Islam i Israel

October 17th, 2007
Allmänt

Artikelförfattaren Eli Gönder, är fil.kand. i Mellanösternstudier och fil.mag. i Islamologi. Artikeln nedan är tidigare publicerad på DN Essä den 10 oktober 2007 och publiceras på islamologi.se med benäget tillstånd från DN.

Relationen mellan Israel å ena sidan och muslimer, palestinier och araber å andra sidan beskrivs ofta inom ramen för en smärtsamt oförsonlig konflikt där samarbete och förståelse tycks vara omöjlig att uppnå.

Men det finns även andra perspektiv. 16,5 procent eller 1,2 millioner av Israels medborgare är muslimer. De är därmed ensamma i Mellanöstern om att leva i ett land som inte har muslimsk majoritet. Ändå lämnar de inte Israel, överger sitt medborgarskap och följer strömmen av människor från Mellanöstern som söker ett nytt liv i Europa eller USA.

Några röster ur denna muslimska grupp samlade jag under maj månad 2007 till min magisteruppsats i islamologi vid Lunds universitet. Syftet var bland annat att dels ge en bild av hur muslimer i Israel ser på sin religiösa identitet i ljuset av de politiska och sociala omständigheterna och dels söka svar på varför de väljer att stanna i Israel

I Bakka, ett arabiskt samhälle i Israel med 25,000 invånare, träffade jag Iad Zahalka. Han är muslim och har det administrativa ansvaret för Israels nio erkända shariadomstolar vilka hanterar familjerätten för den muslimska befolkningen.

För många traditionellt medvetna praktiserande muslimer är den islamska lagstiftningen sharia en viktig del av det dagliga livet. I Israel är det ett arv från det brittiska mandatet, som i sin tur tog över det från det Osmanska imperiet. I och med Israels grundande 1948 kom shariadomstolarna att administreras inom religionsdepartementet och sedan den 21 februari 2001 är det en avdelning inom Israels justitiedepartement.

Zahalka är 38 år jur.kand. från Tel Avivs universitet och fil.mag. i statsvetenskap från Jerusalems universitet. Nu arbetar han på sin doktorsavhandling ”Shariadomstolarna i Israel, en judisk demokrati”. Där diskuterar han dynamiken mellan de olika myndigheter som gör det hela möjligt.

För Zahalka är det självklart att shariadomstolarnas status är likvärdig med landets rabbinska domstolar så länge Israel gör anspråk på att vara en demokrati. Han hävdar till och med att shariadomstolarnas legitimitet i Israel är högre än de rabbinska domstolarnas. Bland israeliska judar finns en stark sekulär opinion mot rabbinska domstolar som inte är lika utbredd hos israeliska muslimer mot shariadomstolar, menar han. Men han understryker att det i sin tur delvis beror på att den muslimska befolkningen i Israel känner sig särbehandlad och därför samlas kring religionen som gemensam nämnare.

En första inblick i Israels shariasystem låter ana ständiga konflikter. Sharia tillåter exempelvis polygami, vilket strider mot den israeliska lagstiftningen. Zahalkas ser dock ingen konflikt. Skulle exempelvis en man som vill gifta sig med två fruar lägga fram ett avtal som kan godkännas av en Qadi (domare) blir äktenskapet godkänt av shariadomstolen. Utanför blir han åtalad för misstankar om brott mot israelisk lag. För den oinvigde kan det vara svårt att förstå hur ekvationen går ihop men Zhalka förklarar fenomenet som om vore det en självklarhet. ”Å ena sidan är det shariadomstolarnas rättighet och ansvar att tillåta äktenskapet och å andra sidan är det de israeliska myndigheternas ansvar och skyldighet att väcka åtal mot personer misstänkta för brott mot Israels lagstiftning.” Zahalkas erfarenhet visar att det vanligtvis är den part som missgynnats av avtalet som informerar de israeliska myndigheterna.

Konflikten om shariadomstolarnas status i Israel är enligt Zahalka snarare mellan det sekulära och det religiösa förhållningssätten än mellan judendomen och islam. Dessutom är han övertygad om att muslimer i Israel skulle uppleva sin identitet vara hotad om shariadomstolarnas status skulle ifrågasättas.

Den muslimska befolkningens liv och värderingar i Israel skiljer sig markant från muslimska samhällen i övriga Mellanöstern. Kontakten med det israeliska samhället har lett till politiskt medvetande och politisk pluralism. Partier bildas och stärker sin position sedan 1970-talet, vilket i sin tur har utvecklat ett allt mer politiskt demokratiskt och pluralistiskt arabiskt samhälle. För den Islamska Rörelsen (IR) i Israel innebär det också att man försöker nå den bäst utbildade muslimska befolkningen i Mellanöstern med sitt budskap.

IR lägger huvudsaklig tonvikt vid islamska religiösa värderingar och bortser inte från andra sidor av den arabiskisraeliska identiteten såsom den arabiska och den palestinska eller det faktum att muslimer i Israel är landets medborgare. Jämställdheten med Israels judiska medborgare har blivit en nyckelfråga, vilket har stärkt IRs position bland israeliska araber i allmänhet.

År 1996 lyckades IR få in två representanter i Israels parlament Knesset. En del av IR bröt sig ur och bildade en egen rörelse med samma namn under ledning av Ra´ad Salah, borgmästaren i den arabiska staden Umm al-Fahm.

