns någon möjlig kompatibilitet mellan islam och de sekulära demokratierna. Det är en sak att individer med muslimsk kultur och tillhörighet kan anpassa sitt beteende till republikanska principer, men att islam och demokrati är förenliga tror jag inte ett ögonblick på. Att förklara för muslimer hur vissa sekulära principer ibland kan råa i konflikt med islams påbud vore därför ett intellektuellt sätt att närma sig frågan som vore mer rättvist som visar mer respekt för personerna.

Senare fortsätter han med att hävda en väsensskild skillnad mellan “islam” och den ”judiskkristna civilisationen”:

Jag vill gärna göra en distinktion mellan system och person men man kan inte ignorera det islamiska faktumet. Det är en stor skillnad mellan islam och det judisk-kristna samhället: i det senare existera ”jaget” självständigt, jag har ett ansvar, jag har en frihet; i det förra existera ”jaget” endast genom att tillhöra gemenskapen, vars tyngd är enorm.

En annan borgmästare, Claude Dilain från Clichy-sous-bois, har under samma session redan fastslagit att om slöjan väl gör sitt första framträdande så sprider den sig som en epidemi.

En annan prominent fransk feminist, en av de prominentaste, Gisèle Halimi, inbjuden som representant för organisationen Välj kvinnors sak, som hon var med och grundade 171 tillsammans med bland andra Simone de Beauuvoir och som på 1970-talet kämpade för fri abort och att våldtäckt alltid skulle betraktas som ett brott (istället för som ibland en förseelse) bjuder emellertid motstånd. För även om hon betraktar heltäckande slöja som en kränkning av kvinnors rättigheter påpekar hon att det är ett marginellt fenomen som kanske inte är förtjänt av en parlamentarisk kommission med syfte att föreslå en repressiv lag:

Medlemmarna av min förening undrar också om i vilken utsträckning debatten om den heltäckande slöjan har skapats för att avleda den allmänna opinionens uppmärksamhet från viktigare frågor – som den ökade arbetslösheten, förbud mot bonusar eller frågan om kvinnors pensioner – vilket alltihop förenas av att allmänintresset har gått förlorat.

Hon utesluter inte ett förbud helt och hållet men det måste i så fall vara som en sista utväg och i så fall som en utvidgning av maskeringsförbudet vid demonstrationer:

I vilket fall som helst får denna åtgärd inte sluta i en stigmatisering av de fem miljoner muslimer som lever i Frankrike. En del uttalanden som har yttrats i dessa lokaler och som kan sammanfattas i ”Om du gillar burqan lämnar du Frankrike” måste beslutsamt elimineras från era debatter.

Halimis inlägg är det första riktiga motstånd som kommittén möter. Den konservative Jacques Myard, som tidigare inte gjort sig känd som feminist (däremot som homofob) anklagar henne för att sakna stridslystnad och uttrycker sin besvikelse:

Ni förkroppsligar i mina ögon kampen för kvinnors värdighet. Jag är ganska imponerad av vad ni har åstadkommit i ett antal frågor, vilket kanske inte är uppenbart med tanke på den konservatism som jag kanske själv varit offer för på den tiden. Tillåt mig att uttrycka min besvikelse efter att ha hört ert anförande.

Kommissionens ordförande upprepar ett flertal gånger under de arton sessionerna att man måste undvika att stigmatisera Frankrikes fem miljoner muslimer. Där är därför viktigt att finna stöd från islams representanter i Frankrike. Den nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy lyckades under sin tid som inrikesminister år 2003 äntligen att upprätta en instans som kan representera islam inför staten i form av paraplyorganisationen Franska rådet för muslimsk tro (Conseil Francais du Culte Musulman, CFCM). Rådets medlemmar tillsätts genom val i medlemsorganisationerna men fram till 2008 utsåg utrikesministern rektorn för av kontrollerade Stora moskén i Paris, Dalil Boubakeur, till ordförande oberoende av valresultat. 2008 gjorde emellertid Stora moskén ett ovanligt dåligt resultat på grund av diverse penningsvin inom organisationen och kom först på tredje plats. Då utsågs istället ledaren för Fransk muslimsk samling Mohammad Moussaoui till ordförande. Fransk muslimsk samling är en relativt ny organisation och kontrolleras av Marocko medan Stora moskén av franska staten 1982 överlämnades till Algeriska staten. Här finns alltså en maktkamp mellan de båda länderna om kontrollen över Frankrikes muslimer. Båda länderna har emellertid ett gemensamt intresse med franska staten att motverka militant islam. Boubakeur blev emellertid så arg över att inte få fortsätta som ordförande att han sedan des bojkottat rådet.

