Euro-Islam eller muslimskt Europa?

November 27th, 2006
Längre texter

Utifrån boken Muslim Europe or Euro-Islam (2002), har Johan Cato skrivit en essä om debatten kring islam, muslimer och dess plats i ett Europa som är i förändring. Boken är redigerad av Nezar al-Sayyad och Manuel Castells (berömd för sin trilogi om informationssamhället) och innehåller bland annat bidrag från Bassam Tibi och Krishan Kumar. Johan tar upp frågor som rör integration, Europas och islams mångfald och analyser av politiska argument och möjligheter.

———————————————————————-

En av de följder som globaliseringen bär med sig är de flyttströmmar som går från tidigare kolonier till de forna kolonialländerna. Utvecklingen har inneburit att muslimer inte accepterar att behandlas som andra klassens medborgare, samtidigt som det finns grupper av muslimer som motsätter sig eller inte ges möjlighet att assimileras in i de europeiska samhällena. Utvecklingen har kommit att utmynna i två olika scenarion. Dels får de nya medborgarna omformulera sina egna identiteter, och dels har den inhemska befolkningen i de europeiska samhällena blivit tvungna att omvärdera synen på sig själva och sin kollektiva identitet som européer och medborgare i olika stater. Problematiken i synen på Europas muslimska befolkning grundar sig i stor utsträckning, enligt Nezar Al-Sayyad, föreståndare för Mellanösterncentret vid University of California, på att människor i Europa vidhåller synen på muslimer som en form av gästarbetare som förr eller senare skall återvända till sina hemländer. Istället måste det faktum uppmärksammas att det redan nu finns en stor muslimsk inhemsk befolkning i Europa, och att denna grupp inte kommer att acceptera den assimileringsprocess som tidigare grupper av invandrare genomgått.

Frågan är om den muslimska närvaron i Europa också kommer att betyda att en speciell form av eller syn på medborgarskap kommer att utvecklas? Al-Sayyad pekar på att en del muslimer tar avstånd från vad han kallar den Euroamerikanska postindustriella kulturen utifrån en moralisk övertygelse, samtidigt som de använder sig av den infrastruktur som skapats genom globaliseringen. Enligt honom finns det tecken på att islam i Europa utvecklas i en liberal riktning som inte står som en motsats till europeiska idéer om vad medborgarskap innebär. Al-Sayyad gör också en viktig distinktion när han påpekar att Islam i Europa är mångfacceterat.  Skillnaderna finns främst mellan de han kallar islamister och sekulära muslimer. I fallet med de sekulära muslimerna avvisar de assimilering medan de ställer sig positiva till politisk integration. Även bland den islamistiska gruppen uppmärksammar al-Sayyad att det finns betydande skillnader i deras syn på islam som en politisk ideologi. Att det finns en mängd tolkningar av islam är något som ofta glöms bort av bedömare i Europa vilket resulterat i beskrivningar av islam som en monolitisk enhet. I själva verket visar historien att det finns en mängd olika sätt även bland islamister att tolka islams politiska aspekter.

En annan diskussion som kommit i förgrunden grundar sig på uppfattningen om assimilering kontra multikulturalism. Enligt al-Sayyed argumenterar proponenterna för assimilering att muslimerna i Europa mer och mer liknar andra européer, till exempel ifråga om nativitet, och att den omgivande dominerande kulturen mer och mer integreras. De som förespråkar den multikulturella uppfattningen ser det som både önskvärt och ofrånkomligt att det finns ett flertal olika etniska och kulturella bakgrunder. Båda dessa synsätt kan enas i vissa frågor, som till exempel vikten av utbildning. Däremot skiljer sig uppfattningen när det kommer till utbildningens funktion. Proponenter för assimilering ser utbildning som den plats där invandrare eller deras barn skall stöpas om till att bli medborgare, medan multikulturalister ser utbildning som ett instrument för att nya medborgare skall kunna uppvärdera och bibehålla sitt eget språk och ursprungliga kultur. Hur pass stor del i skapandet av identitet utgörs då av islam? Det finns de som förespråkar att det finns andra faktorer som till exempel etnicitet, klass och stamtillhörighet som har mer avgörande betydelse för identitet än religion. För al-Sayyad är det uppenbart att muslimers identitet i Europa inte är statisk, utan att det hela tiden sker förändringar. Frågan om den så kallade ”europeiska identiteten” bör också skärskådas. Finns det egentligen en specifik identitet som alla européer kan enas runt? Istället finns det argument för att Europa egentligen är en påhittad konstruktion, som inom sig rymmer en mängd olika nationaliteter och etniska grupper. I ett historiskt perspektiv har framväxandet av en homogen europeisk identitet varit intimt förknippad med den närhet och fara som den muslimska världen antogs utgöra. Den invandring av muslimer som skett under den postkoloniala tiden har därför givit upphov till nya utmaningar, men också möjligheter när det kommer till formandet av identiteter.

