Mer om Ship to Gaza

June 4th, 2010
Allmänt
No Comments

Abu Muqawwama illustrerar olika sätt att borda en båt. Juan Cole hade igår ett inlägg med en liknande poäng som jag hade i onsdags. Max Blumenthal skriver om hur den israeliska arméns språkrör tvingade dra tillbaka anklagelser i ett pressmeddelande att deltagare i Ship to Gaza hade koppling till al-Qaida efter att han och en israelisk journalist pressade dem: Read more »

Ship to Gaza

June 2nd, 2010
Allmänt
No Comments

Sydsvenskan publicerar idag en artikel av mig om Israels blodiga attack mot de hjälpfartyg som var på väg med förnödenheter till Gaza som i strid med internationell rätt blockeras av Israel. Se även artiklar av Gideon Levi, Wilhem Agrell, Cordelia Edvardson och islamologi.ses kompis Mark LeVine. I artikeln vänder jag mig mot att palestinier och israeler mäts med olika måttstockar. Både Hamas och Likud gör i princip anspråk på hela det område som omfattar Israel och Palestina men båda har förklarat sig beredda att acceptera avtal som ingås av andra nationella aktörer. Likud har förklarat att man följer de avtal som ingåtts av tidigare regeringar.  Hamas har upprepade gånger förklarat sig beredda att respektera en fredsöverenskommelse om den förhandlas fram av Fatah och sedan godkänds av palestinierna i en folkomröstning. Båda partierna intar därmed liknande positioner av en blandning av oförsonlighet och pragmatism. Dessutom har Hamas det senaste decenniet sällan hänvisat till sitt partiprogram. Som jag skrev i mitt förra inlägg tenderar islamistiska partier som deltar i fria val att röra sig mot mitten. Den palestinska kontexten, och i synnerhet den i Gaza, är högst speciell med tanke på den israeliska ockupationen men även Hamas rörde sig mot mitten inför de palestinska parlamentsvalen 2006, som partiet vann vilket resulterade i ett misslyckat kuppförsök från Fatahs sida, med stöd av Israel och USA. Den senaste tiden har det kommit rapporter om att klimatet i Gaza har hårdnat allt mer och att Hamasledda polisstyrkor på eget bevåg försöker framtvinga en islamisk moralordning. Istället för att se det som en anledning för Israel att än en gång bomba Gazas befolkning anser jag det vara ett belägg för nödvändigheten av fria val. Problemet är naturligtvis nu hur den palestinska befolkningen ska kunna övertygas att valutgången denna gång kommer att respekteras av det internationella samfundet. Read more »

Nya Babylon om Irak

June 2nd, 2010
Allmänt
No Comments

Det har kommit ett nytt nummer av tidskriften Babylon: Nordisk tidsskrift for Midtøstenstudier med säte i Norge. Temat för numret är (fritt översatt till svenska) “Dåtidens skuggor i framtidens Irak”. Intressant läsning utan tvekan. Bland annat medverkar Mohammad Fazlhashemi som är professor i idéhistoria vid Umeå universitet med en artikel om shi‘itisk politisk idétradition.

Tyvärr har inte Lunds universitetsbibliotek någon prenumeration på denna tidskrift än. Jag har bett Universitetsbiblioteket att skaffa en sådan, men det blir tidigast nästa år. Men det går förstås att läsa den ändå! På Centrum för Mellanösternstudier (CMES) finns de senaste numren, och en komplett samling av Babylons utgivning kommer att finnas på plats inom kort.

Vilket stöd har islamistiska partier egentligen?

May 29th, 2010
Allmänt
1 Comment

Sydsvenskan hade igår den goda smaken att publicera en artikel av Khaled Hroub om hur USA och EU underminerar demokratiseringsprocesser i Mellanöstern genom sitt stöd till auktoritära regimer. Hroubs Hamas: A Beginner’s Guide är en av de monografier som man bör läsa om man vill läsa in sig på Hamas. De andra är Azzam Tamimis sympatiskt inställda Hamas: A History From Within men framför allt Jeroen Gunnings Hamas in Politics: Democracy, Religion, Violence (se en artikel av honom här). Hroub menar att det finns en ohelig allians mellan västerländska demokratier och lokala envåldshärskare. Orsaken till att USA och EU inte sätter större press på regimerna är farhågan att fria val skulle vinnas av islamistiska partier som inte skulle ställa upp för kriget mot terrorismen och stödet för Israel:

Om fria och rättvisa val skulle hållas i något arabland idag så skulle islamister komma till makten. Det skedde i Algeriet 1991 – 92, i Irak 2005, och på Västbanken och i Gaza 2006. Andra länder, som Jordanien, Marocko, Kuwait, Jemen och Bahrain har låtit demokratin få mindre spelrum. Men även där har islamister omedelbart fyllt det utrymme som funnits.

Jag håller med i mycket av vad Hroub skriver men är inte lika övertygad om stödet för islamistiska partier. I flera stater i Mellanöster utgör islamistiska partier det enda reella alternativet till de styrande regimerna, främst för att den liberala och vänsteroppositionen har krossats. Statsvetare har emellertid länge diskuterat hur stort stöd islamistiska partier egentligen har och vilka framgångar de skulle ha i verkligt fria val. Flera ha uppskattat att de i flera länder, som Egypten, skulle få runt 20 procent. Det har mest varit kvalificerade gissningar men i april publicerade Journal of Democracy en kvantitativ undersökning av sociologerna Charles Kurtzman och Ijlal Naqvi av hur det gått för islamistiska partier i 89 parlamentariska val de senaste 40 åren och gjort en analys av 48 valprogram mellan 1969 och 2009. Deras slutsats är att med ett fåtal uppmärksammade undantag (FIS framgångar i Algeriet 1991, AKP i Turkiet 2001 och 2007, Hizbullah i Libanon 2005 och 2009, Hamas i de palestinska valen 2006) har islamistiska partier oftast nått medelmåttiga resultat. I de 89 parlamentsvalen de senaste 40 åren är medianresultatet 7,3 procent av rösterna och 6 procent av mandaten. Av de 32 islamistiska partier som ställt upp i mer än ett val, har fyra ökat sin representation med fem procent eller mer, sex har minskat med motsvarande marginal medan övriga har stått kvar på ungefär samma nivå. Ju mer rutin parlamentsval blir desto sämre resultat tenderar islamistiska partier att få. Ett annat resultat är att de når sämre resultat ju friare valen är. Det finns olika sätt att kategorisera fria och ofria val men författarna kommer fram till att islamistiska partier fått i genomsnitt runt 10 procent i fria val och runt 15 procent i ofria.