I kommunalvalen i Israel 1998 fick IR 76 procent av rösterna i Umm al-Fahm, som därmed blev den första israeliska arabiska staden kontrollerad av IR.

Umm el-Fahm har 40,000 medborgare, är IRs bas och den näst största arabiska staden i Israel. Husen ligger tätt utmed den ena av två sluttningar som bildar dalgången Wadi Ara där huvudvägen mellan kusten och Galiléen drar fram. De flesta israeliska muslimerna bor i kringliggande byar. I en enkel byggnad långt upp i staden ligger biblioteket där jag träffade Dr Hasan Sanallah 33, Dr Raid Fathi Jabareen 35 och Mohanad Mustafa 30 doktorand vid Haifas Universitet. Alla tre identifierar sig med och är aktiva i IR i Israel.

Mohanad skriver på sin doktorsavhandling som behandlar muslimers politiska vägval i Israel. En riktning menar han vill vara delaktig i israelisk politik och är villig att följa de spelregler som israelisk demokrati erbjuder. Den andra riktningen upplever sig sakna en egen nationalstat och ser sig därför som en del av den globala islamska rörelsen. Svårigheten med att vara muslim i Israel, förklarar Mohanad, ligger i att anamma islamska värderingar och sharia men samtidigt sätta en gräns, innan konfrontation uppstår med israelisk lagstiftning. Det innebär för honom en balansgång mellan den nationella och den religiösa identitet samtidigt som det israeliska medborgarskapet bevaras.

Att flytta från Israel skulle enligt alla tre ge den sionistiska historieskrivningen poäng i den politiska kampen. Dessutom anser de sig inte vara välkomna till något annat land i den arabiska världen. ”När vi ser hur våra palestinska bröder i Libanon, Syrien och Egypten behandlas, och hur palestinier i Europa lämnar den traditionella vägen skrämmer det oss och vi inser att vi måste stanna här för att bevara vår identitet.” Alla tre anser sig leva under speciella villkor jämförbara med vad Hasan kallar ”svarta muslimer i USA”, snarare än med islamska grupper i Mellanöstern eller Europa.

Shariadomstolarna ser de som ett verktyg israeliska myndigheter använder sig av för att bekämpa IR. I Umm el Fahm efterfrågas verkligt autonoma shariadomstolar med befogenheten att agera i samhällets alla delar. De tre definierar sig i första hand som muslimer och palestinier, innehavare av israeliskt medborgarskap.

I Tel Aviv å andra sidan lever den muslimska gruppen omringad av en sekulär judisk majoritet. En av församlingarna finns i moskén Hassan Beq som ligger där Tel Avivs olika miljöer möts. Söderut, ligger den historiska hamnstaden Jaffa där majoriteten av Tel Avivs muslimska befolkningen fortfarande bor. Österut, har det judiska bostadsområdet Newe Zedek renoverats och norrut är storstadspulsen aktiv och engagerad dygnet runt. Västerut, bara över gatan från Hasan Beq, ligger stranden där baddräkterna är små, ölen kall och ömhet mellan människor visas öppet oavsett om det är mellan motsatta eller lika kön.

Imamen i Hasan Beq heter Nwar Dakah. Han är 34 år och en av hans vänner, Hamis Abulafya är 47 år, jurist och publicist i tidningen Maariv.

För en muslim i minoritet bör religionen tillhöra den privata sfären anser Hamis. Hans entusiasm över det israeliska samhället vet inga gränser. ”Jag bor hellre i Tel Avivs Sodom och Gomorra än i Kairo, Jordanien eller Saudiarabien.” Israels välfärdssystem och yttrandefrihet har enligt Hamis sitt ursprung i islams rättvisa. Vad lagstiftarna kallar det för bryr han sig inte om. Den fria pressen i Israel är viktig för honom som publicist ”Jag är rädd för att om jag skrivit lika kritiskt om någon regering i ett arabiskt land som jag skriver om den israeliska regeringen, hade jag hamnat antingen i graven eller i ett okänt fängelse”.

Muslimer i Israel anser sig enligt Nwar och Hamis leva under speciella villkor. De menar att länder som Sverige, Frankrike, Holland och USA gått från att acceptera allt muslimer säger och tycker till att efter 11 september misstänka alla muslimer för att vara samhällets fiende. Med bestämdhet hävdar de att Israel däremot bevarat balansen och förstått betydelsen av att finna gemensamma värdegrunder med moderata muslimer och ge dem sitt stöd.

De ser sig i första hand som muslimer, därefter som israeliska palestinier. Vad som kommer först tycks vara trivialt. De är varken villiga att avstå från det palestinska eller israeliska och är dessutom stolta över både och.

Åsikter från några israeliska muslimska palestinier är varken ett tillräckligt underlag för att ge en generell bild av hur muslimer i Israel ser på sin situation och sin religion, eller för en prognos över hur deras status i Israel kommer att förändras i framtiden. De tillfrågade tycks dock uppleva att den sociala och politiska friheten i Israel möjliggör det utrymme som krävs för att de ska kunna utveckla sin religiösa identitet. Och oavsett om det beror på bekvämlighet eller politiskt kall, väljer de att leva sina liv i det land som stora delar av den muslimska världen är fixerat vid att hata.

[Eli]

Both comments and pings are currently closed.