I analysen av den muslimska närvaron i Europa kritiserar statsvetaren Bassam Tibi det han kallar för ”cultural relativism”, och detta är något som kommit att anammas även av grupper som inte har sitt kulturella ursprung i Väst.  Denna form av relativism leder enligt Tibi till en utveckling som inbegriper att människor ser sig själva eller gruppen som offer, samt att man ägnar sig åt självanklagelser och självförnekelse. Medan han visserligen erkänner att det finns avarter som islamofobi i Väst, så menar han att det samtidigt finns en demonisering av Europa av vissa muslimska grupper som inte heller leder till en positiv utveckling. Migrationen innebär att Europa måste förändras och anpassa sig till globaliseringen men samtidigt måste de som kommer till Europa också vara beredda på att omförhandla sina uppfattningar. Tibi menar att kravet på att den europeiska identiteten skall de-etnifieras även måste gälla för dem som kommer till Europa. Utgångspunkten är att den europeiska identiteten inte skall förknippas med etnicitet, vilket kommer att ge större möjlighet för invandrare som kommer till Europa att bli just européer. 

Tibi argumenterar för att denna process även inkluderar att de muslimer som kommer till Europa måste inkorporera en europeisk dimension i sin nya identitet. Kontentan är att européer måste övervinna sin arroganta inställning medan muslimer bör utveckla en europeisk islamisk identitet. Tibis tanke är att både Europa och de muslimer som lever där måste ägna sig åt en ömsesidig omformulering av deras respektive identiteter. Det finns inget utrymme vare sig för en essentialisering av Europa som rasistiskt eller för Islam beskrivet i uppfattningar som grundar sig på islamofobi. Det finns inte längre något utrymme för artificiella dikotomier mellan Öst och Väst eller mellan den första och tredje världen. Istället bör utgångspunkten enligt Tibi vara att en person samtidigt tillhör flera olika kulturer och att människor samtidigt kan inkorporera ett antal kulturella identiteter.

Den muslimska befolkningen i Europa klumpas olyckligtvis samman till en enda homogen enhet utan att ta hänsyn till den diversitet som gruppen faktiskt innehar. Även om människor har en gemensam tro finns det stora skillnader när det handlar om etniskt och kulturellt ursprung. Det finns även uppenbara skillnader när denna grupp skall artikulera sin syn på frågor som rör sociala eller politiska aspekter. Enligt Tibi finns det inget som förhindrar att man i frågor av den här naturen talar om islam som tillhörande en specifik kulturell bakgrund, till exempel arabisk eller afrikansk. Muslimers identitet är således en identitet som grundar sig på en gemensam religiös övertygelse, men denna övertygelse formas utifrån olika kulturella arv. Tibis konklusion är att om det är möjligt att prata om Afro-Islam med hänvisning till afrikanska muslimer så finns det inget som hindrar att vi också talar om Euro-Islam när vi refererar till de muslimer som befolkar västra Europa. Tibi ser en utveckling av Islam i Europa och i hans definition innebär detta att:

The concept of Euro-Islam is intended to provide a liberal variety of Islam acceptable both to Muslim migrants and to European societies, one that might accommodate European ideas of secularity and individual citizenship along lines of modern secular democracy.