Read more »

Det muslimska arvet och relationen till Europa

May 20th, 2010
Allmänt
No Comments

Torsdagen den 15 april höll jag ett inlägg om syrisk religionspolitik på en konferens om etnicitet och nationalism på London School of Economics. Fram till min egen presentation hade jag inte ägnat askmolnet speciellt många tankar. Det fick jag dock göra omedelbart efter presentationen. Genom ett sms meddelade SAS att den planerade hemresan på lördagen ställts in och jag fick något mer än en dag extra i London innan en tågresa till Köpenhamn påbörjades under måndagen.

Efter visst funderande bestämde jag mig för att under söndagen göra ett besök på Science Museum. Jag rekommendera detta museum varmt i största allmänhet. Emellertid riktade sig mitt intresse främst mot utställningen ”1001 Inventions – Discover the Muslim Heritage in our World”. Utställningen är prisbelönt och har en egen hemsida, se www.1001inventions.com.

Utställningen fokuserar på vetenskap och teknologi och vad som kanske kan beskrivas som mekanik. Målet är att visa på det arv mänskligheten i sin helhet erhållit från en muslimsk kultur – ett arv varpå vår värld eller globala civilisation vilar. Tidsramen för utställningen är ungefär mellan 800-talet och 1400-talet. Den epok som i muslimsk historia i dag ses som en gyllene tid då muslimskt kultur- och samhällsliv frodades. En period vars tidsspann sträckts ut något i jämförelse med tidigare då kulturell nedgång sammankopplades med mongolernas erövring av Baghdad år 1258. Tanken bygger på att visa att kulturell blomstring fortsatte i de framväxande indiska och osmanska imperierna.

Utställningen är påkostad och uppbyggd genom att antal stationer där besökaren kan läsa om olika personer i historien och deras arbete. Vid varje station finns även en bildskärm där en skådespelare porträtterar en av dessa berömda lärde. Personen berättar trivsamt om sitt liv och sina upptäckter. Den mest framträdande av dessa karaktärer är al-Jazari (d.1206) spelad av den oscarsbelönade Sir Ben Kingsley. Al-Jazari är känd i muslimsk lärdomshistoria för främst en bok om kunskap och om olika konstruktioner. I boken beskrivs följaktligen tekniska konstruktioner som till exempel en klocka, en vattenpump, en fontän och flera andra liknande föremål. Boken ger även beskrivningar av hur dessa ska byggas. I stort är emellertid al-Jazaris liv höljt i dunkel. Vi har följaktligen inte speciellt mycket av historiska belägg för en teckning av hans liv.

Ben Kingsley återkommer även i huvudrollen i filmen 1001 Inventions and the Library of Secrets som spelas varje halvtimme på en större filmduk mitt i utställningsområdet (filmen kan ses här). Han är en mystisk bibliotekarie som introducerar några brittiska skolungdomar till kunskap om vad den ”mörka medeltiden” innebar i muslimsk kultur, det vill säga han introducerar barnen till al-Jazari, genom ett trollslag tar han al-Jazaris karaktär. Al-Jazari presenteras i filmen som en person med många strängar på sin lyra, men fräst en person verksam inom ingenjörsvetenskap. Kingsley/al-Jazari introducerar därefter några andra bland de kända lärde från den gyllene eran som till exempel Ibn al-Haytham, Abbas ibn Firnas, al-Zahrawi och Maryam al-Astrulabi. Dessa är i filmen beskrivna som i tur och ordning föregångare inom optik, flyg, kirurgi och astronomi. Samtidigt är några av dem likt al-Jazari personer vi i en källkritisk mening inte känner så väl. Filmen är mångfalt prisbelönad och kan alltså ses via länken ovan.

En outtalad idé som utställningen bygger på är att den muslimska världen ska uppfattas som en rimligt sammanhållen civilisation som redan från 700/800-tal sträcker sig från Spanien till Kina. Den vetenskap och teknologi som skapas i denna civilisation bygger vidare på och förvaltar en kunskap som skapats av tidigare samhällen i Indien, Kina, Grekland, Rom och Egypten. Det kan diskuteras om de tidiga arabiska kalifaten som erövrar stora landområden verkligen kan ses som sammanhållna av ett islamiskt kitt. I relation till utställningen bör även påpekandet göras att den muslimska civilisationen byggde vidare på kunskap producerad i tidigare existerande samhällen. Frågor som rör hur kunskap i vid mening förmedlades och utvecklades i en arabisk och muslimsk miljö för att senare nå det område som skulle bli Europa är omdiskuterat. Se till exempel hur en ny bok av Sylvain Gouguenheim, som är kritisk mot tanken att araber förmedlade och utvecklade kunskap som senare lade en grund för kunskapsproduktion och kultur norr om Medelhavet, uppmärksammats, se Svenska Dagbladet och New York Times.

I nedanstående korta diskussion är inte min avsikt at misskreditera utställningen. Jag anser att den i grunden är bra och att den borde visas i Sverige. Gärna tillsammans med vetenskapligt grundade föreläsningar om det historiska arv utställningen vill beskriva och få oss att upptäcka. Utställningen kan ses som skapare av såväl en meningshistoria som minneskonstruktioner. Jag tänker här på att utställningen utifrån nutidens diskussioner om islam avser att ge en bild av händelser i en historisk tid i syfte att skapa en föreställning om vilken betydande roll islam och muslimer spelat för vår samtid. Medvetet eller omedvetet etablerar även utställningen en historia och förmedlar en bild av utveckling. Den ger besökaren en föreställning om denna kunskapshistoria och kanske till och med bidrar till att skapa ett kollektivt minne. I detta sammanhang är det intressant att besökarna på denna delutställning på det till ytan enorma Science Museum var till en mycket hög grad personer med en muslimsk och brittisk bakgrund. Eftersom jag endast var besökare vid ett enskilt tillfälle kan inga växlar dras på detta. Möjligen kan emellertid spekuleras i om en av utställningens ambitioner var att ge dessa bilder, föreställningar, minnen och kanske ytterst bidra till att stärka en muslimsk identitet genom att visa på hur deras kulturella rötter bidragit till världens utveckling. Ett resonemang som även kan föras i omvänd riktning. Utställningen som ett led i en politik som vill visa för icke-muslimer att islam och muslimer bidragit till utvecklingen av europeisk kultur i vid mening.

