Wikipediaartat om Salafism på Rosengård
December 22nd, 2008
Allmänt
I Sydsvenska Dagbladet ägnas den 20 december 2008 stort utrymme åt händelserna i Rosengård såväl på ledarsidor som kultursidor. Under rubriken ”Aktuella frågor” skriver folkpartiets Nyamko Sabuni, ansvarig minister för integrationsfrågor, tillsammans med Malmös socialdemokratiske kommunalråd och tillika kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu. Sabunis och Reepalus artikel är förvånande, inte så mycket för att dessa två tillsammans skriver en artikel, de verkar stå varandra nära i frågor som rör integration, utan snarare för att den är så intetsägande. De tre huvudpåståendena i artikeln är att det är få som deltar i kravallerna med tanke på hur många som bor i Rosengård och Herrgården; att det är oacceptabelt att anlägga bränder och kasta sten på polis och att sociala missförhållanden, utanförskap och arbetslöshet inte ursäktar våldet. Åsikter som redan tidigare sagts om och om igen och som få egentligen motsäger. Avsaknaden av lösningsförslag eller tillstymmelse till reflektion kring händelserna är förvånande och beklämmande med tanke på vilka områden de båda politikerna ansvarar för. Tonen i artikeln kan även karaktäriseras som hård i fråga om nyanser i språk. Det handlar mycket om vad vi kan ”tolerera”, ”kriminella som använder kravaller” och ”konfrontation med polisen”. I söndagens upplaga av samma tidning förespråkar två moderata kommunalpolitiker inköp av vattenkanoner som en del av en trygghetsskapande politik. Jag ser detta som ett oförblommerat röstfiskeri som inte är värt att kommentera och som står i kontrast till en artikel om samarbete mellan muslimska föreningar och polis på nyhetsidorna.
Ledarsidans artikel på lördagen är ynka mer reflekterande och i artikeln diskuteras det som anges i rubriken, ”Utanförskapets mekanismer”. Liksom i Sabunis och Reepalus artikel saknas i stort sett all form av analys och perspektiv. Vem som utför är till en del intressant, men när detta konstaterats och formerna för våldet kritiserats hade det, åtminstone enligt min mening, varit viktigare att ställa sig frågan varför situationen uppstått? På kultursidan ägnar Pernilla Ouis från Malmö Högskola i stort sett sin artikel åt att förklara vilken riktning den muslimska församlingen på Ramels väg tillhör. Hon ger en enkel och allmän bild av salafism och är kritisk till att antifascister kan stödja salafi som i hennes beskrivning är ”en fascistoid gruppering”. Salafism blir i Ouis version stereotypiserad och utan några nyanser. Till exempel betyder inte salafism nödvändigvis ett stöd för jihadism och ibland står salafism mer för en from tolkning av islam som påminner om, och har många föreningspunkter med, flera nutida sufirörelser.
I egenskap av ämnesföreträdare för islamologi och föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet är det några saker jag reagerar på i läsningen av artiklarna. Den första har jag berört, men upprepar den gärna, och den rör Sabunis, Reepalus och ledarsideskribenternas kontextlösa behandling av situationen, oförmåga till historiska perspektiv och den närmast totala avsaknaden av tankar kring vad som kan göras åt saken mer än rop på polisiära åtgärder. Långsiktighet, målsättningar och visioner lyser med sin frånvaro. Jag har full förståelse för att detta inte ryms i en tidningsartikel, men någon form av tankar om vad som kan göras åt situationen i Rosengård och Herrgården borde politiker kunna avkrävas, speciellt om de har ansvar för integration. Initiativ till lösningar kommer istället från området i form av olika islamiska föreningar samt polisen som under natt till lördag och under lördagen samarbetat i syfte att förbättra läget. Lika självklart som att samhällets institutioner och politiker avkrävs långsiktiga lösningar och målsättningar är att islamiska föreningar agerar.
Ett försök att förklara varför inga idéer verkar finnas är att kunskap saknas fullständigt om vad som sker i Rosengård och, när det gäller ett islamologiskt perspektiv, vilken islam som är representerad i Malmö. Det kan här vara värt att påpeka att kunskapen om islam och muslim i Sverige är ytterst begränsad när det till exempel gäller frågor om vilka tolkningstraditioner som dominerar, vad sägs i fredagspredikningar, vilken islam lärs ut i koranskolor, vilka salafirörelser finns i regionen etc. Vi har följaktligen få – om någon – övergripande studie om hur islam praktiseras och organiseras i Sverige. Notera att detta inte handlar om något utpekande och den form av studie jag här eftersöker gjorts på kristna församlingar. I stort sett alla Västeuropas länder har statliga forskningsråd sett detta som en viktig fråga och starta nationellt finansierade projekt i syfte att studera islamtolkning och religiös organisering i respektive land.