Tibi menar att hans definition av en europeisk islam inte betyder en fundamental förändring av religionen i sig, utan det handlar mer om en kulturell anpassning till moderniteten och den medborgarkultur denna utveckling fört med sig.

Utgångspunkten som Tibi ser det för Euro-Islam är trefaldig och innehåller kulturell modernitet, laicité samt att toleransen för andra religioner utökas till även de religioner som inte anses tillhöra ahl al-kitab. I ett nästa steg innebär toleransen att Islam inte längre skall göra anspråk på någon form av dominans. Detta innebär att Islam i den form som utvecklas i Europa är kompatibel med liberal demokrati och individuella mänskliga rättigheter. I Tibis tappning skulle Euro-Islam stå som en kontrast till kommunitarism som han menar resulterar i ghettoisering, och samtidigt skulle det inte heller innebära en total assimilering av muslimer. En utveckling av Euro-Islam i den här riktningen kan ”enable the adoption of forms of civil society leading to an enlightened, open- minded Islamic identity compatible with European civic culture”.

Tibi kritiserar hårt de som han menar propagerar för multikulturalism med utgångspunkt i en relativistisk syn på kulturer. Detta synsätt, där tanken om olikheter celebreras som något enbart positivt leder oundvikligen till en islamisk ghettofiering. Just multikulturalismen är något som enligt Tibi omhuldas av islamister. Även om de inte sympatiserar med den bakomliggande ideologin, så vet de hur de skall använda sig av multikulturella argument på ett instrumentellt plan för sina egna syften. Lösningen på problematiken står att finna i en politisk integration av Euro-Islam. För Tibi betyder detta att muslimer måste kunna bli en del av den politiska processen utan att de behöver ge avkall på sin muslimska identitet.

Den utmaning som Europa står inför beror i stor utsträckning på vilken form av islam som den muslimska befolkningen väljer att eftersträva. Det finns en likhet, menar Tibi, i det faktum att det inte går att beskriva Islam eller Europa med ett essentialistiskt synsätt, och detta betyder i sin tur att det inte finns ett specifikt mönster för den muslimska eller den europeiska identiteten. Islam kommer alltid att förbli ett föränderligt kulturellt system som skapas av muslimerna själva, men det finns samtidigt inget som förhindrar ett öppet Europa där muslimer kan åtnjuta lika rättigheter som medborgare. En viktig aspekt är att muslimer i Europa tillåts att ha flera olika identiteter.  Ett hot mot en fruktbar samexistens, menar Tibi är den form av ortodox Islam som har en del anhängare i Europa, där religionen sammanlänkas med da’wa och spridandet av Islam. Att fokusera på denna sida av religionen kommer enligt Tibi att skapa en utveckling med ökade antipatier mot muslimer och ytterligare cementera redan föreliggande fördomar.

Tibi menar att han är en varm förespråkare av kulturell pluralism, som han menar är något diametralt annorlunda än multikulturalism. Multikulturalismen grundar sig på en kulturell relativism som inte erkänner betydelsen av gemensamma värderingar, och de som förespråkar en sådan hållning är fast i en romantiserad bild av andra kulturer där invandrare ses som något exotiskt. Tibi framhåller att det inte finns någon konflikt i att samtidigt vara europé och muslim, men han tillägger också att det finns islamistiska grupperingar som inte ser muslimska immigranter som brobyggare mellan olika civilisationer.  I en framtid med utökad dialog finns det inte något utrymme för krav på att den muslimska befolkningen skall åtnjuta speciella regler och lagar. Tibi pekar på Indien, där muslimer har en egen familjelagstiftning som ett exempel där en sådan utveckling kommit att få negativa följder. Ett exempel på detta är den ökade hindunationalismen som vuxit fram som ett svar på kraven från minoriteter om speciella lagar för den egna gruppen. Tibi varnar därför muslimerna i Europa för att lägga alltför stor vikt vid specifika grupprättigheter, eftersom detta i förlängningen endast kommer att vara kontraproduktivt och inte leda till en ökad integration.