Han är alltså inte med när en grupp representanter för rådet är inbjudna till sessionen den 14 oktober. Dess ordförande Mohammed Moussaoui förklarar att heltäckande slöja inte är ett islamiskt påbud utan en religiös praktik som grundas på en minoritets åsikt. Men han fortsätter att detta inte är ett motiv att förbjuda heltäckande slöja för i den sekulära republiken är det upp till var och ens fria val att följa eller inte följa en norm, även om den skulle vara föreskriven av ens egen tro. Kommissionens rapportör, som bara verkar ha hört det första ledet i Moussaouis argumentation, utbrister i en lovsång över honom, ”för vi har hittills inte hört en så tydlig deklaration att heltäckande slöja inte är en religiös föreskrift” och fortsätter att det finns nu ”ett före och ett efter ordförande Moussaouis delaration”. En annan medlem av kommissionen, Jean Glavany, är emellertid mindre imponerad eftersom Moussaoui inte har ställt sig bakom ett förbud: ”Varför hjälper ni oss inte att bekämpa denna fundamentalism? Det är lite för enkelt för religioner att inte ta ansvar för dina fundamentalistiska avarter.” CFCMs generalsekreterare Anouar Kbibech försöker förklara att rådet inte dikterar individers personliga tro:

Kan vi, inom CFCM, sätta betyg på den eller den tron eller den eller den praktiken? Vi anser oss inte ha den rätten för vi skulle riskera att konfronteras med individuella rättigheter: religionsfrihet, frihet att praktisera religion, frihet att tolka. Däremot ägnar vi oss åt, vilket är vårt ansvar – vi har sagt det tidigare och säger det igen – dialog, övertalning och övertygelse.

Och han fortsätter med korancitatet ”inget tvång i religionen.” En annan företrädare fär rådet, Fouad Alaoui, fortsätter med att ifrågasätta möjligheten att med lagstiftning bestämma vilken religiösa tolkning som är riktig. Två veckor senare är Dalil Boubakeur inbjuden. Boubakeur är, som nämnts, fortfarande sur över att hans ordförandeskap för rådet inte förlängdes utan att inrikesministern på grundval av resultatet av valet till rådet utsåg Fransk muslimsk samlings ordförande Moussaoui. Sannolikt med syfte att demonstrera att han är den person som bäst kan kontrollera islam i Frankrike, om myndigheterna bara satsar på honom och ger honom resurser, ansluter han sig till den alarmistiska diskurs som dominerar i kommissionen och deklarerar att heltäckande slöja är:

En förolämpning mot kvinnan, mot hennes frihet och mot den grundläggande principen jämlikhet mellan män och kvinnor, en arkaisk återkomst som står i motsättning till moderniteten, en provokativ attityd styrd av fundamentalisterna i Frankrike och i världen, eftersom detta fenomen breder ut sig överallt bland muslimer.

Han fortsätter med att beskriva denna utbredning som ett led i en global fundamentalistisk strategi som använder sig av satellitkanaler och Internet för att sprida sitt budskap. Även Boubakeur avråder emellertid från ett förbud eftersom även han finner detta kontraproduktivt. Efter att även han utsatts för kritik för att han i egenskap av muslimsk representant inte tagit ansvar för sin religions avarter svarar med att betona att myndigheterna måste stödja moderat islam i Frankrike men att Stora moskén i Paris olyckligtvis förlorat i inflytande.

Förslaget

Så vad kom kommissionen till slut fram till? Det första förslaget är att parlamentet

Antar en resolution som fördömer bärandet av heltäckande slöja som stridande mot Republikens värderingar, bekräftar nationalförsamlingens stöd åt de ansträngningar som utförs av aktörer på marken för att bekämpa denna praktik, fördömer diskriminering av och våld mot kvinnor och bekräftar Frankrikes solidaritet med kvinnor som är offer för detta i hela världen.