I relation till Malmö figurerar en rad märkliga uppgifter om hur många muslimer som bor i staden och hur många församlingar som finns. I syfte att skapa en översikt över islam i Malmö-Lund-regionen finansierade Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet en mindre undersökning som ska publiceras under början av 2009. Vi ser studien som ett första försök att undersöker islams organisatoriska uppbyggnad i regionen – en slags islams ”Gula sidor”. Studien analyserar även diskussion om ”islam” i Malmö och Lund under de senaste årtiondena. I arbetet med studien försökte vi vid ett flertal tillfällen få kontakt med Ilmar Reepalu, men även andra ansvariga kommunalpolitiker i Malmö. Vi slussades runt bland personer, men ingen ville ta emot oss för ett samtal. Till slut skickade vi våra tre eller fyra frågor per e-post till Reepalu med flera. Detta skedde i augusti och september 2008, ännu har ingen svarat. Undantaget är svar som går ut på att vår undersökning verkar intressant, men att personen i fråga anser att någon annan är bättre lämpad att svara. Med de senaste dagarnas händelser i åtanke är jag inte längre förvånad över att bland annat Reepalu inte vill svara till exempel på frågan om vilken kontakt Malmö kommun har med de olika muslimska församlingarna i Malmö. Slutsatsen, utan att egentligen ha någon kunskap, blir att kontakt, om någon sådan existerar, är förmodligen sporadisk och i avsaknad av en tydlig målsättning.
Frågan om huruvida Ouis wikipediaartade beskrivning av salafism har något med verksamheten i församlingen på Ramels väg, Abu Bakr-moskén, kan också diskuteras. Slutsatsen att moskéer kan ”understödja odemokratisk verksamhet” ser jag som belagd i islamforskning sedan lång tid tillbaka, det vill säga att tolkningar av islam inte alltid leder till något gott är helt självklart. Med tanke på den högst begränsade vetenskapliga kunskap som finns om hur islam tolkats i Malmös moskéer ser jag det även som ett problem att bli alltför enkelspårig. Jag tror inte heller att hänvisningar som ibland görs till en artikelserie i Sydsvenska Dagbladet som skrevs för några år sedan ger någon djupare kunskap. Inom islamologi vid Lunds universitet har vi gjort studiebesök i denna församling sedan första halvan av 1990-talet och studenter har skrivit uppsatser på högre nivåer om islam i Malmö, vilket ibland inkluderat olika radikala församlingar. Representanter för Abu Bakr-moskén har varit på besök vid öppna seminarier på Lunds universitet. I samband med ovan nämnda projekt, men även inom ramen för annan forskning, har moskén besökts av forskare under 2008. Bilden som framträder är inte lika entydig som Ouis beskrivning. Jag här inte säker på om hennes beskrivning baseras på forskning eller om det är mer allmänna utsagor som läggs på församlingen. Församlingen ger ett mer splittrat intryck än Ouis antyder och moskén har befolkats av olika etniska grupper. Ett tag på 1990-talet var den till exempel mer eller mindre utlånad till nyanlända bosnier. Dessa slängdes senare ut på grund av att de inte ansågs genomföra bönen på rätt sätt. Av andra muslimer bedöms de som intoleranta salafiyya och de är inte välkomna hos Islamic Center. De kan nog betecknas som en form av jihadister där det ingår att se hanbalitraditionen som den enda rätta. Detta betyder dock inte att de aktiva inom församlingen är beredd att ta till våld i alla lägen.
Avslutningsvis vill jag göra några poänger helt tydliga. Islamologer löser inte integrationsproblem. Dock kan en fördjupad kunskap baserad på empiriska studier om till exempel islams roll, organisation och praktik i Malmöregionen, liksom i hela Sverige, ge resultat som möjligen kan ligga till grund för praktiskt politiskt arbete. Det står visserligen människor fritt att presentera sina åsikter, men det finns alltför många som i dag gör påståenden om vilken roll eller funktion islam har för muslimer, utan att ha någon kompetens eller erfarenhet (denna kritik riktas dock inte mot Pernilla Ouis). Ett typiskt fall är när exempelvis författaren Fredrik Ekelund gör ogrundade antaganden om islams radikalisering i Malmö. Ekelunds yttranden är idag inte mer än hans egna fria fantasier. Det föreligger inga empiriska studier av ett format som kan säkerställa sådana påståenden. I vilken riktning tolkningen av islam kommer att gå i Sverige tycker jag är svårt att förutsäga och det blir följaktligen inte bättre av att vi saknar vetenskapliga studier, samt att personer ger uttryck åt mer eller mindre kvalificerade gissningar. Med ovanstående som grund är det på ett sätt sorgligt att konstatera att såväl politiker som Reepalu och Sabuni som Sydsvenska Dagbladets ledarsida närmast ropar efter polisiära insatser istället för grundforskning om de förhållanden som råder i Rosengård och Herrgården. Sådan forskning löser inte problemen, men skulle åtminstone förbättra kunskapsläget och, förhoppningsvis, skapa ett slut på spekulationer om vilka roller olika islamtolkningar spelar i Malmö.
[Leif]