Sociologen Krishan Kumar framhåller att människor som bosätter sig i Europa på ett eller annat sätt är tvungna att förhålla sig till Europa och dess identitet. Dock måste begreppet europeisk identitet problematiseras för att närmare bestämma vad det betyder att förhålla sig till denna entitet. Finns det en homogen kultur som alla européer kan förhålla sig till, eller handlar det mer om en ytterst diversifierad kultur med olika karakteristika? Att det är viktigt att analysera detta, menar Kumar beror på att det ger de ”nya” människorna en möjlighet att skapa ett förhållningssätt till de samhällen de verkar i. Kumar menar att om det egentligen inte finns något som kan beskrivas som en europeisk identitet, så finns det något som vanligtvis för europeisk kultur, och en av grunderna för detta är religion (kristendom). Att religionen har haft en central roll i enandet av Europa är svårt att förbise, särskilt har förhållandet till muslimska länder haft stort inflytande. Motståndet mot det uppfattade muslimska hotet hjälpte till att konsolidera Europa som en enhet, och länge var just religionen och försvaret mot muslimer den enda enande faktorn i Europas utveckling. En av anledningarna till den negativa uppfattningen av Islam och muslimer i Europa spårar Kumar till den ångest och rädsla som framkallas av den närhet som Europa har till Islam. Det går inte att komma ifrån att muslimer på ett mycket framträdande sätt hjälpt till att forma det moderna Europa.  Till viss del har formandet av Europa vuxit fram på grund av konflikter med muslimer, men detta motsäger inte att Islam också har en lång historia av att vara en del av samma civilisation.

I synen på multikulturalism propagerar Kumar för ett synsätt som gör upp med tidigare uppfattningar, som enligt honom grundade sig på en essentialistisk läsning av begreppet, där kultur tolkades som ett statiskt element. Istället handlar det i framtiden om att använda sig av begrepp som hybridisering och kreolisering för att beskriva de blandkulturer som växer fram. Invandrare kommer inte bara att förändra den egna gruppen, utan deras utveckling kommer också att ha betydelse för en omformning av det omgivande samhället i en positiv riktning. För Kumar betyder utvecklingen att det inte längre handlar om en assimilering av invandrare, utan att nyckeln ligger i integration, förstådd som en tvåvägsprocess där det omgivande samhället och invandrare båda har en aktiv roll.

Kumar tar också upp en intressant fråga som rör framtiden och den roll som tillskrivs nationalstaten.  Europa är på många sätt mycket mer poröst och tillåtande ifråga om kultur än vad som brukar framhållas. Redan nu finns det en stor portion muslimsk kultur i Europa. Frågan som Kumar tar upp är om det inte då är möjligt att skapa en genuin förändring underifrån av de europeiska samhällena? Denna förändring är då något som kan komma att ske genom de nya immigrantgrupper som formerar och omformerar sig i sina nya miljöer. Kanske ser vi början på byggandet av ett nytt Europa, som på många sätt kommer att underminera dominansen av nationalstaten, med skillnaden att detta just sker underifrån till skillnad från EU-projektet där allt utgår från toppen.  Det finns dock ett par uppenbara problem som kan förhala en utveckling av det här slaget. Nationalstaten är fortfarande den instans som sköter ett antal viktiga institutioner i samhället. Kumar framhåller att det handlar om utbildning, hälsovård och välfärd samt att det internationellt inte finns något annat politiskt legitimt sätt för samarbete.