Avslutningsvis kan noteras att utställningen har en ändamålsenlig syn på kunskap där det praktiska är betydelsefullt. Det viktiga i denna historia är följaktligen det användbara och praktiska. Den gyllen erans bidrag i fråga om filosofi eller annan kunskapsproduktion som relaterar till vad som idag kallas humaniora eller samhällsvetenskap är inte en tydlig del av utställningen. Det kan vara ett skäl till att personer i historien som vi inte vet mycket om prioriteras framför till exempel personer som Ibn Khaldun.

Från Aisha till den heliga Birgitta och från barnäktenskap till kassettäktenskap

May 10th, 2010
Allmänt
No Comments

Sydsvenskan publicerar idag en krönika av mig med utgångspunkt i Skånepartiets affischkampanj med en naken Muhammed tillsammans med sin minderåriga hustru Aisha. En krönika är numera begränsad till 2800 tecken (förlåt att jag gnäller, Rakel) så det är en kort och, hoppas jag, koncis artikel. Islamologi.se tillåter mig i alla fall att breda ut mig hur mycket som helst så här följer en bredare diskussion av vad som antyds i artikeln. Read more »

INFÖR RIKSDAGSVALET 2010: Praktiserande muslimer i europeisk och svensk politik

April 6th, 2010
Allmänt
No Comments

av Johan Cato & Leif Stenberg

ATT DEFINIERA “MUSLIMSKA VÄLJARE”

Svenska politiska partier som satsar på att attrahera väljargrupper med hänvisning till islam gör ofta detta utifrån tanken att de som definieras som muslimer är praktiserande muslimer. Politisk mobilisering bland muslimer inkluderar följaktligen ett ställningstagande rörande hur grupper av muslimer ska definieras, och vad som är avgörande för politiskt engagemang. Ligger betoningen på det specifikt islamiska eller muslimska borde det religiösa lyftas fram. Dock har det visat sig i ett europeiskt perspektiv att partier och listor som betonar denna inriktning inte varit särskilt framgångsrika i att attrahera presumtiva väljare.

Även om renodlade muslimska partier hittills inte vunnit några större anhängarskaror i Västeuropa bör man inte avfärda framtida möjligheter för politiska uttryck på religiös grund bland muslimer. I Sverige har Mahmoud Aldebe uttryckt tankar om ett svenskt muslimskt parti, men samtidigt har han kandiderat för Centerpartiet. Kandidaturen lades dock ner efter att han beskyllts av andra centerpartister för att vara islamist (Expressen 091007). Det kan även finnas flera andra förklaringar som påverkat de magra framgångarna, exempelvis bristen på organisering, icke-representativitet bland ledarskapet och en för stor personfixering. En islamisk närvaro inom politik kan också få en annan indirekt följd. Undersökningar i Storbritannien har visat hur icke-muslimska parlamentsledamöter som företräder valkretsar som befolkas av stora grupper av muslimer helt sonika flyttar sina valkontor till lokala moskéer i området (Allievi 2003).

Om etnicitet ligger i förgrunden istället för ”det muslimska” får också detta följder för en politisk mobilisering. Väljargruppen muslimer definieras då istället exempelvis som turkar, marockaner eller palestinier och den avgörande identitetsmarkören ligger i den etniska-nationella bakgrunden. Genom att människor i vissa fall kommer från relativt små regioner eller områden blir det möjligt att relationer som grundar sig på släktskap, klan och patron-klient förhållanden i det gamla landet även kan spela en roll i det nya landet. Detta kan utmynna i politisk mobilisering och röstande grundat på etnicitet eller tribalism. En utveckling där etnicitet och tribala relationer kommit att favoriseras har ibland lett till att det etniska röstandets legitimitet har ifrågasättas. I de fall där olika partier har förlitat sig på en strategi som betonar etnicitet har detta betytt en ökad fokusering på ledare inom etniska minoriteter och andra samhällsföreträdare som ett sätt att attrahera hela kommuniteter att rösta på ett specifikt parti eller kandidat. I detta sammanhang kan även strategin att föra in lämpliga etniska eller religiösa företrädare på valbara platser förstås.

Muslimer som potentiella väljare kan även definieras in i en större grupp av invandrare som anses dela gemensamma värderingar som de vill försvara och gemensamma intressen som de vill garanteras rätten till. De försök av partier som gjorts i Europa med en inriktning på frågor som rör immigranters status och förhållanden har haft sparsmakade framgångar (Allievi 2003). Att tillhöra en grupp som lider under olika former av diskriminering väger troligen ofta tyngre än att dess medlemmar väljer att rösta för eller emot i vissa sakpolitiska frågor.

Ett annat perspektiv på muslimer och politisk mobilisering förs fram av den danska statsvetaren Jytte Klausen. Hon menar att det är möjligt att se muslimer som en ny intressegrupp bland många andra och tillhörande en ny väljarkår istället för att utmåla dem som en generell grupp som på något sätt är väsenskilda från andra grupper i samhället. Europeiska politiska system kommer, menar Klausen, att förändras genom en utvidgad process som inkluderar utmaningar och frågor som rör representation. Frågor som förs fram av muslimer kommer att inlemmas bland andra politiska spörsmål. Även om olika värderingar krockar med varandra finns de viktigaste skillnaderna mellan de som anammar en sekulär inriktning respektive en konservativ, och hur de uppfattar ett samhälle med religiös pluralism (Klausen 2005).

MUSLIMSK MOBILISERING OCH POLITISKT ENGAGEMANG

I avsaknad av muslimska institutioner som har ett brett samhälleligt erkännande och legitimitet bland olika muslimska riktningar i Europa har europeiska regeringar stött på stora svårigheter att relatera till och uppmärksamma de behov som muslimska befolkningar uttrycker. Europeiska stater tycks sammantaget ha ett ambivalent förhållande till religion och mer specifikt islam. Det finns ett starkt stöd bland Europas stater för jämlikhet och religiös frihet samtidigt som betydelsen av en separation mellan den offentliga och den privata sfären betonas.

De första försöken till muslimsk mobilisering i det offentliga rummet startade under 1970-talet och hade sin grund i etablerandet av religiösa, kulturella och utbildningsinriktade organisationer samt moskéer och andra bönerum (Nielsen 2004). Utvecklingen under mitten av 1970-talet innebar en viss gräsrotsmobilisering bland muslimer vilket resulterade i olika institutioner som skulle tjäna Europas olika muslimska grupper. Vid denna tidpunkt var det vanligt att moskéer och kulturella center antingen startades eller styrdes av muslimska stater eller av transnationella muslimska rörelser som exempelvis Muslimska Brödraskapet.