Men man tvingades konstatera att ett generellt förbud mot heltäckande slöja på offentlig plats innebär flera juridiska problem i synnerhet o det skulle grundas på sekulära principer. Juristen Marc Blonde hade förklarat att:

Sekularitet som en politisk organisationsprincip tillämpas på institutioner, inte på individer. […] Dess syfte är att genom en separation mellan kyrkor och stat institutionellt skilja mellan förvaltningens och offentliga tjänsters område från medborgarens privata liv.

Dessutom skulle ett förbud på sådan grund innebära att slöjan betraktas som en religiös symbol varför lagen skulle kunna fällas i Europadomstolen för kollektiv diskriminering. Inte heller ett förbud grundat på individens värdighet, som länge verkade lockande för kommissionen, verkar vara en framkomlig väg. Som nämnts ovan refererades flera gånger till ett förbud mot dvärgkastning men efter, år 2005, har Europadomstolen gett belgisk domstol bakläxa för en dom mot två män som haft en sado-masochistisk seans med en kvinna som förklarade att hon ställt upp frivilligt. Europadomstolen utvidgade därmed den individuella autonomin på bekostnad av staters möjlighet att skydda individens värdighet även mot dennes vilja. Kvar blir då ett förbud grundat på l’ordre public, den allmänna ordningen. Även om det inte är möjligt att grunda ett förbud på allmän säkerhet, t.ex. med hänvisning till möjligheten att gömma vapen eller bomber under den heltäckande slöjan (då skulle alla kläder under vilka man kan gömma sådant behöva förbjudas) eller svårigheten att identifiera personer (det är osäkert om individer måste kunna identifieras vid varje ögonblick på offentlig plats) så finns en möjlighet att grunda ett förbud på konvenans (bonnes moeurs) eller sociala koder. Det innebär att betrakta bärandet av burqa som förargelseväckande beteende. Möjligen kan man då grunda ett förbud på deklarationen om mänskliga rättigheter: artikel 4 som stipulerar att ”frihet innebär att kunna göra allt som inte skada andra.”, artikel 5: ”Lagen har endast rätt att förbjuda handlingar som skadar samhället.” och artikel 10: ”Ingen får kränkas för sina åsikters skull, inte ens religiösa, förutsatt att deras manifestering inte stör den allmänna ordningen som denna etablerats av lagen.” Det finns dock fortfarande en risk att Europadomstolen kommer att granska i fall ett förbud i så fall är ”en nödvändig åtgärd i ett demokratiskt samhälle” som motiverade dess godkännande av det turkiska förbudet mot huvudduk på statliga universitet. Man föreslår därför att skicka en remiss till statsrådet (Conseil d’État) för att granska en eventuell granskning av en proposition om en lag som förbjuder att dölja sitt ansikte på offentlig plats.

Kvar blir ett förbud mot heltäckande slöja på offentliga tjänster, dvs. i myndighetslokaler och allmänna kommunikationsmedel med formuleringen ”Att för att stödja offentliga tjänstemän anta en lag som förbjuder att dölja ansiktet i offentliga tjänster.” Närmast som en ursäkt förklarar man att:

I detta stadium av debatten i vårt land kan kommissionen bara konstatera att det varken inom den eller bland de politiska grupper som finns representerade i parlamentet finns – åtminstone för närvarande – enighet för att anta en lag om ett generellt förbud av den heltäckande slöjan på offentlig plats. En stor andel av kommissionens medlemmar är positiva till en lag som förbjuder heltäckande slöja, liksom varje klädsel som maskerar ansiktet, på offentlig plats, på grundval av begreppet allmän ordning. Det är innebörden i de individuella bidrag som finns i denna rapports bilaga. […] Debatten är nu öppen. Det är upp till var och en att delta, till politiska grupper att hitta en utväg som tillåter landet att konfrontera denna utmaning. Om en konsensus är en alltför ideal utsikt, så är en bred republikansk samsyn inom räckhåll.

När rapporten presenterades den 26 januari var det under stor politisk oenighet. Socialistpartiet bojkottade omröstningen. Flera medlemmar i konservativa UMP var upprörda över att rapporten inte direkt föreslog ett förbud på offentlig plats. Parallellt och överlappande med debatten om heltäckande slöja pågår en statligt initierad debatt om “den nationella identiteten”. Om tanken var att detta skulle samla nationen så har det snarare fått motsatt effekt.

[Rickard]

Both comments and pings are currently closed.