Dilemmat som växer fram beror på att många av de rättigheter som ses om universella, som rätten till arbete, utbildning och bostad, är något som människor fortfarande till stor del måste arbeta fram inom det existerande ramverket. I ett bredare perspektiv har detta också betydelse för ytterligare en viktig faktor, nämligen den som berör medborgarskap. Debattörer som står i en postnationell eller transnationell tradition har pekat på att frågan om medborgarskap har spelat ut sin roll. Istället är det mycket viktigare med permanent uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd tillsammans med universella rättigheter är den nya grunden för att människor skall kräva sociala rättigheter i respektive länder. Kontentan är att invandrare inte enbart skall fokusera på ett formellt politiskt medborgarskap. Istället skall de åberopa de mänskliga rättigheterna som grund för att accepteras som individer. Kumar noterar att problemet med en analys av det här slaget missar uppenbara problem. Många stater i Europa har till exempel i motsats till en del direktiv från EU fortsatt med en mycket restriktiv politik angående invandring, rättigheter för invandrare och medborgarskap i den Europeiska unionen.  Till detta kan tilläggas att det i ett flertal europeiska stater finns inskränkningar för människor som har uppehållstillstånd, men inte medborgarskap, när det gäller välfärdssystem och arbetsmarknad. En ytterligare aspekt som pekar på att tanken om en upplösning av den traditionella synen på medborgarskap kanske är förhastad, är den nationalism som spirar på många håll i Europa. Trots de satsningar som gjorts inom EU under de sista åren, visar ett antal undersökningar att gemene man fortfarande identifierar sig med den uppdelning som ligger till grunden för förhållandet mellan nationalstater.

En utveckling av det här slaget har också efterverkningar för den muslimska befolkningen i Europa. Främst handlar det om det bemötande och de uppfattningar de får när människor i Europa uttrycker sig på ett ibland aggressivt sätt, när de definierar sig som tillhörande en specifik nationalitet. Kumar uppfattar detta som en allvarlig utveckling, eftersom betoningen av den egna identiteten har en etnisk dimension som utesluter de som inte ursprungligen kommer från Europa. Vägen framåt för de här grupperna är att de vägrar att definieras utifrån påtvingade etiketter. Istället bör de söka sin identitet både i nya internationella former och från sin egen kulturella bakgrund.

Sociologen Paul Lubeck fokuserar på hur globaliseringen och framväxten av globala nätverk har påverkat muslimer. Lubecks antagande är att muslimer har större möjligheter att ta tillvara på och utnyttja de framväxande globala systemen, med hänvisning bland annat till socialt kapital och institutioner för att skapa transnationella kommuniteter inom EU: s medlemsländer. Även Lubeck tar fasta på att det inom Europa finns utrymme för en mängd olika identiteter. Utvecklingen i Europa med ekonomisk och politisk integration har också inneburit att allt fler människor gör anspråk på att utgöra specifika grupper med egen kultur och identitet. Detta är inte bara något som tidigare välkända grupper tagit fasta på, utan även mindre grupper som delar en gemensam historia, språk eller ekonomisk gemenskap har börjat göra sina röster hörda. Lubeck framhåller att utvecklingen i Europa med allt öppnare gränser, en gemensam ekonomi och vissa gemensamma kulturella bakgrunder lett till en ökad koncentration av regionala identiteter.  Globaliseringen har fått till följd att det i Europa idag läggs allt mindre vikt vid nationell identitet. En av de mest intressanta aspekterna är den transnationalisering som skett av arbetsmarknaden, som betytt att kommuniteter med ursprung i Asien och Afrika nu är en permanent del av Europa. Lubecks poäng är att det stora flertalet av dessa människor är muslimer. Den muslimska närvaron i Europa har fått två konsekvenser: dels har de europeiska städerna kommit att bli än mer kosmopolitiska ifråga om konsumtionsmönster, dels har närvaron resulterat i konflikter med nationalister som förespråkar hårdare lagar gällande invandring och asyl.

Speciellt den muslimska närvaron har kommit att uppfattas som den största utmaningen för nationella institutioner som har som mål att forma identiteter och skapa lojalitetsband med hänvisning till det egna landets historia och religion. Den europeiska politiken som berört muslimer är ambivalent, enligt Lubeck. Han pekar på kriget i Kosovo som ett exempel där Europa förde krig för att fastställa de mänskliga rättigheterna för muslimer inom ett suveränt europeiskt land. Det fanns inga traditionella orsaker till kriget, som frågan om territorium, utan det handlade om att beskydda den muslimska befolkningen från serbisk förföljelse. Motsägelsefullheten i detta speglas i att Europa samtidigt gjorde sitt yttersta för att förhindra muslimsk invandring till Europa. En ståndpunkt med rasistiska och främlingsfientliga undertoner som bottnar i en föreställning om att muslimer inte kan integreras i den europeiska kulturen.