Muslimsk aktivism tenderade att förändras efter 1989 i och med Rushdie-affären i England och debatten om slöjan i Frankrike. Den blev nu mer fristående och politisk. En politisk mobilisering ökade under en följd av år under 1990-talet och ett särskilt politiskt uppvaknande kan tillskrivas det första Gulf-kriget 1991 och de följder som konflikten fick. Internets utveckling underlättade också förmågan till kommunikation och mobilisering bland muslimer i Europa. Muslimska organisationer som växte fram under denna tidpunkt var främst inriktade på sociala frågor som rörde hälsa, bostäder och arbete, men det skapades också nätverk inom olika yrkesgrupper, lobbygrupper och en utökad organisering inom media med egna tidningar och tv-kanaler (Silvestri 2007). Muslimska röster hörs numera allt oftare och de uttrycker olika synpunkter och krav gentemot majoritetssamhället. I Sverige kan de organiserade protesterna mot tennismatchen mellan Sverige och Israel i Malmö under 2009 ses som ett exempel på muslimska organisationers deltagande i civilsamhället – muslimska organisationer deltog i organisationskommittén.

RELIGION, REPRESENTATIVITET, RADIKALISERING

En ytterligare fråga som gör sig påmind när det kommer till politiskt engagemang bland muslimer i förhållande till representation i europeiska samhällen handlar om att islam ska ”passa in” i de normer och lagar som styr förhållandet till de dominerande religiösa grupperna (kristna kyrkor).  En strävan efter att islam ska passa in vilar på några antaganden: ”islam” ska uppföra sig som en organiserad trosövertygelse vilket inkluderar att det måste finnas mekanismer som tydliggör representation och att det finns ett klart ledarskap som innehar reell makt. Poängen med detta är att islam också ska fungera i den traditionella kyrka-stat modellen med dess sekulära inriktning där det görs en skillnad mellan den offentliga och den privata sfären. En abstrakt önskan om integration gör sig också påmind vars utformning skiljer sig markant mellan olika europeiska staters inriktning på assimilation, multikulturalitet eller andra mer blandade politiska inriktningar. Muslimska organisationer förväntas också representera muslimer i Europa såväl demografiskt som i de religiösa orienteringarna som finns i samtidens Europa. Sammantaget kan sägas att nyckeln till politiskt deltagande har setts som att det går genom muslimska gruppers anpassning till de förhållanden som sedan tidigare satts upp för relationen mellan stat, etnicitet och religiös grupp.

Olika staters krav på representativitet har fått konkreta följder som avspeglas i organiseringen bland muslimer i Europa. Institutionaliseringen handlar inte längre i lika stor utsträckning om moskéer och muslimska skolor utan också nationella muslimska råd blir vanligare och finns i en rad olika europeiska stater. De är ofta etablerade som en direkt påföljd av uppmaningar från berörda regeringar. Råd av detta slag skapas med förhoppningar om att de kan vara officiella företrädare för muslimer och att de kan konsulteras inom olika områden. Vidare uppfattas deras roll ofta som den att vara medlare och fungera som en bro mellan gräsrotsaktivism bland muslimer och staten (Silvestri 2007). Skapandet av nationella muslimska råd kan förstås som en strävan från statligt håll att i någon form normalisera islam i en europeisk tappning där moderata tolkningar skjuts fram som värdiga att stödja. En tanke är att detta speglar och gör rättvisa mot en muslimsk minoritet och dessutom undergräver en ökande radikalisering. I detta sammanhang kan ett problem vara att det blir en form av närmast artificiell islam som lyfts fram - den goda europeiska eller svenska blågula islam omfattar alla de värden som kan anses vara politiskt lämpliga, men som följaktligen praktiseras av få.

Ytterligare motiv är den rädsla som finns för en presumtiv radikalisering bland muslimer som slutgiltigt kan leda till terrorism. Frågan om säkerhet är en starkt motiverande faktor där tonvikten ofta ligger vid att förebygga uppkomsten av terrorism, vilket konkret betyder en utökad kontroll av sociala, etniska och religiösa grupper som anses löpa risk att radikaliseras i en våldsam riktning. Denna rädsla har till en del även legat till grund för många politiska partiers strävan att integrera muslimska individer eller grupper i deras praktiska arbete.

Försöken att skapa representativa nationella muslimska råd i Europa har i stor utsträckning startats efter officiella propåer från politiska företrädare och myndigheter, ofta i en top-down struktur även om en önskan att formalisera relationerna också uttryckts av muslimska organisationer och enskilda individer. Trots en betoning av risken för radikalisering tycks det också från politiskt håll finnas en genuin önskan om ökad kommunikation mellan statens institutioner och muslimer. Detta kan ses som ett led i att uppehålla värderingar om icke-diskriminering och religionsfrihet. Från statligt håll motiveras detta ofta med hänvisning till en ökad möjlighet att svara mot de behov muslimer har samt att skydda dem från diskriminering. Muslimska organisationer ser ofta positivt på de framstötar som görs från officiellt håll eftersom detta ger dem utrymme såväl medialt som monetärt att ytterligare föra fram sina intresseområden och synpunkter (Silvestri 2007). Samtidigt är det svårt att se muslimska organisationer som något enhetligt. Kritiken från muslimska organisationer på samarbetet med officiella strukturer bottnar ofta i en aversion mot säkerhetsaspekten och det återkommande användandet av benämningar och definitioner som ”moderat islam”, ”islamisk extremism” och ”islamisk terrorism” i vokabulären från statligt håll. En sammanhållande länk i utvecklingen är en förändring under de senaste fem åren där alltfler europeiska stater uttrycker en ökad önskan om kraftfullare kontroll av organiseringen inom den muslimska befolkningen. I ett svenskt sammanhang kan den starkt kritiserade ”Rosengårdsrapporten” ses som ett exempel som vilar på ett tänkande som fick sitt definitiva genombrott efter Londonbombningarna 2005.

MUSLIMER OCH SVENSKA RIKSDAGSPARTIER

Ytterligare en process rör att svenska riksdagspartier alltmer har börjat uppmärksamma betydelsen av väljare som är antingen utlandsfödda eller har utländsk härkomst. Att försäkra sig om sympatier i den här växande gruppen är något som är av stor strategisk vikt för de politiska partierna eftersom detta ger möjlighet till framgång i framtida riksdagsval (Oscarsson & Holmberg 2004). Vid riksdagsvalen 2002 var 9 % av dem som är födda utanför Sverige röstberättigade och de som idag är röstberättigade i kommunalvalen kommer i ett senare skede att vara röstberättigade i riksdagsvalen.  Det kommer följaktligen att ske en successiv ökning av antalet potentiella väljare med utländsk härkomst. Historiskt har partier till vänster på den ideologiska skalan haft störst attraktionskraft för svenska medborgare med utländsk bakgrund. Bland väljare födda utanför Norden röstar så många som tre fjärdedelar på antingen Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet och denna majoritet är än större om vi ser på väljare med utomeuropeisk bakgrund, där så många som 80 % röstar socialistiskt (Oscarsson & Holmberg 2004).

Det finns generellt en mycket begränsad akademisk forskning som berör svenska muslimer och deras politiska attityder och syn på svenska riksdagspartier. En utgångspunkt har ofta varit att, ibland i relation till kunskap som ovanstående, beskriva Socialdemokraterna som det parti med mest sympatisörer bland muslimer. En sådan analys grundar sig på antagandet att muslimska väljare anses uppfatta Socialdemokraterna som ett parti som är positivt till olika former av bidragssystem, medan Moderaterna uppfattas som generella motståndare till alltför generösa bidragssystem finansierade av staten (Roald 2002). Muslimska väljares attraktion för Socialdemokraterna antas även ha blivit mindre under slutet på 1990-talet som en reaktion på partiets familjepolitik, vilket bland praktiserande muslimer uppfattades som ett tecken på en uppluckring av grundläggande värderingar angående familjens struktur och roll i samhället. Statsvetaren Magnus Hagevis undersökning om muslimska väljare i Västra Götaland och specifikt i områdena Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och Norra Biskopsgården visar emellertid att 70 till 75 % av de tillfrågade muslimerna sympatiserade med Socialdemokraterna (Hagevi 2009). Totalt fick det rödgröna blocket 85 till 90 % av rösterna i undersökningen.

Tidigare forskning beskriver också Miljöpartiet som ett attraktivt val av politiskt parti bland svenska muslimer. Miljöpartiets attraktionskraft uppfattas som liggande nära islam när det handlar om civilisationskritik och kritik av den ensidiga fokuseringen på framsteg och monokulturer. En sådan idé utgår från att det inom miljörörelsen finns en öppenhet både på ett biologiskt och ett mångkulturellt plan och att alternativt tänkande välkomnas vilket skapar utrymme för ett djupare samarbete mellan engagerade muslimer och miljörörelsen. På ett mer konkret plan har Miljöpartiet utarbetat en medveten strategi där partiet strävar efter att få nya medlemmar från olika invandrargrupper samt att de nya medlemmarna får möjlighet att stå på valbar plats i lokala och regionala val. Partiet har även satsat på att besätta inflytelserika positioner inom partihierarkin med invandrare (Roald 2002). Ett exempel på denna strategi som kan ha en viss betydelse för Miljöpartiets attraktionskraft bland svenska muslimer är att Sveriges unga muslimers (SUM) tidigare ordförande Mehmet Kaplan är invald i riksdagen för Miljöpartiet och sitter även i partiets styrelse. Kaplan blev också utnämnd till partiets integrationspolitiske talesperson 2009.

Tanken om att en religiös övertygelse predisponerar människor till en mer konservativ politisk övertygelse kan dock med hänvisning till muslimer i Europa till viss del modifieras. Statsvetaren Jytte Klausen menar att synen på religiösa muslimer som enbart konservativa med en faiblesse för partier på högerkanten är missvisande. Istället finns det tecken på att sympatierna är större för partier i mitten eller till vänster på den ideologiska skalan. Dessutom är det inte ovanligt att det finns en dissonans mellan hur personen väljer att karakterisera sin politiska övertygelse respektive engagemang i ett traditionellt politiskt parti utifrån en traditionell vänster-högerskala. Poängen är att muslimer som är aktiva inom kristdemokratiska partier ofta beskriver sig som ideologiskt tillhörande mitten, och inte högern, som traditionellt sammankopplas med Kristdemokratiska partiers ideologi (Klausen 2005). Samtidigt är det inte ovanligt att muslimer aktiva i partier som uppfattas som vänsterinriktade (Socialdemokraterna, Miljöpartiet), själva menar att de befinner sig i den politiska mittfåran. Klausen förklarar bristen på koherens genom påståendet att partiideologier inte alltid fungerar för muslimer, och att detta kan förklaras med att de inte har samma uppfattning om betydelsen av partihistorik och partiprogram. Ett problem kan även vara att praktiserande muslimers värden och normer ofta omfattar såväl sociala rättvisekrav som en könskonservativ familjesyn. Det vill säga argument som traditionellt tillhör vänster respektive höger i svensk politik. Ett ytterligare förhållande som har betydelse för den ovan nämnda dissonansen är att allt fler partier, även till vänster, har uttryckt sig skeptiskt till invandring och inte minst negativt till muslimer som grupp.

UNGA MUSLIMERS ENGAGEMANG I MALMÖREGIONEN

I de samtal vi genomfört med unga praktiserande muslimer i Malmöregionen framträder inte en bild av personer i ett enkelt utanförskap. Snarare skulle tendensen kunna sägas vara en ökad aktivism i syfte att påverka sin egen livssituation och det samhälle man lever i, men inte nödvändigtvis känner sig som en del av. I detta sammanhang blir det centralt att skilja på aktivism och extremism. Utanförskapet kan vara ett politiskt utanförskap eller en känsla av att inte vara delaktig på olika, men inte alla, samhällets områden. Dessa unga religiöst aktiva är löst knutna till församlingar och de besöker ofta flera moskéer. Målet är att finna imamer som de känner kan leverera fredagspredikningar och råd som de känner sig berörda av. Popularitet hos församlingar och imamer kan alltså variera. Detta gäller även vilken tolkning av islam som dominerar inom en församling. Ibland är striden en generationsfråga, men de unga är inte alltid de progressiva. Ett intressant exempel utgjorde en turkisk moské i Malmö som efter att ha fört en tynande tillvaro under flera år fick en ung engagerad och välutbildad muslim med Mellanösternbakgrund som imam. Han predikade på svenska och snart räckte inte moskélokalen till för alla de unga muslimer av olika etnisk och religiös bakgrund som ville lyssna på den unge imamens predikningar. Efter att imamen lämnade Sverige i syfte att vidareutbilda sig sökte sig de flesta av moskéns nytillkomna publik vidare i en strävan att finna en islam som är meningsfull i deras liv.