Anledningen till att muslimer är särskilt rustade att använda sig av transnationella nätverk, menar Lubeck, härstammar från medlemskapet i den globala umman. Muslimer i Europa, beroende på deras etnicitet och nationella hemvist, samt platsen för nätverket, kan samtidigt nyttja multipla positioner i olika kontexter. Bakgrunden till detta står att finna i att Islam till skillnad från andra civilisationer genom sina rituella plikter och institutioner på ett mycket påtagligt sätt har en stor mobilitet. Denna utveckling tog sin början redan under de tidiga islamiska imperierna när nätverk för handel etablerades. Dessa nätverk kom sedan att ha en stor betydelse för integrationen av muslimer som befann sig i olika samhällen under både muslimska och icke-muslimska härskare. En av fördelarna med nätverk är att de inte är stationära och befinner sig på en given plats, utan de är föränderliga. Detta innebär också att de är svåra att kontrollera till exempel när det gäller beskattning och statlig kontroll.   Nätverken existerar fortfarande och är mycket aktiva, och underlättar för muslimer inom en mängd områden som handel, missionerande och pilgrimsfärder. Just exemplet med handel är något som Lubeck fäster sig vid. Han påpekar att det finns en lång tradition inom Islam av långväga handel och merkantil kapitalism. Detta kopplar han samman med hajj, som han menar är den främsta formen av integration av transnationella nätverk för muslimer.

Innan de moderna formerna av transporter institutionaliserades kom pilgrimsrutten att betyda skapandet av ett tätt nätverk av diasporamuslimer i Europa, Asien och Afrika som förenades i affärsintressen och pilgrimsresan.  Lubeck finner att religion och kommers aldrig stod långt ifrån varandra utan att de levde sida vid sida. Ett exempel på detta är att många av dem som gjorde pilgrimsfärden finansierade den genom olika former av handel under resans gång, och att handeln underlättades genom de informella nätverk som hade etablerats.

Ett annat exempel på muslimska transnationella nätverk är de strömmar av unga muslimska studenter till den muslimska världens stora lärocenter. Etablerandet av transnationella nätverk bland muslimer har i Lubecks analys kommit att innebära skapandet av en kosmopolitisk kultur som reglerar socio-ekonomiska frågor och andra källor till konflikter mellan muslimer. Att denna kosmopolitiska kultur kunde skapas ser Lubeck som en följd av islamisk politisk teori och betoningen av att alla muslimer tillhör den gemensamma umman och att den övergripande lagen var sharia. Trots att utvecklingen gått åt ett motsatt håll där alltmer fokus kommit på skapandet av självständiga och i många fall sekulära stater, menar Lubeck att det finns flera exempel på att transnationella nätverk eller organisationer spelar en viktig roll. Islamiska KonferensOrganisationen (OIC) är ett sådant exempel på en organisation som arbetar för att främja muslimers liv och leverne. På ett mindre statligt plan pekar Lubeck på att det funnits starka motkrafter till den sekulära utvecklingen. Främst handlar det om ideologiproducenter som Mawdudi, Qutb och Iqbal som alla poängterade att vägen till politisk inklusion skulle gå via den muslimska umman. Även andra transnationella muslimska nätverk utanför statlig kontroll har kommit att spela en central roll under senare år. Denna grupp inkluderar sufibrödraskap som Naqshbandiyya och Mouridyyya och mer missionerande rörelser som Tabligi Jama’at. För Lubeck är dessa exempel alla bevis på hur pass stor aktivitet som de muslimska nätverken har skapat under globaliseringens utveckling.  Globaliseringen har lett till att transnationella muslimska nätverk kommit att förenas med de nya former av global transport och kommunikationsstrukturer som dominerar världen. Lubeck menar att Europa, uppfattad genom en kosmopolitisk muslimsk kultur, bara är ännu en utökning av de transnationella nätverken och muslimska kommuniteter i diaspora. Sammanfattningsvis har globaliseringen gjort att den en gång isolerade muslimska umman idag tack vare nya former av kommunikation åtnjuter helt andra möjligheter till framåtskridande.

[Johan]

Both comments and pings are currently closed.