Unga praktiserande muslimer följer även olika religiösa diskussioner transnationellt och ofta deltar de i diskussioner om islam på Internet. En ökad användning utav informations- och kommunikationsteknologi har redan tunnat ut gränserna mellan Sverige och den övriga världen och det är därför viktigt att i framtiden fördjupa analysen av hur muslimer använder nya medier för att söka och sprida information. Men även hur de deltar i skapandet av islamkunskap på Internet. Några unga muslimer vittnar om att Internet är en central källa och att de chattar med andra muslimer eller lyssnar på virtuella koranföreläsningar. Internet blir en kunskaps- och inspirationskälla, men alltså även plats där den enskilde individen kan delta i islamproduktionen. Tendensen är att det inte är en religiositet kopplad till en speciell riktning eller etnisk grupp. Det har visat sig att det finns ett anspråk hos många unga praktiserande muslimer att bli mer delaktiga i beslut som rör deras framtid, de vill bland annat ha mer inflytande i sina föreningar och församlingar genom att sitta i styrelser och de uttrycker ett behov av mer predikningar på svenska.

En annan tydlig trend bland Malmös unga muslimer är, som berörts ovan, en ökad rörlighet mellan olika församlingar. Något som kan bero på att etnisk tillhörighet inte är lika viktigt för dem som för deras föräldrar. Denna generationsskillnad speglar en integrationsproblematik som hör samman med den äldre generationens uppfattning att en total integrering i samhället skulle kunna innebära att de helt tappar sin etniska tillhörighet och religiösa övertygelse. Detta är en betydelsefull och intressant utveckling som skulle behöva mer ingående studier. Troligen speglar detta en privatisering av religion där politiska ställningstaganden blir ett individuellt val. Samtidigt reflekterar det antagligen även en process där nya identiteter formas genom ett nytänkande kring bland annat kultur och religion.

Möjligen är trenden att allt fler, inte bara unga, är på väg mot ett mer individualiserat förhållningssätt till religion och politik, och att försök från muslimska organisationer att företräda och påverka muslimer i olika riktningar är ett exempel på att dessa organisationer är medvetna om problem med representation och islams individualisering. Samtidigt kan upplevelser av utanförskap vara en omständighet i eventuell radikalisering. Emellertid är det svårt att visa varför en människa blir religiöst radikal och andra inte. Kopplingen till politiskt, religiöst, ekonomiskt och socialt utanförskap är inte självklar. Enkla orsakskedjor från utanförskap till en radikalisering som leder till våldshandlingar stämmer i de flesta fall inte, speciellt inte vid studiet av religiöst motiverat och rättfärdigat våld i ett globalt sammanhang. En läsning av radikala muslimska gruppers dokument och de studier som sedan 1980-talet utförts på bland annat fängslade muslimska terrorister, eller för den delen buddhistiska eller kristna, visar att enkla orsakssamband inte är förklaringen, utan snarare är ett detaljerat studium av utvecklingen lokalt betydligt viktigare i syfte att analysera varför religiös extremism uppstår oavsett om den är våldsutövande eller inte. Om religiös extremism avser till exempel religiöst legitimerad könskonservatism och patriarkala strukturer är de lokala förhållandena viktigare i ännu högre grad.

REFLEKTIONER KRING RELIGION I SAMHÄLLET

Det är betydelsefullt att ställa sig frågan om vi som samhälle bejakar vardaglig politisk aktivitet från personer som handlar politiskt i namn av islam? Är det till exempel bra eller dåligt att flera olika organisationer, däribland muslimska, deltog i organiseringen av protesterna mot Davis cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i Malmö? Notera att 6000 personer av olika anledningar och tillhörande en mängd organisationer deltog i demonstrationen. Är alltså ett sådant deltagande ett tecken på när ett politiskt utanförskap är brutet? Liknande exempel där frågorna inte direkt berör typiska religiösa frågeställningar är frågor som rör till exempel djurrätt och miljö. Hur ska vi handla när religiösa individer eller sammanslutningar driver kollektiva frågor med Gud som argument - något som vanligtvis inte accepteras som ett rationellt argument. En gängse uppfattning är nog att kollektiv inte får styra individer utan människor ska välja vid vuxen ålder. Vilka argument driver egentligen den svenska staten som grund för ett medborgarskap, är det till exempel skillnad på statlig fostran och kollektiv fostran inom olika grupper. Vilka värden åsidosätts och vilka anses vara de riktiga? Vår åsikt är att en öppen diskussion om vilket samhälle vi ska ha i Sverige förutsätter dels ett bra underlag, dels en debatt som också rör vid de grundläggande filosofiska livsfrågorna.

Avslutningsvis kan sägas att islams roll i dagens Sverige redan har rönt uppmärksamhet inför det kommande riksdagsvalet. I de fall där aktivt troende muslimer kommit att kandidera för riksdagsplatser finns det en gemensam nämnare, nämligen anklagelserna om islamism. Så var fallet med Mahmoud Aldebes kandidatur för Centerpartiet och detsamma inträffade gällande Abdirisak Waberis kandidatur för Moderaterna i Göteborg (Svenska Dagbladet 091214). I båda exemplen har andra partikamrater från respektive parti varit mycket snabba att döma ut de muslimska kandidaterna som islamister och anklagat dem för att inte respektera vissa ”svenska värderingar” som jämställdhet och demokrati. I grunden framställs det som att vissa av de muslimska kandidaterna är så väsensskilda att de värderingsmässigt helt enkelt inte passar in bland de etablerade partierna. Anklagelserna om islamism mot politiskt aktiva muslimer är något som också inträffar i övriga Europa, ofta som ett sätt att misstänkliggöra deras politiska aspirationer och deras lojalitet mot de samhällen de verkar i. Ett uppenbart problem med anklagelserna om islamism bland muslimska politiska kandidater är en påtaglig brist på definitioner och troligen också kunskap bland dem som torgför dessa anklagelser. Islamism framstår som ett enda enhetligt fenomen helt i avsaknad av olika inriktningar och tolkningar, när det i själva verket finns en stor spännvidd från islamistisk kvietism till mer radikala varianter. Ett ytterligare drag i det politiska spelet angående islam är den tendens som finns att måla upp en bild av å ena sidan islamism, som framstår som extremt, och å andra sidan det stora flertalet av övriga muslimer, som inte låter religion styra deras vardagliga bestyr. Om staten och de etablerade riksdagspartierna menar allvar med sin önskan om ytterligare integration såväl politiskt som samhälleligt av muslimska grupper i Sverige, för att kunna motverka utanförskap och risken för radikalisering, anmäler sig frågan om denna öppenhet också återspeglas på ett konkret plan? Finns det i det svenska demokratiska systemet utrymme för dem som vill kandidera för ett politiskt parti med hänvisning till sin muslimska tro eller kan vi bara acceptera de som tonar ner sin religiösa övertygelse till att matcha vad som anses vara acceptabelt efter svenska mått?

[Johan & Leif]

Litteratur som refereras ovan:

Stefano Allievi (2003):”Muslim and Politics”, i S. Allievi, F. Dassetto, B. Maréchal, J. Nielsen (red.), Muslims in the Enlarged Europe: Religion and Society. Leiden: Brill, s. 183–213.

Magnus Hagevi (2009): Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland. Sekel bokförlag,

Jytte Klausen (2005): The Islamic Challenge: Politics and Religion in Western Europe. Oxford University Press.

Nielsen (2004): Muslims in Western Europe. Edinburgh: Edinburgh University Press, tredje upplagan.

Henrik Oscarsson & Sören Holmberg (2004): Väljare: svenskt valbeteende under 50 år. Norstedts.

Anne Sofie Roald (2002): ”From the People’s home to Multiculturalism: Muslims In Sweden” i Y. Haddad (red.) Muslims in the West: From Sojourners to Citizens. New York: Oxford University Press, s. 101–120.

Silvestri Sara (2007):”Muslim Institutions and Political Mobilisation”, i S. Amghar, A. Boubekeur, M. Emerson (red.) European Islam: the challenges for public policy and society. Brussels/Budapest: CEPS/OSI, s. 169–182.

Islam Online ändrar riktning?

March 29th, 2010
Allmänt
No Comments

Nyligen har rapporterats att den välkända islamiska hemsidan och fatwa-banken Islam Online har bytt ägare och därmed ändrat ideologisk orientering. Enligt uppgifterna ska de styrande i Qatar, där hemsidan haft sitt administrativa säte, ha bestämt sig för att tvinga Islam Online att slå in på en mer konservativ kurs. Den globalt kände religiöst lärde Yusuf al-Qaradawi (som av många anses vara en relativt moderat islamist, av andra en fanatisk krigshetsare) ska ha utmanövrerats från ledningen för sidan.

Enligt APs rapport har 350 av hemsidans medarbetare i Kairo gått ut i strejk som protest mot den påtvingade ändringen. De ska ha fått i besked att de antingen kan säga upp sig eller söka jobb för hemsidan i Doha, Qatar. När jag tillsammans med en grupp nordiska doktorander besökte Islam Online:s kontor i centrala Kairo sommaren 2008 var det just öppenheten för svåra och provokativa frågor som medarbetarna betonade som deras starkaste sida. De upplevde att människor kände ett förtroende för dem eftersom de ansträngde sig för att presentera saker på ett komplext vis. Islam Online har använt muslimska lärde från olika delar av världen och även fått frågor från en global publik. Hemsidan har varit en av de främsta kommunikatörerna av frågor gällande nutida islam på internet.

Jag har själv inte haft tid att undersöka ett eventuellt byte av budskap på hemsidan, i dess forum eller de fatwas som ges. Om någon har uppmärksammat detta vore det intressant att ta del av!

[Simon]

Tidskriften Babylon - call for papers

March 23rd, 2010
Allmänt
1 Comment

”Al-Gouna – livet som det borde vara”

March 12th, 2010
Allmänt
No Comments

Leif Stenberg berättar om ett besök i den helt igenom nykonstruerade och privatiserade egyptiska turiststaden Al-Gouna. I texten berörs exempelvis ämnen som stadsplanering, fritid, religionens osynlighet, och urban kultur. Bilderna är Leifs egna.

Rubriken är den slogan som den egyptiska semesterorten al-Gounas grundare Samih Sawiris förärat staden. Al-Gouna (www.elgouna.com) är en liten stad med cirka 10 000 invånare som ligger cirka 20-30 kilometer norr om den mer kända semesterorten Hurghada, men den är till skillnad mot denna artificiell och uppförd av Sawiris bolag Orascom Development. Belägen vid Röda havet byggdes staden 1989 och firade följaktligen 20 års jubileum förra året. Den är konstruerad i ett system av laguner och har till en stor del en låg och vad som anges vara en arabiskt, ibland nubiskt, andalusisk, arabesk eller yemenitisk, inspirerad arkitektur. Samtidigt finns hus av vad som betecknas som en ”Tuscany-Style” ritade av den italienske arkitekten Alfredo Freda. Han har även ritat den nuvarande marinan. Sedan starten 1989 har Orascom utvecklat en rad semesterorter med hjälp av samma koncept.

Det finns mycket att diskutera när det gäller al-Gouna, till exempel de val som gjorts när det gäller arkitektur och stadsplanering. Monas Abaza som är gästprofessor  i islamologi vid Lunds universitet har lyft fram och diskuterat några aspekter i sin bok The Changing Consumer Cultures of Modern Egypt. Cairo’s Urban Reshaping. Den är publicerad 2006 på Cairo University Press. Abaza ger i boken även en kort beskrivning av familjen Sawiris som alltså står bakom Orascom. I al-Gouna finns flera hotell, ett centrum, en marina med enorma lyxbåtar som till största delen tillhör människor från arabiska halvön, exklusiva restauranger och bostäder som kan köpas eller hyras. Det pågår även en utbyggnad av staden med fler bostäder, en ny marina som kan ta emot ännu större lyxbåtar, ett sexsstjärnigt hotell och ännu en flott golfbana. Olika kända arkitekter har ritat byggnaderna vilka uppförs och förvaltas av olika företag - dock under ledning av ovan nämnda Orascom Development.

Al-Gouna är inte en helt öppen stad. Vid infart i staden stoppas bilar, bussar och andra trafikanter. En bom ligger över vägen som hissas upp när förare och passagerare identifierats. Vid dessa kontroller finns egyptisk polis närvarande, men säkerheten vid dem och i staden verkar skötas av ett privat företag som heter Al-Gouna Security. Privatiseringen verkar vara total. Såväl al-Gounas sjukhus som skola är privata institutioner. Intressant är även att planeringen av al-Gouna delvis även innefattar ett kulturellt och religiöst liv. Visst ordnas musikaftnar på olika torg vid olika dagar, men även ett bibliotek med kopplingar till biblioteket i Alexandria har byggts. I staden finns också olika museum. Amerikanska universitet i Kairo har faciliteter i staden, som erbjuder vidareutbildning för olika yrkeskategorier och förberedande kurser för universitetet. Dessutom har nyligen införts vad som kan beskrivas som stipendier för författare där dessa ges fritt uppehälle i staden under några månader och en möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra.

Idén om al-Gouna bär även en målsättning att vara en form av ekoturism och en självförsörjande stad, som en del av denna ambition försörjs staden bland annat av ekologiska jordbruk och här ska återvinning praktiseras. Men idén om att vara självförsörjande har även inneburit att staden har en egen radiokanal (www.romolo.com), tidskrift (www.elgounamag.com), men även andra samhällsinstitutioner som banker, daghem och apotek existerar. Al-Gounas grundare skapade till och med ett fotbollslag år 2003. Detta betraktades som ett behov för staden och en viktig del av urban kultur. Laget har sedan det grundades vandrat uppåt genom seriesystemet och i dag spelar det i den egyptiska förstadivisionen. Laget El Gouna Fotboll Club (www.elgounafc.com eller  http://elgounafc.wordpress.com) har Samih Sawiris som ordförande och är visserligen i årets serie involverat i bottenstriden, men har en ny stadion och förmodligen en god ekonomi.

Om man som besökare vandrar runt i staden är en av de få icke privata institutioner jag kan finna ett centralt beläget postkontor. Intressant här att vad som kan beskrivas som en kommunal förvaltning inte verkar finnas, utan att staden sköts helt enkelt av ett företag.

Att al-Gouna är byggt för rika egyptier och turister står säkert klart och jag kan understryka att det är en mycket behaglig plats att vistas på. Jag gör mig här inga illusioner om att jag kan förändra världen. Samtidigt är det naturligtvis så att al-Gouna är såväl ett intressant som skrämmande fenomen i den meningen att här saknas många av ett samhälles välfärdsinstitutioner. Vill man ha hjälp med något i al-Gouna ringer man ”Customer Service”. Det finns förmodligen inget behov för flera av de vanligare kommunala tjänsterna bland al-Gounas invånare. Undantaget skulle kunna vara de arbetare som lever i bostäder i utkanten av staden och som arbetar i främst service- och turistindustri. Al-Gouna har inget naturligt befolkningsunderlag, utan de flesta som arbetar i staden kommer från Hurghada, Luxor och Aswan, men även Kairo.

En tanke är att Orascom Development på något sätt kidnappat eller approprierat idén om ”staden”. Det är helt uppenbart att staden i Orascoms tappning blivit ett ekonomiskt projekt och det kan noteras att bolaget exporterat sin idé till såväl Europa (England och Schweiz) som andra delat av världen. Att en stad har ett större torg och en marina som två centrala punkter kring vilket folklivet cirkulerar är inte ovanligt, men det som är intressant är att idén om den arabiska eller islamiska staden endast till en del närvarande i planeringen. Jag avser här den klassiska öppna platsen med en myndighet (i klassisk mening ofta bayt al-mal, ”pengarnas hus”, en finansiell institution där statens inkomster, det vill säga statskassan förvarades) placerad vid en sida. I centrum låg även en marknad, bazaaren, det allmänna badet, den stora moskén och/eller kyrkan. Jag ska inte här gå in på den diskussion som forskare fört rörande vad som utgör en ”arabisk” eller en ”islamisk” stad, men det är intressant att arkitekturen presenteras med hjälp av referenser till arabisk kultur och i stadsplaneringen finns den öppna platsen och bazaaren kvar, men religion har flyttats ut ur staden.

Bönerop eller klockringningar hörs inte i al-Gouna. Den koptiska kyrkan, invigd år 2006, ligger utanför den tätare bebyggelsen i den södra delen, och snarare i närheten av ett område som bebos av många av de egyptier som arbetar inom turist- och servicenäring. Möjligen är många av dessa kristna. Moskén kan skymtas på håll, även den byggd utanför det mer tätbebyggda området, men denna är placerad norr om staden. Möjligen har moské och kyrka placerats på behörigt avstånd från varandra, kanske av rädsla för att religion skulle kunna användas i syfte att rättfärdiga våld och motsättningar mellan grupper inom befolkningen – motsättningar som i Egypten ofta formulerats i religiösa termer. En annan möjlighet är att religion inte är speciellt aktuellt för de personer som besöker, lever eller arbetar i al-Gouna. En till flertalet sekulär egyptisk överklass tillsammans med utländska turister springer förmodligen inte benen av sig i syfte att finna första bästa religiösa kultplats. Inte heller gästerna från den arabiska halvön, som utgör en betydande grupp av stadens befolkning under sommarhalvåret, verkar ställa krav på fler möjligheter att praktisera sin religion. Samtidigt fanns vid varje hotell små bönerum som användes av personalen och troligt är att den grupp som praktiserade religion i al-Gouna är arbetare från olika delar av Egypten.

Avslutningsvis kanske det kan vara på sin plats att nämna att de äldsta delarna av al-Gouna började bli slitna, och en fråga är hur länge staden håller fysiskt. Samtidigt är hållbarheten även relaterad till frågan om det går att stänga det vardagliga Egypten, om det nu existerar något sådant, ute. Det vill säga kommer al-Gouna att kunna vara en tillflyktsort för rika och turister i framtiden? En global utveckling verkar vara att människor som har de ekonomiska resurserna mer eller mindre avskärmar sig från det övriga samhället och lever sina liv i allt mer likformiga och stängda byar eller städer. En möjlighet är att se det som att religion i dessa miljöer är allt mindre viktigt. Jag tänker här på hur moskéer och kyrkor i stadsplaner förvisats till områden utanför staden. En islamologiskt intressant fråga är följaktligen om en utveckling av avgränsade och bevakade boendemiljöer leder till ett ytterligare förstärkt gap mellan olika grupper i ett samhälle när de gäller förhållningssätt till religion. Ett gap som ytterst är grundat på inkomstskillnader och som kan komma att få en ökad politisk betydelse. Ett forskningsprojekt att genomföra kanske skulle vara en studie om dessa stängda kommuniteter, turism och ny urban miljö, samt vad som sker med religion i dessa.